Transkriberad uppteckning

Jag minns ett år, då vi gnodde 24 tunnor enbär. Numera är det sällan några bär på buskarna. Det beror troligtvis på att ingen bränner några fällor. Buskarna blir för gamla, ingen gödsel får de, och enligt min uppfattning kan det inte bli några bär då. Här brändes emellertid två eller tre fällor vartannat år, ända tills vi slutade med bränningen någon gång i början av 1890-talet. Fällorna var naturligtvis olika stora, och det berodde delvis på hur mycket folk det fanns att sköta bränningen. Svedjebränning liksom allt utearbete var hoparbete. Här var det två åboar, och när de tog itu med sådana arbeten, gällde det att hålla grannsämjan. Vid utearbeten deltog folk från båda hushållen. När vi gnodde enbär, kom fem eller sex från vartdera hushållet, och aldrig kunde det vara trevligare än då. Nu för tiden kan ingen förstå, hur det kunde gå, när ingenting var skiftat, utan båda ägarna hade allt gemensamt utomhus. Men bra gick det. Enbärsskörden varade två eller tre veckor. Det gick till så, att folket hade bälghandskar på sig och gnodde bären av buskarna. Det var det vanliga sättet, men jag minns ett undantag, en torparhustru från Småland, som hade en pinne att slå ner bären med. Alltefter som vi gnodde, fick bären rinna ner i ett rissel av hasselkäppar, så glest att barren kunde sållas bort. Det mesta av bären såldes, men varje hushåll behöll en del att brygga dricka av. Först maldes bären, sedan torkades de i ugn och kunde därefter förvaras så länge som helst. Enhärsöl var det bästa dricka en kunde få. Det var inte rusande men mycket gott, ju äldre dess bättre. Det räknades som mycket hälsosamt för magen och släckte törsten bra. Ännu händer det allt emellanåt på höstarna att jag ger mig ut och gnor lite enbär att brygga av.