Transkriberad uppteckning

Vid en tillfällig militärförläggning i Höreda, Jönköpings län, gick nattvakten av och an utanför tälten och väntade på reveljen. Det var den torra och heta missväxtsommaren 1941. Vakten, som var Helge Johansson, Krogshult, Kristdala, fick rätt som det var se något som liknade ett ormskinn, kanske lite för ljust i färgen. Han brydde sig först inte om det, men medan han gick fram och tillbaka, fick han åter syn på ormskinnet. Det rörde sig. Nu blev det fart på vakten. Han gick in i ett tält, och utan alltför mycket buller väckte han förläggningens fotograf. — Ta med dej kameran, så ska du få se vad du aldrig har sett förut, viskade han. Dä ä inte var da en kommer på dä du får si nu. Det bar iväg fortare än kvickt. Här har du Luskungen, sa vakten. Pass på å knäpp'en nu! Fotografen knäppte vidundret från alla håll. Luskungen bestod av ett meterlångt band, sammansatt av slemmiga, nästan genomskinliga små kryp till larver, bara en knapp millimeter tjocka och 6-10 mm långa. De krälade och klibbade fast vid varandra till omkring 2-4 centimeters bredd och en cm höjd. Luskungen kröp framåt med snigelfart. Vid reveljen strömmade mannarna ut och tittade på odjuret. Så gott som alla var smålänningar, och likväl hade nästan alla olika namn på den krälande massan. Ett namn som alla kände till var Luskungen. Andra menade, att rätta benämningen var skrea, myormen, daggormen eller något annat. Men det fanns bara en mening om fenomenets innebörd. Det var ett järtecken som bådade olycka av ett eller annat slag, krig, farsot, hungersnöd, vargavinter, kanske alltsammans på en gång. Men de visste också, hur de skulle kunna mildra eller avvärja de plågor som Luskungen förebådade. De kom överens om att bränna honom. Ett fång halm över Luskungen, en tändsticka till halmen, och de värsta olyckorna var avvärjda.