Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Berättelser om prosten Strömkvist och hans dotter
Det var en prost här som hade en "hjälpprost" som hette Lidbom. Han hade en dotter också som var arton år, och hon var förlovad med den där hjälpprästen. En skräddare som hette Selander var där på våren och skräddade, och då satt hon i ett rum där och vävde, och hon drilla som en fågel, så sjöng hon, sa'n. Men så kom det en lappkäring dit en dag och tiggde och fick mat också, men då hade den där hjälpprästen skrattat åt henne. "Skratta du, du ska nog få gråta", sa hon då. Då hon gick, då tänkte han att hon kanske skulle komma till att göra'n något, så han tog och kasta en eldbrand efter henne. Men det tändes inte i koftan (elden fastnade inte i pälsen), och då gjorde det ingen verkan. Då vart det slut på sjunga för dotera åt prosten. Hon vart tokig. Hon lät som all världens djur, och hon tugga opp silverskeden, så dom gatt [måste] göra pinnar åt henne till att tugga. Hon tugga tungan också. Den där Selander han diktade en visa sen om den där prästdotera som vart ihjältrollad. Selander vart själv tokig sen, men det var utav läseri.
Förhållande till de underjordiska
Vart man går in, i en lada eller koja i skogen, så ska man alltid hälsa och be att få vara, så det inte blir något på tok. Pappa sa alltid det till mej: "Det ska du veta, Otto, att du ska alltid hälse å fråg, om du får vara." Mamma hon hälsa nog alltid också, då hon kom in i fähuset på morgon, och hon tala alldeles som om det skulle ha varit folk hon hade ackorderat med. Och då hon gick därifrån, så tacka hon för mjölken. Men så hade hon en farlig tur med kräken också. Då hon hade en ko i bodarna men inte var där själv, så gick hon dit och skulle "lån hus" åt henne. Och hon bruka leja jetare också. Det var grodor. Hon jette kräken bara ett par dar, sen släppte hon dom bara, och dom fick gå på skogen, och det slog aldrig fel att inte dom kom hem. Dom bruka säja också, pappa och hon, att "vi har så riktiga jetare". Då hon lejde dom till jetare, så sa hon bara ungefär som så: "Goddag, goddag! Ska vi få lej je till jetara i sommar?" Det var ungefär som om dom skulle ha lejt en människa.
Den underjordiska som maka
Det var en pojke som mötte viterkorna och en viterjänta. Då skulle han kasta stålet över en ko, så han skulle få henne, men då kasta han miste, så det for över jäntan, och då fick han ju henne i stället. Henne ville han ju inte alls ha, men han kunde ju inte bli fri henne, så han gick till prästen och frågade, hur han skulle bära sej åt. Prästen sa att det var nog inte något att göra då, utan han gatt (måste) behålla henne. Så han gatt vigas vid henne. Han var alltid elak mot henne, men hon bara tålde och tog emot. Så var det en gång han skulle sko hästen, men skon var bara omöjlig, så det gick inte. Då bad hon att hon skulle få ta skon, så skulle hon dra den (böja den) som han ville. Ja, vad skulle hon duga till det, hon som var så liten och späd, tyckte han. Men hon tog skon och drog den som han ville ha den. Men då han såg hur stark hon var så sa han: "Att inte du slog ihjäl mej för länge sen!" — "Ja men prästen sa int så", sa hon. Sen vart han snäll mot henne.
Får en viterko
Det är ett ställe som het Fjällbohöjda, som hör Edsele till, och där tjänte jag. Samtidigt var det en som var stillarpiga [stilla = utfodra] där, och hon var fasligt tyst och ly av sej däri lagårn. Hon kasta aldrig mjölkstolen då hon steg opp från kräka, och saltbytta satte hon ner så tyst. Det var farli lugn en männisch. Då på vårn en gång, innan jag kom dit, hade dom (vittrorna) kommit med en ko, och hon hade stäva på hornet. Och då hade dom sagt åt den här, att hon skulle få ha kon på sommarn för det hon hade varit så tyst och ly, och hon skulle kunna få ha henne längre också. Hon skulle mjölka i den där stävan, men hon fick bara mjölka henne en gång, även om det såg ut som hon skulle ha mer kvar. Då kon skulle bära, då skulle hon häva kalven ut genom gluggen och aldrig bry sej om var han tog vägen. Och hon hade kon, och det gick bra, och hon fick sätta in henne i lagårn på hösten. Men då hon hade burit, var det en gång hon tyckte det såg ut som om hon skulle ha så mycke mjölk kvar, så hon tog och mjölka en gång till. Men då hon kom diti lagårn nästa gång, då hade dom tagit igen henne. Men för hennes ögon såg det ut som om hon var skel (död). Jag har sitt den där kon. Det var en rosig och fin en ko.
En visman
Nisch Ers 'n från Strömnäs (Ramsele) han var född vis. Han kunde bota, och han var stark till att stä blod. Det var en som höll på blöda ihjäl på Backe lasarett en gång, och doktorn fråga till slut, om det var någon i närheten som kunde stä blod. Då sprang dom efter den här, som hittade på [råkade] vara där då, och som han kom inom dörrn stanna blodet så tvärt, så karln svimmade. Doktorn hade tagit opp bra mycket pengar sen och bett att han skulle lära sig det där, men han svara: "Ä dänne ha ja bara för män del." Och till att lära bort något för pengar går ju inte alls. Strömnäsgubben han visste då han skulle dö. Han stod ute och högg ved, men så slutade han upp och sa: "Nu ska ja gå in å dö." Och så gick han in och dödde.
Får skjuta vittrornas "katt"
Det var en som var ute och skoga, och så måste han ligga ute i skogen om natten. Han hade gjort upp en eld och lagt sig vid och hade skinnpåsen under huvudet. Så fick han höra att det inte var tyst, utan det skrapa ibland i påsen och ibland längre bort. Han titta efter men såg ingenting. Elden höll på och skulle slockna, och han la sej igen och tänkte att han skulle få somna innan den slockna alldeles. Då skrapa det igen i påsen, och då satte han opp sej igen och rörde om i elden, så den flamma opp. Då såg han en kvinna, som stod på sidan där vid en gran, och hon bad om han ville vara så snäll och flytta eldstaden, för han hade gjort upp elden mitt i vägen för dom. Ville han göra det, så skulle han få betalt. Ja, han steg upp och flytta elden och tog en granruska och sopa undan glöden. Då hörde han att det kom och "buffere", det var en stor hop han hörde, och en farlig fart var det, och det skrapa och det knastra och det spraka i kolen och lät, men sedan blev det tyst. Han la sej och sov igen och vakna då solen hade gått upp. Då satt det en fin'en mård uppe i en gran, så han fick ta bössan och skjuta honom. Det var betalningen han fick. Mården är katta åt vitera, har dom sagt för gammalt. Och mårdskinn har ju alltid varit särskilt högt skattat.
Nödåren på 1860-talet
Nog minns jag nödåren på 1860-talet. Jag var ju bara liten då, men på 1865 börja jag minnas hur det var. Och på 67 då var det ju riktigt bedrövligt. Jag minns att pappa och bröderna for till skogs och hade skavknivar och tog föran (tallbarken). Det är inte flan (yttre barken) som tas utan det som är som en hinna mellan den och veden. Den där föran torkas sedan och mals, och så vattlägger man mjölet så att man skall få bort tjärsmaken ur det. Man brukade sätta mjölpåsen i en bäck, så att vattnet fick rinna genom den. Sedan baka man då förabrö av det där mjölet. Man använde halmmjöl också på den där tiden. Man hacka då råghalm i små bitar och kasta den sedan. Bitarna som var leder på flög då främst, och det skulle då vara den bättre delen. Då man hade malt det där såg nog mjölet gult ut, men det var sämre än fyramjölet ändå. Och jag var då så mycket rädd det, så jag kräktes då jag såg det. Men då bror min var och mala, så tog han sopen och sopa ner mjöl från väggarna och redskapen, och då fick jag pannkaka av det, då dom andra fick av halmmjölet. Vi barn var så mycke hungriga, så vi gick ut och stod ute och grät, och vi tittade åt alla håll om vi skulle se någon som kom med mat. Jag minns en gång när vi grät inne, att mamma gick och tog fram en vävsked ur ett skåp och bar bort och bytte åt sig mat, liksom hon bar bort mest allt hon hade den tiden. Och jag minns att jag satt på golvet och såg upp i spegeln, då hon stod framför den och strök till håret innan hon skulle gå, och då såg jag att tårarna strömmade utför kinderna hennes.
Bjäran
Bäran, han tror jag rakt på. Jag har sett den själv. Men inte vet jag om det var en synvilla eller vad det var. Det var skåp förr som mjölktrågen stod på pinnar i, och så hade vi också, tills jag blev kring tio år. Men det blev så lite grädde på mjölken, och det var ju en käring där som var hållen för att ha bäran. Så steg jag opp en kväll, och då gick jag samtidigt till skåpet för att ta mej nån mat — barna är ju alltid hungrig — och då fick jag se ett stort nyste nedanför skåpet, och det var randigt, sma¬la ränder i olika färger över hela nyste, och det rulla undan och försvann. Men som sagt, jag vet inte om det var fel på mina ögon. Men då jag tala om det så sa mamma: "Jag har fäll sitt dä är så tunn en grädde."
Spå-Herr-Olas kyrkskrud
Då Spå-Herr-Ola var död, var det nå kläder kvar efter honom i kyrkan. Dom var först i sakristian, men det var så ofredigt (oroligt) där, så dom ville inte ha dom där, utan då blev dom rakt hävd opp på kyrkvalvet, och där låg dom mycke länge. Men det var som om det skulle ha varit någon trolldom i dom, för alla präster här blev så supig. Det var en utav dom som söp så, att då folk kom och skulle gå till kyrkan, så låg han full på Backinge, så dom fick vända om och gå hem. Så var det då några karlar som tog och skulle bränna opp det där eländet, men dom ville inte röra det, utan dom tog stänger och tog det på. Och det lär ha spöktes där på alla vis, då dom skulle ta det. Dom såg svin och hästskallar och rakt gubbar som hade horn. Men dom fick ut det och hävde det rakt på ett bål. Och det lär ha väst på bålet, och det rakt gnall och skrek där. Men sen vart det fredligt.
Då Ramsele-jätten och Fjällsjö-jätten kastade sten på varann
Det var en jätte i Ramsele och en här i Fjällsjö, och dom skulle kasta stenar på varann. Jätten i Ramsele han kasta, så sten flög ner här bredvid Noret, men jätten i Fjällsjö han kasta inte så det flög så långt. Hans sten flög bara hit till Pikestenmobacken, och där ligger den.
En vitterlock
Jag har hört att dom har talat om en vitterlock, som skulle vara så här: Ku Hålan, ku Smålan, ku Dannaros, ku Vipplan, ku Läjarn, ku Vit-emella-horrea.
Prästen kuvar den onde
Det var en präst i Ramsele en gång, som hette Abel Brunner, och då skulle han vid ett tillfälle fara i sockenbud och åkte på en kärrväg mellan Ramsele och Edsele. Då gick ett hjul utav åsen [hjulaxeln]. Dom satte på det ett par gånger, men då det gick av igen, så förstod Abel Brunner vem det var, så han sa till drängen att lägga upp det i kärran. Det var den onde som var i vägen och skulle hindra honom att komma fram, så det var han som drog hjulet av åsen. Men då kunde Brunner så mycket, så den onde fick själv gå och hålla i åsen tills dom kom fram. Men då hade han jämrat sig och låtit illa.