Transkriberad uppteckning

Nog minns jag nödåren på 1860-talet. Jag var ju bara liten då, men på 1865 börja jag minnas hur det var. Och på 67 då var det ju riktigt bedrövligt. Jag minns att pappa och bröderna for till skogs och hade skavknivar och tog föran (tallbarken). Det är inte flan (yttre barken) som tas utan det som är som en hinna mellan den och veden. Den där föran torkas sedan och mals, och så vattlägger man mjölet så att man skall få bort tjärsmaken ur det. Man brukade sätta mjölpåsen i en bäck, så att vattnet fick rinna genom den. Sedan baka man då förabrö av det där mjölet. Man använde halmmjöl också på den där tiden. Man hacka då råghalm i små bitar och kasta den sedan. Bitarna som var leder på flög då främst, och det skulle då vara den bättre delen. Då man hade malt det där såg nog mjölet gult ut, men det var sämre än fyramjölet ändå. Och jag var då så mycket rädd det, så jag kräktes då jag såg det. Men då bror min var och mala, så tog han sopen och sopa ner mjöl från väggarna och redskapen, och då fick jag pannkaka av det, då dom andra fick av halmmjölet. Vi barn var så mycke hungriga, så vi gick ut och stod ute och grät, och vi tittade åt alla håll om vi skulle se någon som kom med mat. Jag minns en gång när vi grät inne, att mamma gick och tog fram en vävsked ur ett skåp och bar bort och bytte åt sig mat, liksom hon bar bort mest allt hon hade den tiden. Och jag minns att jag satt på golvet och såg upp i spegeln, då hon stod framför den och strök till håret innan hon skulle gå, och då såg jag att tårarna strömmade utför kinderna hennes.