Transkriberad uppteckning

Det var en prost här som hade en "hjälpprost" som hette Lidbom. Han hade en dotter också som var arton år, och hon var förlovad med den där hjälpprästen. En skräddare som hette Selander var där på våren och skräddade, och då satt hon i ett rum där och vävde, och hon drilla som en fågel, så sjöng hon, sa'n. Men så kom det en lappkäring dit en dag och tiggde och fick mat också, men då hade den där hjälpprästen skrattat åt henne. "Skratta du, du ska nog få gråta", sa hon då. Då hon gick, då tänkte han att hon kanske skulle komma till att göra'n något, så han tog och kasta en eldbrand efter henne. Men det tändes inte i koftan (elden fastnade inte i pälsen), och då gjorde det ingen verkan. Då vart det slut på sjunga för dotera åt prosten. Hon vart tokig. Hon lät som all världens djur, och hon tugga opp silverskeden, så dom gatt [måste] göra pinnar åt henne till att tugga. Hon tugga tungan också. Den där Selander han diktade en visa sen om den där prästdotera som vart ihjältrollad. Selander vart själv tokig sen, men det var utav läseri.