Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Kyrkväg och kyrkfärder från Vallen
Mellan Ramsele och Lafssjön, bredvid gamla vägen, är det en sten som kallas Brejsten (Bredsten). Den har också blivit kallad Vilsten och Liksten. Bredvid den där sten stod det en tall, och i den hade dom med kniv skurit in namnen på de döda som bars förbi där. Förr, innan det fanns väg, måste alla lik bäras den där gamla vägen. Dom bars på bår som gjordes av ett par troer (stänger) med tvärslag emellan. Två i sänder bar, en före och en efter. Dom kunde vara 4-6 stycken till ombyte. På den där Brejsten bruka dom alltid sätta ner och vila. Den var så bred, så det gick an att sätta kistan där. Då dom vilade där, då skar dom in namnen i tallen. Det var många, många namn i den. Men nu för ett par år sen lät bolaget hugga den också, så den kördes bort och flottades ner. Det var nog många som tyckte att det där var dåligt gjort. Det brukades inte att köra liken på släpor, dom bars alltid, fast det var en och en halv mil den där vägen. Bara en gång i Horksjön måste dom göra en sån där släpa, då det var ett så tungt lik att det inte gick an att bära det. Det var kyrkvägen vi hade det där, och fast det var så långt och så dålig väg, så gick vi nog mycket till kyrkan. Vi kunde vara stora hopen som följdes, så vi rymdes inte på Brejsten då vi skulle vila, utan vi fick sitta på lågen (stammar av kullfallna träd) bredvid. Det var nog kvistar till lågen, så man skulle ha något att sitta och vila på. Det var ett annat vilställe också som vi kalla för Meskogen. Det var närmare Lafssjön. Det farms en bäck också som kallades Dreckesbäcken, för där skulle man nog alltid dricka. Det var rakt som han hade kommit ur berget den där, och det var så klart och fint vatten. Dom hade gjort dit några träkokser (små skopor) som fanns där, men så kunde det hända, då det var vårvatten, att dom där flöt bort. Då gjorde man näverkokser och drack ur. Och så hade man ju matsäcken och hade locken ur smöraskarna som man kunde dricka ur. Dom hade nog gjort vägen ordentlig och lagt broar över blöthål och myrar. Dom tog stora tallfurer (fura här = timmerträd) — det var inte ont om sådana då — och högg och klöv, och så la dom dom längs efter på andra stockar, och så slog dom ner kilar då på ömse sidor, så dom låg stadigt. Över Lafssjön rodde man. Alla bönder hade båtar där den tiden. Man bruka fara till kyrka på lördagsafton. Då gick man nog klädd som man skulle vara nere i Ramsele så när som på det man hade på huvudet och på fötterna, det bytte man om. Men dessutom hade man med en kyrkklänning som man bar i "ldäasken". Där hade man också sidenhalsduken som man skulle ha på huvudet, och så hade man nattröja där.
Syn av vitterfolk
En dotter till mej var hemma på besök en gång och skulle gå nånstans. Då såg hon på ett ställe mitt nedom oss, att det var en gråklädd kvinna som gick före henne. Hon trodde det var en piga i byn, så hon ropte: "Kristina!" Men kvinnan bara gick och vände sej inte om. Till slut sprang flickan min och ropte återigen och frågade om hon inte hörde att hon talade med henne. Då vände den andra på huvudet lite grann, och då såg hon att det var en okänd människa. Hon ställde i alla fall en fråga till henne, men då började kvinnan sjunka så sakta genom jorden. Och då jorden räckte henne upp till huvudet, small det till som ett skott. En käring kom in till oss också en dag, och då såg hon så blek och besynnerlig ut, så jag fråga vad i sönna (synden) det var med henne, om hon var sjuk. Nej, inte var hon sjuk, sa hon, men hon hade sett en sån märkvärdig syn. Hon hade sett en karl som for rakt ner genom jorden. Och det var på samma ställe där min flicka hade sett kvinnan försvinna.
En avrättning
På 1840 skedde det en avrättning här i byn. Stället där det skedde kallas än i dag spetsgårn. Han som avrättades var en ung pojke från Tåsjö som hade mördat sin bror. Den här hade stulit nå fil i fäbodarna, och den andre skulle tala om det, och då tog den här ihjäl honom. Dom kom från Härnösand med honom, då han skulle avrättas, och det var vår och dåligt före, så därför tog dom honom strax dom kom inom gränsen för tingslaget. Min farmor tala med honom under uppehållet i Nordantjäl om hans själs frälsning, och han var så nöjd att dö. Men tårarna hade trille som ärter utför kindbena hans, fast han inte grät. Gubbarna härifrån byn fick stå i spetsgårn. Och många hade samlats för att se på, och det var en sådan gråt och jämmer med dom. Innan avrättningen sjöng dom: "I Kristi sår jag somnar in", och pojken sjöng själv med. Bödeln hade haft som en riskoja nere i backen, så han hade aldrig visat sig förrän pojken låg på stupstocken, då hade han rusat upp och huggit till. Då hade alla kvinnfolk svimmat, sånär som på en gammal käring, hon stod rycken. Efter avrättningen hade bödeln dragit av honom stövlarna och tagit — det hade han rätt till — och då hade han sparkat i kroppen. Det tyckte pappa var otrevligt. Han blev begraven strax bredvid stupstocken. Men dom har ju sagt, att 'n Anners Jons'n Nolatjäl ska ha grävd upp honom och haft honom till rävagiller. Stupstocken fanns kvar ännu för 25 år sen, men nu är det uppodlat där.
Jättefolket i Kubbe
I Kubbe lär det ha bott ett jättefolk långt tillbaka, och dom var så grova och stora så. Kvinnfolken hade kicker som var så stora och långa, så när dom skulle färdas så kastade dom dem över axlarna, och barna satt på ryggen och sög på dem. Skulle jättekäringen koka gröten en gång, och till tvaga hade hon en gran som var uppryckt med roten. När jättegubben skulle äta kände hana tt det var nånting, som krasade i tänderna när han tuggade. Frågte'n grumman vad det var. "Int är dä väl nå", tyckte hon. Nästa gång hon skulle koka gröten, fick hon se att en gren i tvagan var borta, och då förstod hon att det var den som grubben hade svalt. Jättekvinnan höll på att hacka upp en göl med en granrot. Hon hackade upp ett helt tunnland utan att se opp. När hon kåxe opp, höll solen på att gå ner. Hon vilade sej en stund. "Ja, Hyvelan är en skröp dag", sa hon. En jänta utav det där folket kom hembärande med en häst, en plog och en karl i förklädet. "Si vad jag har funnit på åkern", sa hon. "Den här ska jag ha till att leka med." - "Låt bli dom du", sa jättegubben, "dom är av det folket, som ska komma efter oss."
"Du Israel, du Israel!"
Det här är en riktigt sann händelse. Det var en i Sandviken som hette Israel, och han var farlig till att supa och levde på det viset. Så var det en gång han var i kyrkan, och Märet, käringen hans, var också med. Och gam-Israel där var nog full då också och satt och halvsov. Prästen hade en text den dagen, där det stod de här orden: "Du Israel, du Israel, du förer dig själv i olycka!" Men nu var det en, som dom kalla för "gam-Pell-Vågdarn", som var en riktig spelorre, och han satt bredvid 'n gam-Israel, och då prästen sa dom där orden så stötte han i honom och sa: "Hör du! Han tala om däg!" Och dom där orden dom förekom flera gånger, och för var gång knuffa han i honom och sa: "Hör du! Det är på däg han skäller!" Och då dom kom bord kyrkan så var Israel så arg, så fastän Märet både grät och bad, så gick han oppi prästgårn och börja på träta på prästen. Dom var släkt med mamma, dom där, och Märet hon grät och tala om det för mamma. Det var ju rakt inga lämper.
En hjulorm
Farfar min han var i Smedsbyn i Arnäs; och då hade dom fäbodar, men så vart det så förfärligt med ormar emellan byn och fäbodarna, så det vart besvärligt att fara med kräken där. Så ridde gubben dit en gång, och vadmalsklädd var han, och då såg han ormar där på ett ställe. Då ridde han förbi och band hästen, och så gick han tillbaka och slog ihjäl dom. Och han slog 32 stycken. Och för var och en som kom så var dom större. Men då hörde han det knasa i skogen, så han tänkte "nu är det nåt farligt", och så hoppa han upp på hästen och ridde hem. Men då kom en stor en orm som hade bitit sig i stjärten så han rulla som ett hjul. Och han måtte ha hunnit upp gubben, men då tog han av sig vadmalströjan och kastade den efter sig, och då gatt [måste] minen stanna och blåsa opp den och förtära den, så gubben hann undan en bit. Och på samma vis kastade han västen och mössan. Och så hann han hem och fick in hästen och haka igen porten och hann komma in själv. Men då var ormen framme där och slog stjärten i porten så det hördes in. Sen for den, och då den gick i hjul förbi byggningen så gick den jämnt med andra blybandet (i jämnhöjd med andra blybandet i fönstret). Och så for den ner i tjärnen och gjorde av med sig. Dom fann den sen där, och då var den stor som ett takvedträ.
Viterfolk under huset
På Kasaåsen i Grundsunda var det ett ställe, där dom verkligen tycktes ha viterfolk som bodde under golvet. Där talades det och där skrattades och där gräts. På söndagsförmiddagarna läste gubben ur bibeln, och då var det ett sånt liv så dom blev störd. Då brukade gubben stampa i golvet och säga att dom skulle vara tyst, och då blev det lugnt en stund, men så började det igen. Då gumman i den gården dog, så var det en gubbe som hette Anners Jaks 'n som skjutsade ut henne, och då var det så tungt så hästen blev alldeles skummig och orkade knappt dra. Då gick gubben framom hästen och såg baköver den, och då såg han att det satt fullt med folk på, och dom var svartklädd allihop. Och det där är sant, för jag har själv hört honom berätta det.
Syn av vitterkvinnor
Jag har sett vitera. En gång var det när jag var barn och skulle upp till Mjösjön med ett kräk. Då fick jag se två fruntimmer, ett större och ett mindre, och dom var vitklädd och hade vita halsdukar liksom dom som är slåttannrustade, men så for dom av vägen och tvärt till skogs, och så var dom alldeles försvunnen. Jag sprang det värsta jag kunde för att hinna opp dom och se vilka det var, men det var alldeles omöjligt. En annan gång, det är på senare år, såg jag också vitera. Det var när vi rodde från fäbon en gång. Då såg jag tre kvinnfolk som var inne vid hagen till torpet som ligger ungefär mitt mot vår fäbod. Och dom var rödklädd, så det var just inte något vidare bra, för då är dom arg. Vi var flera i båten, men bara jag såg dem.
En spökgård
Min farmor dog i Lilltansjön, och då hade hon förmyndare sista tiden, så då skulle jag uppsöka honom sedan. Och jag var ju bekant där. Det blev frampå natten innan jag kom fram, så allihop låg. Men så fick jag se att dörren till rätta gamla byggningen stod öppen, så jag gick in dit och skulle få tag i något folk. En liten käpp hade jag tagit i skogen och gått och krusat i barken, och den ställde jag från mig bakom dörren. Sen gick jag genom alla rummen, men där var ingen människa. Då gick jag ut och tänkte, att jag låg väl ute under en buske tills det blev morgon. Men då jag hade lagt mig, börja det dompe (dunka) på logen, precis som om man skulle ha bultat med ett åttingsmått. Då trodde jag det var flottarna som låg där, så jag gick dit. Men där var ingen alls. Då gick jag tillbaka under busken igen och la mej. Men då bulta det återigen på logen tre gånger. Då steg jag opp och sa: "Är det så jag ligger i vägen för någon här, så kan jag gå till ett annat ställe." Och så gick jag därifrån. På morgon gick jag till gubben som bodde i förmånsbyggningen, och så sa jag att jag hade varit in i storstugan på natten, men då det inte var något folk inne, så gick jag ut och la mej. "Du har inte varit in i storstugan", sa han, "för jag låste dörren innan solen gick ner; och här hänger nyckeln på stolpen." - "Jag har varit in i storstugan", sa jag, "jag har ställd käppen bakom farstudörrn, och jag tänker det är fäler (fotspår) efter mej på golvet. Och nu följer ni mej dit och ser." Då vart han tyst och tog bara nyckeln och följde mej. Och där stod käppen, och fäler var det på golven. Men då ville han inte tala om det något mera. Det var första hustrun hans, som hade öppnat åt mej. Det var inte första gången som hon hade gått där. Dom hade sett henne gå och räfsa också på tegarna där. Men den som slog på lon, det var far åt gubben där, som höll på mäta åt sej födoråde. Då han låg och höll på dö, då höll son hans på att arrendera ut hemmanet åt min far, och då sa den där gubben: "Du ska komma håg ta ut födan min!" Och det var hans sista ord.
Prosten Tillberg stillar "daladansen"
Prosten Tillberg i Backe var en stor andans man. Han hörde då det ringde hela [helgsmål] i himmeln, och då fick folket hans genast lägga ner arbetet. Var det slåttann, och någon höll i ett forfång [höfång] just då, så var det bara att lägga ner det. Prosten Tillberg fick fara och stilla daladansen också. Det var så det på ett ställe i Dalarna, att det var en dans som dom inte kunde sluta upp med. Alla som kom dit börja dansa. Då skulle prosten Tillberg dit och körde då hela vägen från Backe. Men 'n håle [den onde] var framme och tog hjulet undan åsen; men han körde lika ens, 'n håle fick hålla i. Då han kom fram, sa han åt skjutsbonn sin, att han skulle stiga i hans galoscher och se in, så skulle han få se vem som dansade i lag med dom. Och då såg han att det var 'n håle själv. Då Tillberg skulle visa ut 'n håle, slog han [dvs. djävulen] bibeln ur handen på honom och sa att han hade stulit då han var i studium. "Det har jag mycke riktigt gjort", sa prästen, "men det har jag fått förlåtelse för." Och så stack han upp ett hål i blybandet med en kambrisnål — den finaste synål som kan letas - och då måste 'n håle fara ut genom det, och då vart det slut på dansen. Den där prästen hade huggit in namnet sitt i en tall vid Fjällsjön, och den blev huggen ner för några år sedan, och då klövs den, och då fick dom se namnet som var hugget in med yxa.
Jätarna och björnen
En gång, jag var bara barn då, var jag där vid Grössjöboen och jete, och då såg vi björn. Jag och en som hette Kajsa Stina var i lag, och då fick vi se nån som gick på en myr, och vi tyckte det var en karl som gick och plocka bär. Men vi undra på att en garvkarl [vuxen karl] skulle gå och plocka bär och vara så ihärdig, och att han inte kom och hälsade på oss, då vi var så nära. Men så då vi kom ut på myren fick vi se att det var så besynnerliga fäler (fotspår) efter honom, och då vi kom närmare fick vi se vad det var. Då käke vi och samla ihop korna, och han svara och lät alldeles likt. Och vi for hem till boen med korna, och rädd var vi, och hon Kajsa Stina ropte på 'n Päl Pärs'n och 'n Ol Pärs 'n och alla namn hon kunde komma ihåg. Det gjorde hon för att narra honom, så han skulle tro det fanns karlar där. För björn, han är så klok som tolv karlar, så han förstod nog vad vi sa.
Tro om grodor
Grodorna kan vara otrevlia och hålla sej i fäbodarna och mjölka korna. Jag vet det var i Tärrboen (Tara bys fäbodar) det var en groda som mjölka en ko, och kon gav ner (släppte till mjölken) åt henne, och hon mjölka så det hade varit skumtappar där. Såna där blir man inte fri om man inte "gift bort" dom. Det lönar inte att försöka bära bort dom. Man ska lägga henne på en bräda som väger upp och så slå till så hon flyger. Men man får inte se efter henne, utan man ska titta ifrån. Vem som helst kan göra det där, men det ska i alla fall vara en slags trolldom. Man ska inte slå ihjäl en groda, för det är nån vittelmänniska. Vittren gör sig i grodskepnad. Och jag har begrunda det där, och jag har sett på grodorna och dom har rent folkyga (människoögon). Dom syn rent förståndi [syn = ser ut]. Grodorna har ett ben i ryggen som är vasst som en kniv. Om man stiger på det med barfoten, så får man ett sår, och det grö (läker) aldrig.