Erik Johansson tillhörde Vasaätten och föddes omkring år 1470 som son till Johan Kristiernsson (Vasa) och Birgitta Gustafsdotter (Sture). Han var svensk frälseman, riksråd och slottslänshållare. Under den oroliga tiden kring unionstiden spelade han en aktiv roll i det svenska riksrådet och intog en stundtals kompromissvillig men i grunden fosterländsk hållning mot unionskungarna.

År 1502 utsågs han till hövitsman på Viborgs slott i öster, där han ledde försvaret mot storfurstendömet Moskva. År 1511 utnämndes han till lagman i Tiohärads lagsaga. Hans ställning som storman befästes genom hans äktenskap med Cecilia Månsdotter (Eka), med vilken han fick flera barn, däribland den blivande kungen Gustav Vasa.

Under Kristian II:s invasion av Sverige 1520 deltog Erik Johansson i striderna för den svenska saken. Efter att den svenska motståndskraften brutits vid Uppsala och i de södra landskapen tvingades rådet till förhandlingar. Han var en av de svenska stormän som erhöll lejd för att möta den danske kungen på Stockholms slott.

Lejden visade sig vara ogiltig i praktiken. Efter en skenrannsakan anklagades Erik Johansson och ett åttiotal andra svenskar för kätteri mot kyrkan, eftersom de opponerat sig mot ärkebiskop Gustaf Trolle.

Domstolen, ledd av Gustaf Trolle, avkunnade dödsdomar över de anklagade. Den 8 november 1520 fördes Erik Johansson ut på Stortorget i Stockholm och avrättades genom halshuggning under det som kallas Stockholms blodbad.

Hans död fick avgörande historiska konsekvenser, då den blev den direkta utlösande faktorn för hans son Gustav Vasas uppror och det efterföljande befrielsekriget som bröt den dansk-svenska unionen för gott. Genom sonens maktövertagande lades grunden till Vasaättens kungadöme och den moderna svenska suveräniteten.