Håkan Magnusson föddes som son till den svenske och norske kungen Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur. Hans uppväxt präglades av den turbulenta politiska situationen i Norden under medeltiden, där hans far försökte balansera makten mellan de nordiska rikena och den inhemska adeln.

År 1343 valdes Håkan till kung av Norge, medan hans äldre bror Eric skulle ärva Sverige. När Eric avled år 1359 ändrades maktbalansen, och Håkan utsågs till samregent i Sverige tillsammans med sin far Magnus Eriksson, vilket skapade både allianser och konflikter med stormännen.

Ett av de mest avgörande stegen i Håkans liv var hans äktenskap med Margareta, dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag. Detta äktenskap, som ingicks år 1363, lade den dynastiska grunden för det framtida Kalmarunionen och band samman de nordiska rikena i ett närmare samarbete.

Håkans regeringstid präglades av ständig kamp mot den svenske upprorsledaren Albrekt av Mecklenburg, som med stöd av missnöjda svenska stormän och Hansan gjorde anspråk på den svenska kronan. Krigshandlingar och diplomatiskt rävspel präglade relationerna kring Stockholm och övriga Norden.

Efter hårda strider och växlande framgångar tvingades Håkan till slut att dela makten och i praktiken avsäga sig stora delar av det svenska riket till förmån för Albrekt av Mecklenburg, medan han behöll den starka kontrollen över Norge.

Håkan Magnusson avled år 1380 och efterlämnade sin maka Margareta samt den unge sonen Olof Håkansson, som senare skulle väljas till kung över både Danmark och Norge under Margaretas förmyndarskap.