Magnus Eriksson föddes år 1316 som son till hertig Erik Magnusson av Södermanland och hertiginnan Ingeborg Håkansdotter av Norge. Han valdes till svensk kung redan år 1319 efter sin morfar kung Håkan Magnusson av Norge och Sverige, vilket innebar att de båda rikena förenades under en och samma regent i hans person. Hans minderårighet ledde till att riket styrdes av en förmyndarstyrelse under hans mors ledning, vilket präglades av politiska strider och interna konflikter inom adelssläkterna.

Under sin tid vid makten genomförde han stora rättsliga reformer som fick en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen i Norden. Det mest framträdande av hans verk var utfärdandet av landslagen och stadslagen, vilka skapade en mer enhetlig rättskipning i riket och ersatte äldre landskapslagar. Dessa lagar stärkte kungamakten samtidigt som de skyddade böndernas och kyrkans rättigheter inom ramen för den medeltida samhällsordningen.

Hans regeringstid präglades också av ambitionen att stärka Sveriges ställning i Östersjöområdet, bland annat genom köpet av Skånelandskapen från Danmark år 1332. Denna expansion och de därmed förbundna skattekraven ledde dock till spänningar med de svenska stormännen samt till slitningar med grannländerna, särskilt när riket behövde finansieras under ekonomiskt svåra tider.

Utrikespolitiska motgångar och ständiga konflikter med den missnöjda adeln ledde till att hans makt stundtals ifrågasattes och utmanades kraftigt. Under 1350-talet gjorde hans son Erik Magnusson uppror mot sin fader, vilket resulterade i att riket under en period delades upp mellan dem innan sonen plötsligt avled i pesten. Digerdöden drabbade även de nordiska länderna under denna period och förändrade det demografiska och ekonomiska landskapet i grunden.

Trycket från adeln ökade ytterligare, och för att säkra stöd tvingades kungen göra stora eftergifter som försvagade hans ställning. År 1363 avsattes han formellt av det svenska frälset som istället kallade den tyske hertigen Albrekt av Mecklenburg till svensk kung, vilket inledde en ny konfliktfylld period av inbördeskrig och maktkamp i landet.

Efter sin avsättning vistades han tidvis i Norge där hans son Håkan Magnusson fortfarande regerade som kung. Han levde sina sista år i exil och med begränsat politiskt inflytande innan han omkom i en drunkningolycka i Bømlofjorden på den norska kusten år 1374, där hans liv och långa, dramatiska regeringstid fick sitt slut.