Valdemar IV Atterdag föddes omkring år 1320 som son till Kristofer II av Danmark. När han besteg tronen år 1340 låg det danska riket i ruiner, styckat i pantlehn till tyska och svenska stormän efter decennier av inre strider och ekonomisk kris. Med skicklig diplomati, målmedvetenhet och militärt våld inledde han det mödosamma arbetet med att ena landet igen, vilket gav honom öknamnet Atterdag, i betydelsen att en ny dag åter randas för Danmark.

Under sitt styre lyckades han köpa och erövra tillbaka stora delar av det pantsatta riket, däribland Skåne, Halland och Blekinge från Sverige. Hans politik präglades av en stark centralmakt på bekostnad av både den danska adeln och kyrkan, vilket stärkte kronans ställning men också skapade många bittra fiender både inom och utom riket.

År 1361 företog Valdemar ett förödande anfall mot Gotland, där hans trupper besegrade de gotländska bondestyrkorna utanför Visby och brandskattade Hansastaden. Denna aggression ledde till ett storkrig med det mäktiga Hansaförbundet, som till en början tvingade Valdemar på flykt och ledde till att danska städer plundrades.

Trots militära motgångar och ett tidvis extremt hårt tryck från de nordiska grannländerna och de tyska handelsstäderna lyckades han genom fördraget i Stralsund år 1370 säkra gynnsamma villkor som bevarade kungadömets kärna. Hans tid vid makten lade grunden för den senare Kalmarunionen, då hans dotter Margareta kom att spela en avgörande roll i Skandinaviens historia.

Valdemar Atterdag avled i Gurre slott år 1375 och efterlämnade ett Danmark som återfått sin ställning som en respekterad maktfaktor i Östersjöregionen. Hans regim har i eftervärldens ögon framstått som både hänsynslös och nödvändig för rikets överlevnad under en av dess mörkaste perioder.