Kalmarunionen formulerades formellt vid ett möte i Kalmar sommaren 1397, där unionsbrevet beseglades under ledning av drottning Margareta. Unionens yttersta syfte var att skapa en stark, nordeuropeisk motvikt mot Hansans växande ekonomiska och maritima dominans i Östersjöområdet. Riket styrdes av en gemensam kung, men varje ingående land skulle i teorien behålla sina egna lagar, seder och inhemska råd.

Den inre maktbalansen präglades dock av ständiga slitningar mellan de centralstyrande kungarna, ofta residerande i Köpenhamn, och det svenska frälset. Maktkampen ledde till upprepade kriser, väpnade konflikter och perioder av öppna uppror, där unionsmotståndare som Engelbrekt Engelbrektsson mobiliserade bergsmän och bönder till försvar för lokala friheter.

Under 1400-talet pendlade Sverige mellan att erkänna unionskungar som Kristian I och att utse egna riksföreståndare ur den inhemska adelns led, såsom sturepartiets Sten Sture den äldre. Spänningarna förblödde inte enbart den diplomatiska samvaron utan ledde också till dramatiska händelser som Stockholms blodbad år 1520, anställt av Kristian II.

Unionens definitiva banesår kom när Gustav Vasa ledde det svenska befrielsekriget och valdes till svensk kung år 1523. Därmed upplöstes det nordiska storriket, även om Danmark och Norge förblev förenade i en gemensam stat i århundraden därefter.