Engelbrekt Engelbrektsson föddes omkring 1390 i Norberg i Västmanland och var en svensk frälseman, bergsman och upprorsledare. Hans familj hade sina rötter i Tyskland, men verkade som bergsmän och bruksägare med starka intressen i Bergslagens järnhantering.

Under 1430-talet växte ett djupt missnöje fram i Sverige mot unionskungen Erik av Pommern och det styre som utövades av kungens fogdar. Särskilt i Bergslagen drabbades befolkningen hårt av höga skatter och godtyckliga övergrepp, vilket slog direkt mot järnproduktionen och exporten.

År 1434 ställde sig Engelbrekt i spetsen för ett folkligt uppror som inleddes med att Borganäs fästning brändes ner. Upproret spred sig snabbt över landet och fick stöd av både missnöjda bönder, bergsmän och delar av det svenska frälset som ville värna sina privilegier.

Genom militära framgångar och strategiska förhandlingar tvingades Erik av Pommern till eftergifter, och Engelbrekt valdes till rikshövitsman vid herredagen i Arboga år 1435, ett möte som ibland betecknas som Sveriges första riksdag.

Engelbrekts politiska bana blev dock kortvarig och kantad av konflikter inom adeln rörande maktfördelningen i riket. Han mördades den 4 maj 1436 på Hjolmen i Gjersjön av Måns Bengtsson av Natt och Dag efter en personlig dispyt.

Efter sin död hyllades Engelbrekt som frihetshjälte och martyr, och hans insats kom att spela en avgörande roll för upplösningen av Kalmarunionen under 1400-talet.