Stockholms blodbad ägde rum den 7 till 9 november 1520 på Stortorget i Gamla stan, efter Kristian II:s intåg i Sverige. Händelsen föregicks av det svenska sturepartiets motstånd mot Kalmarunionen, lett av riksföreståndaren Sten Sture den yngre, som stupade vid Åsundens strand. Sedan Kristian krönts till svensk kung inbjöd han till kröningsfestligheter i Stockholms slott, men efter tre dagar låstes portarna och gästerna anklagades för kätteri mot kyrkan på initiativ av ärkebiskop Gustaf Trolle.

Bland offren fanns biskopar, adelsmän och rådsmedlemmar som stod sturepartiet nära. Den mest kände av dem som dömdes och avrättades var adelsmannen Erik Johansson (Vasa), far till den blivande kungen Gustav Vasa. Kropparna efterrättades genom halshuggning och hängning, och brändes därefter på bål vid Södermalm utanför stadens tullar för att statuera ett slutgiltigt avskräckande exempel.

Blodbadet fick dock motsatt politisk effekt än den danske kungen avsett. Istället för att krossa det svenska motståndet utlöste grymheterna ett massivt folkligt uppror lett av Gustav Vasa i Dalarna. Detta ledde till Kalmarunionens slutgiltiga sammanbrott och inledningen på Gustav Vasa:s regeringstid som kung av Sverige från år 1523.

Idag påminner det historiska Stortorget i Stockholm om händelsen, bland annat genom den välkända fasaden med sina röda och gula stenhus samt det vita stenhusets markerade röda stenar som enligt sägnen symboliserar de stupade. Platsen är en central del av Stockholms medeltida stadskärna och ett av landets mest kända kulturhistoriska besöksmål.