I den nordiska forntro som skildras i Den äldre Eddan och Den yngre Eddan framställs Asgård som gudarnas mäktiga citadel och säte, där Oden residerar i Hliðskjálf och ser ut över hela världen. Inom murarna, som till stor del uppfördes av en namnlös jätte med hjälp av sin häst Svadilfare, ligger storslagna salar såsom Valhall och Gladsheim. Platsen har ingen känd fysisk motsvarighet i den materiella arkeologin, utan existerar helt inom den nordiska kosmologins andliga och litterära geografi.

Enligt mytologin fungerade Asgård inte enbart som bostad åt Asarna, utan var även skådeplats för avgörande händelser i den kosmiska historien, däribland Asarnas och vanernas krig samt smedjan där gudarnas dyrbarheter skapades. Det var även här som gudar som Tor, Loke och Balder formade ödet för både gudar och människor fram till den profeterade undergången i Ragnarök, då Asgård förenas i lågor och går under.

Under den romantiska nationalismen under 1800-talet kom Asgård att återigen få stor kulturell betydelse genom att inspirera konstnärer som Wenzel Hablik och John Bauer, samt tonsättare som Richard Wagner. Dess symbolvärde lever vidare inom modern populärkultur och litteratur, där den mytologiska dimman kring gudarnas hemvist fortsätter att fascinera.

Idag lever Asgård vidare som ett centralt begrepp inom den komparativa religionstvätten och den nordiska filologin. Besökare som söker spår av platsen finner dem inte i jorden, utan i de medeltida handskrifter som förvaras vid institutioner som Arnamagnæanske Samling i Köpenhamn och Reykjavík.