Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Tjugondag Knut tog julen slut. Då röjde de undan allt som var framme till jul.
Julafton
Grovt granris ströddes på gol- vet till jul, o det låg kvar över första julhelgen. På julkvällen åt vi hemma fisk o potatis, gröten fick vara då, för vi tyckte att det blev för mycket mat. Oppstekt blodkorv var jul- mat det också. Blodkorven lades ner i havre så den stod sig länge. Ost, bröd o smör skulle vara kvar på julbordet över julnatten, o passa dä så va "***sôgle" (sovlet) kvar också. De gav korna bröd på jul- / morron o sa': "Ät, nu ä dä jul- otta!" Den, som kom först från julottan o fick undfägnad, skulle först få ifrån sig med arbe- tet om sommaren.
Lucia
Det var ingen särskild lussemarknad i staden men lördagen närmast före lusse gick under nam- net lussemarknad, för det var mer folk här i staden då än vanligt. Handlare och hantverkare väntade bättre affär då, som de också fick. Lant- bor var inne runt omkr från landsbygden. Di gjor- de sin julhandel då. Särskilt köptes lutfisken och julbrännvinet den dagen. Men julhandeln höll på i fjorton dagar. Då blev det brådast veckan närmast jul. På lussemarknaden var det myc- ket affär i Åmål. Så mycken handel på torget mins jag inte till för längre sen på den dagen. Där stod karamellgumman och sålde sina hem- gjorda karameller, pepparkaksgubbar, pepparkaks- käringar och sådant. Folk handlade mest i butikerna.
Annandag jul
Vid jul har de gått med stjärna, men jag såg det aldrig, men strax före min tid hade de gått. De gick annandagen om morron, det var "vise män" med stjärnan. De gick tidigt om morron, o då sjöng de utanför: "Finns dä piger i dette hus Så ska de opp å tänne ljus, allt för den ljuse stjärna." När de kom in, skulle de ta för sig på bordet, det stod dukat hela julen. Det var en som gick jul- bock också, det var om juldagskväl- / len, då var det flera som följde honom, o de skulle ha mat o bränn- vin också. Julbocken hade en bjälla mellan benen o en tälgyx på armen. Då skar han på bordet med yxan av ostarna och maten.
Slakt
Slakt fick inte ske på nedan. Det skulle göras på ny, för att sovlet skulle bli drygt. När de hade slaktat (vad djur som helst), så blåste de upp två tarmar å hängde upp i taket. Det fick inte glömmas för det skulle ha stor betydelse, men jag har rakt glömt var- för det var. En månad före jul brukade de ha storslakten på herrgårdar å större ställen. Det slaktades så ti- digt på morgonen för att de skulle hinna med att få bort det värsta "slasket" före dagen. Denna otta kallades för "slakt- otta". "Slaktsupen" hörde till det nödvändigaste. Djur- ret skulle fasta, för att inte inälvorna skulle vara så stinna. Om någon inte ville äta brukade en å skoja å frå- ga "skâ du slaktes".
Julafton
Far gick till stallet och läste bönen för hästen på julekvällen och mor gick till lagården och läste Guds ord för "Kynna". Det var bruk i mitt hem. På julafton klädde de ut el. stoppade upp en käring och lade under bordet. Den skulle ligga där hela julen. Den kallades "Julekoppa". Det skulle föreställa ett helgon. Grishuvudet kokades helt och lades på julbor- det. Jag minns en gammal gubbe i socknen som bevarade detta bruk länge. När huvudet lagts på bordet skänkte gubben brännvin i ett glas och gick fram till grishuvudet och skålade och sade: "skål gris, skål gris, stor gris till nästa år."
Tröskningen
In mina barnaår så tröskade far å alla andra säden med "slaga". Då började de att tröska i november å höll på till framåt julen. Säden skulle promt vara tröskad till jul. Klockan två å tre på natten började de tröska ("tröske i otta"). Så höll de på till dess att dagen började sy- nas. Då slutade de att tröska å så gick de åt skogen å skaffade "töre", som de skulle lysa sig med. De lyste sig på logen med att bränna "töre" i en gryta eller en sten- hall. Den stod i ett hörn av logen. De brukade inte trös- ka på kvällarna. Det skulle vara stilla då så att inte "tössen" blev ond. Jag hörde talas om "lokatten". Vad som menades med den vet jag inte.
Drinkarnas syn. Djävulen
En man söp oupphörligt hela julen. Trettonde- dagsafton kom han också berusad hem. Hustrun höll just på med att ösa upp gröt ur grytan. Mannen sparkar helt brutalt till grötfatet så att den kokheta gröten kommer på hustruns händer. Hon gråter av smärta men förebrår honom inte för gärningen. Det griper mannen. På natten kan han inte sova emedan han ser en stor, svart hund med glödande ögon och lågande mun, stå med tassarna lagda på sängkanten och stirrande på honom. Han väcker hustrun och frågar om hon ser något. Men det säger hon sig inte göra. Efter detta vågar ej mannen under hela den vintern släcka lampan och lägga sig. Han blir efter den tiden nykter och skötsam.
Trettondedagen och Knut
Jag mins att i min ungdom så "gick de med ljusa stjär- na". De började att komma kvällen till trettondagen. Men det var bara ett sällskap som besökte byn. Jag vill minnas att det var åtta el. nio personer som var ut- klädda och bar en stjärna med ljus i med sig. Det var Herodes, Judas, tre vise män och andra vitkläd- da. De stod utanför stugans fönster och sjöng. Se'n blev de insläppta och fägnade. Judas tiggde. Han hade en hoper konster för sig. "Tjugondag Knut körer jula ut." Det ordspråket hade de. Och på tjugnekvällen kom "knutgubbar" och huserade i stugorna. De var utklädda och stygga, hade skråbukansikte och trasiga kläder och käp- par i händerna.
Hantverkare
Hästslaktaren kallades pel. Han gick från gård till gård och avlivade hästar, hundar och katter. Han måste vara en fattig man som ej själv ägde några djur, ty det troddes, att den som själv ägde djur finge otur på dessa om han dödade häst, hund eller katt. Att vara pel var ett föraktat yrke och han ansågs som en utstött man. Från de gårdar, som han var pel för, skulle han som kost till julen ha en kaka och en korv samt alltid mat och välfägnad då han kom dit. När han slaktat en häst, fick han ta huden för sitt besvär. Hästkroppen skulle antingen grävas ned i jorden eller kokas till svinen. Pelen skulle även kastrera hästar, tjurar, hundar och katter.
Troll
Det kom ett ”bergtroll” ned till en stuga bad att få låna dricka. ”Jag vet inte det,” svarade husmodern. ”Jo du har bryggt så du har dricka,” svarade ”bergtrôllet”. Han fick låna. Å när det led mot julen så kom de å beta- lade met ett stort fat dricka. – De hade kor, get- ter å hundar. De vallade sin boskap om nätterna. Det var en dräng som blev ”berg togen”. Han var borta i många år. Han hade gått för att leta efter hästar. Så var en annan ute å letade efter kor å fick se drängen å kände igen honom. Han kastade kniven över drängen å då blev han som förut. Han hade haft det bra, sade han.
Julafton
Ja ä gammel, men ja va inte mä om när de tog in julhalm, men det gjorde de förut. Och den låg hele julhelga, o sen skulle korna äte opp den. Varför de skulle göre det, vet jag inte, men det var väl nån välsignelse med det när folket legat i den hele julhelga. När de ätit på jul- kvällen, fick de lägge säj i den, o så låg de hele nätterna. De tog ut den sen efter annandagen. Om julen skulle alle husdjura "betes" med bröd, o så läste de ett bibelspråk för varje / djur, så Guds välsignelse skulle följa dem. Det var kanske inte så många ord, men de va ur bibeln.
Lekar
När en var ihop om julen så bruka en att hit- ta på och leka jullekar. Jag minns särskilt en som vi hade roligt med. Det hettes, att vi "dela jul- bocken". Det gick så till att en tog en sak vad som helst /som skulle utgöra bocken/ och dela ut mel- lan deltagarna. Var och en fick en del och namnet på den - ex rompa, bakben, framben etc. Hor- nen fick den som var ledare och dela ut bocken. Så gick ledaren en rond. Då sade han alltid nå- got om sina horn. T ex.: jag stångar med mina horn. Detta fick även den tillalade säga om sin del. Till sist sade ledaren, att han åt ut sina horn och då var alla de andra tvungna att säga detsamma. Om en inte sade det så fick en till straff att lägga pant.