Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsrå
Skogsrå var farligt att komma ut för galen efter man- folk var hon och Gud nåde den som hon fick makt med. Det fick en de kalla hvile Jon erfara, hon kom till honom om nätterna för att ha umgänge med honom. Samma var förhållandet med Nils i Stubbhålt men det var i hans ungdom sades det.
Skogsrå
Det var en karl, som stod och skulle klyva en timmerstock. Då kom skogsråa till honom och bad så vackert, att hon skulle få hjälpa honom. Då slog han ett par kilar i stocken och bad, att hon skulle hålla isär den, medan han slog ur kilarna. Det gjorde hon och blev sittande med händerna i stocken. Och där fick hon sitta.
Tro och sed. Sjörå.
Meddelarens far berättade på sin tid, att han och hans bror en gång såg sjöråa. De drog not men vilade för till- fället. Sjöråa - kanske skogsråa? - kom fram ur skogen, gick ut i vattnet och plockade fisk samt vände sedan tillbaka.
Skogsrå
Skogsråa hade de allt mycket att göra med förr. Det var en skogvaktare Wetterstrand från Höljes, som kom ut för henne riktigt. Jag kände honom Wetterstrand väl och var en tid mycket tillsammans med honom. Det gick så till, att han en gång gick vilse i skogen, och hur han gick och gick, så kom han till en stor grann gård mitt i skogen. Det lyste i fönstren och han gick in. Ett vackert kvinnfolk tog emot honom och gav honom mat, och så bäddade hon åt honom och bad honom stanna där över natten, och det gjorde han. Han blev där hos henne över natten. Men det var skogsråa, han hade råkat ut för, ty då han vaknade nästa morgon, låg han på en tuva mitt i vilda skogen. Och skogsråa stämde också möte med honom, så att han måste gå till henne. Han var alldeles i hennes makt. Det var flera torsdagar han skulle gå och träffa henne, och jag tror, att han gick tre torsdagar, men sedan tyckte han, att det var otäckt, och gick icke på den tid, som var bestämd. Men hur det var, så gick han i alla fall, men då kom han för sent. Då ropade hon på långt håll till honom: "Du Wetterstrand, du Wetterstrand, packa dej forterst tur detta berget! Jag är ute och vallar mina glitter". Men hon straff ade honom allt. Hon satte ett märke på honom, och det var, att det ryckte i munnen på honom — han liksom hoppade till ibland så underligt. Och så gick han vilse, så fort han gick ut i skogen. Han var måg vid Domerän, och en gång gick han bara utom gärdesgården där, och genast gick han vilse, så att det bar av långt inåt skogen med honom.
Skogsväsen
Jag talte med en gammal kobotare i Nittorp, när jag var ung. Han hette Sven på Liljery't. Han hade milor på skogen och kolade alltibland, och då kom Kôlafrua till honom emel- lanåt. Hon var som en fin fröken eller fru framtill, men i bak var hon ihålig. Jag vet inte vad hon ville. Meddelaren känner ej benämningen skogsrå.
havsfrun
Det tala mamma om det stod, det var väl i den gamla katekesen: sjörå, skogsrå och mera så- dant. Hafrun var så vacker, så di sa: Sjömän hade fått se henne. Men om hon vände sig om var hon all- deles ihålig som ett baktråg, sa mamma och då blev det oväder. Hon hade långt gult hår som sväva på vattnet.
Skogsrå
På Billingeskogen inte långt härifrån har det funnits skogsrå. Det är inte mer än fem år sen, som en karl såg henne — han är i Amerika nu. Hon gjorde sej i skepnad av vem som helst. Hon visade honom framsidan först, och då var hon precis lik hans fästmö. Men så vände hon på sej, och då såg hon ut som en sopekvast. Han hade inte talat med henne.
Skogsväsen
Omkring Rösåsen var det inte säkert för "skogsråa". Där gick folk vilse den ena gången efter den andra. De kunde på "runt runt". De kunde inte taga sig fram på dagen en gång. Skogsråa regjerade där. "Skogsråa tände på i grantoppar och talltoppar, så det lyste å ledde folk vilse. Far trodde det.
Vattenväsen
Jag har hört personer påstå att det setts en sjöfru sitta vid Höge Norum och kamma sitt långa hår Då jag invände att sjöfrun hör intet till lantkrabborna det har nog varet ett skogsrå ty de lär också ha långt hår? svarades så har det sagts för mej om det är sanning eller inte vet inte jag.
Skogsväsen
Oss veterligt finns inga berättelser alls om skogsfru eller skogsrå. Namnet Skogsfrua förekommer dock i ett gammalt talesätt, som används då man efter regn ser dimman stiga upp ur skogen som en rök. Man säger då att: ”Skogsfrua rökar” och det betyder att det blir mera nederbörd.
Skogsrå
Skogsråa var så fruktad, att hon sökte förvilla och vilseleda folk. Jag känner särskilt en karl, som hon hade fått makt med. Så snart han kom in på en viss väg, så var han fången av henne och måste följa med in i skogen. Hon behöll honom till dess solen gick upp på morgonen. Hon ville ligga och hora med honom.
Häxeri och kloka
Di va så enfaldia, så di trodde, att barna le utå skogsrå eller sjörå, när di skrek. Å då to di stena å la i spiseln för te få reda på, hocka de va utå dom, som plåga barna; å då hadde di någe surt, som di fick te pipa. Å iblann så stöpte di bly i vatten över barnet, på tre ställen, först ve huvet, sen över magen å sen över föttera, å så sa di: »Sjörå, skogsrå å tomterå!» Å den längste blypinnen de va skogsrån, å den som skrek värst, när di stöpte, den va de, som plåga barnet.