Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Råttor
På Tomasmässan tre dagar före jul skulle de ställa bort råttorna. Då var det någon som klädde sig fin och läste något för dem. De skulle bli borta hela året på det sättet. Annars så brukade de säga att om det var någon som fick gå bort ofägnad under julen så skulle råttorna bli elaka vid dem. Då skulle de ta allt vad de hade i bodarna så att de inte hade något för att de var snåla under julen.
Vårhalvåret
Det var en sed de hade första maj: De som hade gärdsgår- dar skulle alltid se om dem 1 maj. Då följdes alla bönderna i byn åt, de började på eftermiddagen och laga, la' på ris, det var mest enebuskar som de satte på ände, så det blev som en häck. På kvällen hade de kalas - de tog pengar ur sin by- akassa till det. De åt kakor med mycket ägg i och drack brännvin - 1 maj skulle vara fri dag till all supa. Känner ej till majvisan eller att man sjungit maj i byn.
Djur
Ramsam om göken: noran - nö, sunnan - dö, västan - glädjan östan - säjan. (Då blir det bra med säd!) Han gal tills han får se första hölasset. Han har en liten sparv till följeslagare, som bär mat till honom. Till sist äter han upp sparven och blir hök. Göken kommer i 10:de och gal i 9:de veckan.
Djur
Daggormen kan man få se på mader och på vägkanter. Den bestod av tusentals små, små djur. Om de slog ihjäl en orm och lät den ligga, så blev det en daggorm av den. Att trampa på den var så farligt, så förfärligt. Skabb fick man, om man rev ner skatbon. Svalor – det var en så tur, om de ville bygga under taket Daggormen syntes inte till utan att det var dagg i gräset. Man skulle få svullna fötter, om man trampade på honom.
Stadstraditioner: Präster och kyrkoväsende.
Gudstjänsten i kyrkan började kl. 10 på förmiddagen. Jul- ottan började kl. 6. - Stadsborna voro trägna kyrkogångare till frampå 1880-talet. Sen tog det av undan för undan. De gamla behöll seden, men ungdomen hade inte stor lust. En hel del ungdom for från staden till Amerika. Det första min mor frågade oss barn, när vi kom från kyrkan, var, vad prästen hade för inledningstal. Och det var bäst att vi kunde redogöra för det. - Barnen fick vänja sig att gå i kyrkan. I hemmet lästes evangeliet efter frukost varje sön- dag. Endera husfadern eller någon av de äldre läste det. - Men på eftermiddagen var det inte farligt om kortleken och brännvinsflaskan kom fram.
Stadstraditioner: Präster och kyrkoväsende.
Av gammalt fanns en kyrka i staden och en kyrko- gård. Den gamla kyrkan, sem sedan många år stått som magasin, hade byggts i östkanten av staden, nära sjön. Den har inte använts för sitt ändamål i mitt minne och långt därförut. Det var stadens kyrka till dess att hon såldes till enskild person. -När hon skulle repareras, så var hon i alla fall så bristfällig att det inte skulle kosta mycket mer att bygga en ny. Så förlades den nya kyrkan till högre läge och där den forrfarande står. Efter de gamles tal, så skulle den allra första kyrkan vara av trä och stå på samma ställe som den nuvaran- de gamla. - Det berättas, att Magnus Gabrilel de la Gardi bevistade kyrkan en söndag och åhörde / Gudstjänsten. Medan gudstjänsten varade kom en kurir och berättade om slaget vid Lund och danskarnas flykt. Han blev så glad över detta, att han beslöt att skän- ka kyrkan en altartavla. Denna finns uppsatt i sta- dens nuvarande kyrka. Den gamla kyrkogården kallas "gamla plantaget". Ett par tre gravstenar utvisar ännu idag att det varit grav- plats. Men i gamla tider stod många järnkors på kyrkogården. Där har ingen människa begravts i min tid. -Men den nya kyrkan anlades ny kyrko- gård. - Från mina första år minns jag, att många gravar voro förfallna. Det var många som inte vår- dade sina anhörigas gravar. Det växte gräs över kullen och gravarna försvann. Blommor, såsom vin- tergröna, förgät-mig-ej, ###blomma o.d. fanns på somliga gravar. Fattigt folks gravar vårdades inte och blev snart glömda. Ett litet hemmagjort träkors med den dödes initialer och dödsår sattes kanske på kullen. Så länge det korset stod visste man var graven var. - En fick inte röra något av / det som fanns på kyrkogården. Det var helgerån och var en mycket skamlig handling. Så hade folk för sig att de fick med de döda att göra, om de rörde något på kyrkogården. De döda vakade där. En kunde bli förföljd och nupen av dem. Staden hade präst och han hade egen prästgård. Så var det dödgrävare och ####### och ringkar- lar. I min barndom var det två ringare anställda som drog klockorna för hand. De ringde till sön- dagens gudstjänst, vid begravningar och helgmål. Brukade ringa in helgen kl. 6 på söndagen. Sen fanns det klockare och kyrkovärdar. Så länge det gamla åmålsfolket levde var gudstjän- terna mycket besökta. De höll strängt på att en skulle gå i kyrkan, men redan i min ungdom började det bli mindre. Det blev mera nöjen i sta- den och ungdomen fick smak på dem, så kom läsarna hit för ett 60-tal år sedan. Det ena med det andra gjorde att gudstjänstbesöken minska- des. Respekten för prästerna minskades. Det kom / också en tid att vara sådana präster här i staden som genom sin vandel visade mera från än till. Men sa- de prästen S. - "I ska inte leva som jag gör, utan som jag lär." - Om julottan var det särskilt mycket folk. Då följdes både barn, ungdom och äldre åt. Nyårsdagen kom därnäst. Men då var det mest äldre. Den dagen kungjordes de förändringar som skett bland stadens folk under året - antalet födda, döda o.s.v. Det ville man särskilt höra på. Trefaldighetssöndag, domsöndag och böndagarna kun- de också kyrkan vara väl besatt. - Alla de gam- la var noga med att inte försumma nattvarden. Men bruket med detta tog nära på slut i min ungdom. Den dag de gick till nattvarden fick inte användas till annat än Gud och betraktande, och ett stilla liv i hemmet. nattvardsgästerna voro svartklädda. Vid nattvardsbordet brukade de fälla tårar - särskilt kvinnorna. Man hade respekt för kyrkan och Guds ord. - Gudstjänsten började kl. 10 f.m. / På 1870-talet hölls konfirmation vid midsommar. Då var kyrkan prydd med löv och blommor. Alla konfirmanderna var svartklädda den tiden. - Det hette att en gick fram. Självspillingar fick aldrig bäras in genom kyrkporten. De lyftes över den norra kyrkomuren och begrovs där. Bara prästen och de som fraktade den döde till graven voro närvarande vid en sådan begravning. Ingen kyrkklocka fick ljuda. Den döde skulle begravas i stillhet. - Den som hade gjort något förfång, fick sitta i stocken i kyrkan. Prästen kom till sjuka och döende, när han blev kal- lad. Det var mycket vanligt att sjuka och döende ville ha nattvarden. Och då fick inte prästen ha något förhinder. Barndop skedde ofta i kyrkan. Men prästen blev även ofta kallad till hemmen att förrätta barndop. Bland de bättre hade man då dopöl, så att släkt och vänner var bjudna. Då kunde barnet få presenter. - Ännu i in barndom var det strängt i hemmen. När en lade sig på kvällen, så skulle en alltid läsa kvällsbönen. - "Gud som haver barnen kär ......" / Så skulle en läsa före och efter maten (matbön). Om söndagsförmiddagen fick en inte gå annorstädes än till kyrkan. På förmiddagen läste någon av de hemmavarande dagens evangelium. Då satt alla övriga tysta med sam- manknäppta händer och lyssnade. Det skulle vara andakt i huset på söndagsförmiddag. Men på aftonen kunde både kortleken och brännvinsbuteljen komma fram. Då kanske någon av ens vänner tittade inom dörren för ett fördriva tiden. Barnen fick inte börja att driva ute om kvällarna förrän efter det de hade gått och läst för prästen. På den tiden måste de lyda sina föräldrar. För omkr. en 65 år sedan började man med sön- dagsskola i staden. Men det var inte kyrkan utan Mis- sionsförbundet. Prästerna ville inte höra talas om sådant. Man skulle gå till stadens kyrka och där- med jämt. Jag minns, att prosten Gillgren kom in i småskolan till oss en dag och förbjöd att inte en enda av oss skulle få gå till söndagsskola eller till sådana möten. Och alla måste lyda prosten. / De som hade söndagsskola och bönemöten kallades för läsare. Den som blev läsare slog sönder dragspel eller fiol, om han varit spelman. Det gick inte an att spe- la på ett instrument som man spelat dansmusik på. Man skulle spela orgel. och många i staden skaf- fade sig orgel den tiden. Läsarna hade en sal i gar- varegården, där de hade sina möten och sin söndagssko- la- Till en början höll man dessa läsare som ett slags villoandar.
Domare och rättsväsen
I Tuvedalen eller "Tjuvedalen", som det kallas, lär det ha funnits en avrättsplats. Dtr var min far, som talade på det. Men det var så gammalt, så han kunde inte säga var avrättningen hade skett. Det skulle vara i skogen. Den halshuggnes kropp hade hängt in- till vägen. Ingen hade brytt sig om att ta kroppen och gräva ned den utan han rutttnade bort. Kråkor, rovdjur tog sitt av honom.
Domare och rättväsende
Den siste som hängdes på Dal, hängdes på "Härskofjäl- let". Han hade mördat en skrivare som bodde i Köpmannebro. Han hade brutit sig in där för att stjäla, och så slog han ihjäl skrivaren och tog penningarna. Silvret, som han fick, skulle han gå till Norge och sälja. Så hade han gått in i en lada o lagt sig. Pigan kom in i ladan och skulle hämta foder åt kreaturen och fick se honom. Folk anmälde detta till läns- mannen. Han kom och tog mördaren. Så blev han dömd till döden. Han hade en medhjälpare, men denne kunde inte överbevisas utan blev fri. - En gång därefter, ställde de till med björnjakt i Tydje och drev utåt Vänern. Det small ett skott och en person stöp. Det var mördarens medhjäl- pare. Någon av drevkarlarna hade passat ett tillfälle. Någon sak blev inte av det skottet.
Domare och rättsväsen
Inom stadens hank och stör ligger Galgberget. År 1895 när Oskar hade varit uppe på berget, blev det kallat Kungsberget. På det berget stod stadens galge eller spöpåle. Han stod i norra kanten på berget. Där fick stadens missdådare spö. - Skriket ärifrån hördes ända in i staden. De pryglade med långa spö. På den tiden var inte staden så stor utan Galgå- sen låg utanför staden. Vid södra sluttningen av berget låg stadens teater. Källarmästare Björlin byggde upp den. Berget har inte varit någon särskild samlingsplats för fester eller tillställningar men i alla tider har det varit en vallfartsort för den vackra utsiktens skull.
Stadstraditioner: Domare och rättsväsen.
På Galgåsen, strax söder om staden, hade staden galgen. Den åsen var avrättningsplats. Och när någon av- rättades där var hela staden och såg på. Det var så fullt med folk omkring stupstocken, att inte alla fick plats utan klättrade upp i träden för att kun- na se avrättningen. -Den halshuggnes kropp hängdes efter allmänna landsvägen utan för staden, för att alla skulle se hur det gick en brottsling. Spöpålen stod också på den åsen. Den dömde his- sades upp på pålen och piskades med spön. Var- je spö fick inte användas mer än en gång.
Stadstraditioner: Hantverkare.
Före innan rallarna kom och byggde Bergslagsbanan fanns inte någon - med undantag av någon bland de bättre, som åt färskt kött. Och det fanns inte en färsk köttbit mer än hos en fru i staden. Hon lejde att slakta, för rallarna skulle ha färskt kött. Och där- med blev det fler oc fler slaktare i staden undan för undan. - Denna frun lejde kampe-Gösta på Berget att slakta. (Namnet kampe-Gösta hade han fått därav att han hade slaktat och flått hästar. Han fick också heta "flåaren" för det. Det var näs- tan lika skamligt att slakta och flå en häst som att slå ihjäl en människa. Hästkött togs inte tillvara, utan hästskrotten grävdes ned). Denne slaktare bodde på Kyrkberget i Åmål. - Slakt- ningen skedde om natten. Kl. 2 på morgonen kom / kampe-Gösta och slaktade djuret. Han slaktade i en bod el. ett skjul. För varje slakt fick han en krona, brännvin och mat. - Så lejde hon en karl som bar ut det till dem som hade tingat. Men som sagt, det var inte stört fler än rallarna och bättre folk i staden som höll till godo med det färska köttet. Kött och fläsk saltades ned, när man hade slak- tat i november eller december. Och det skulle räcka mest hela året.
Maran.
Mara hade mor tydligt sett. Innan mor hann att släc- ka ljuset en kväll, så fick hon se en svart katt som sprang över golvet. Hon gick upp och skulle fösa ut de. Men det fanns ingen på letande ställe. Hon lade sig igen. Fram på natten så fick hon något tungt över bröstet, så att hon inte orkade röra sig. När det släppte, så var hon alldeles blöt på kroppen av svett. Men det hända in- te mer än den gången, för sen fick hon lära sig, att hon skulle ha stål i sängen.
Stadstraditioner: Årsgång
Om skärtorsdagsnatten skulle en gå till en kors- väg och ställa sig eller i en gatukorsning. Och där skul- le en få se sin tillkommande. Så skrockfulla var en del flickor i min mors tid. Att hon varit med om det själv ville hon inte erkänna. - Man gick till någon mer avsi- des gatukorsning. Så en fick vara i fred. - Då fick en inte tala till någon eller visa att en var ute i sådant ären- de. Om det kom något spöke, så fick en inte bli rädd, utan en skulle vara modig till dess att en fick se sin tillkommande.