Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Kreaturen skulle ha havre och hö om julottan, men först och främst om annandag jul på morgonen. Man talade om för julen att det var julotta eller annan- dag jul. Så lagade en till deg och lade "orsten" i. Så "la en i nô mer". Degtullarna gavs åt korna. De skulle bli friska då kommande år. "Dyvelstreck" användes och så var det något som kallades "bäverjälm."
Lyktgubbar
Lyktgubben finns i sanka marker än; men det är gaser. Min gubbe talte om onom. Det var en i Remma som gav honom löfte på en peng, om han lyste honom vägen. Han slängde pengen i rishögen; om morron var rishögen isär- riven. Vad det var för makt?! (Har ej hört att lyktgubben var en spökande lantmätare e.d.)
Gloson
Gluggsoen var farlig, för den kunde springa mellan benen på folk och fläcka dem. "Akta er för gluggsoen", sa vi förr, då vi var ute om kvällarna och vi tyckte, att vi såg något.
Vårhalvåret
Tredje torsdan i Tor skulle de inte spinna, då skulle pigorna lägga sig i dagsljus. Då skulle kvarnarna också stå still, både vattenkvarnar och väderkvarnar.
Vattenväsen
Det var några barn, som fick se en häst vid en sjö, och den ville de rida på, så de klättrade upp, men hästen blev längre och längre. Så var det en, som sa: "Ja necker inte", och då slog hästen av dem och sprang i sjön. Det var näcken.
Årsgång
Årsgången gick till så, att de gick till vissa kyr- kor jula natt och tittade i nycklahålet. Då skulle de få se, hur året blev. De kunde höra, hur det klingade av skäror- na på markerna. Det var rätt hemskt det som de möt- te på vägarna, när de var ute och gick. Gluffesoen var de rädda för, hon sprang emellan benen på dem och försökte klyva dem, så fick de se henne, så fick de allt gå åt sidan.
Vättar
Mormor hade lärt min mor, att hon skulle akta sig för att spilla varmt vatten och allra helst ikring kakelug- nen, för där höll vätterna till. Det hade kommit en sådan till mormor en gång och bett att få låna bröd, och så bad hon, att de inte skulle låta kaffet pösa över var mor- gon, för det kom på dem. En kunde hitta vättaljus ibland, och de skulle en ta vara på, de var så nyttiga.
Hantverkare
Hästslaktaren kallades pelen. Jag minns honom. Han hette Alexander och bodde utåt Grovared. Han gick mycket sedan jag var stor och bar på sin påse. Han hade mördat, men det var efter det han blivit pel. Det var två som slogs på Djupe- dalssjön; de hade blivit oense om fisket. Någon hade hört att den ene ropade: "Käre Alexander, slå inte ihjäl mej!" Det blev inte upptäckt emellertid att det var Alexander, som dödat ho- nom, så han fick inget straff. Det var föraktligt att ta huden av hästar. Vi hade ingen häst, men en gång var han hos oss och skar en katt, som bara ville ränna i bygden. han gick omkring och bad om mat. Han var nog gift och hade barn. Vet inte om han stack eller sköt hästar. De ville inte an- vända den skeden, han begagnat. De var la så rädda för pelen.
Naturfenomen
De gamle sa goa, "nu går goa". Min far berättade om en gubbe, som alltid lyfte på hatten, när han fick höra åskan, och sa': "Nu kommer du, käre Gud!" De gamle satte sig alltid och läste i bibel eller psalmbok, när åskan gick. Kornmogen är när det blixtrar och är så klart på him- melen i augusti. Nolsken. "Nu är det nolsken, så nu går la sillen till." Starkt nolsken betyder vinter.
Naturföremål
Jag tror det var på Rylanders i Bredgårn mark offerkällor- na fanns. Jag var där aldrig, men jag hörde talas om, att det var två källor där på Marbäcksskogen. De drack först och offrade pengar i den sedan. Det var ingen bestämd dag. Det skulle la vara för något (vet ej, om de trodde sig bli botade för sjukdom där).
Skogsväsen
Skogssnuvan var som den allra finaste tös framifrån sedd, men bakifrån liknade hon ett baketråg. Var det någon, som hade blivit sjuk i skogen och inte råkat vägen, sa de: "Han har varit ute för skogssnuvan." Så skrattade hon åt dem. Var det någon hon tyckte om, kom hon till honom i skogen, och jägare kunde hon hjälpa, så att de fick god tur. Ibland ville hon ha kärlekshandel. Har inte hört sägnen om skogssnuvan, som narrade kristet blod. Nej, hon hade inte någon man.
Sjukdoms- och dödsväsen
Glokson skulle de vara rädda för, för hon kom och sprang mellan knen på dem, så de blev kluvna. Hon var i form som en vanlig gris men så skarp i ryggen. Det var bara på kvällarna, man behövde vara rädd för henne
Lyktgubbar
Lyktemannen – de kallade det också för gastabloss. Det var ett irrsken, som for i rågångar om kvällarna.