Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Så var det en torpare, som aldrig fick vara i fred för skogsråa, för så fort det blev kväll, så kunde han inte hålla sig hemma. Han var tvungen att springa till skogen, och där var han till efter högsta natten. Så träffade käringen hans skogsråa en gång och då frågade hon, vad hon skulle göra vid den stora tjuren, som inte vill gå hem om kvällarna. "Jo", svarade skogsråa, "du ska ta tibast och vendelrot och mossa på taket på norra sidan skorsten, det ska du koka och ge honom". Käringen gjorde så, och sedan gick gubben inte åt skogen om kvällarna mer. "Om jag hade vetat det", sa skogsrået, "så skulle du ha fått se på annat".
Övertro i allmänhet.
Jättar, tomtegubbar, skogsrå, sjörå etc. betecknas av meddelaren som "Lucifers släkte" (uttal: Lucifars--). "Så'nt, som Satan hatt makt mä". Men "Guss ord ble predikat, å da vek allt så'nt."
Skogsrå
En gubbe var till skogen på tjäderspel. Rätt som han stod där, så tyckte han att det skramlade till på ett berg, som om en älg skulle ha rusat upp. Men så fick han se ett väldigt fint fruntimmer, som gick och band med silverspetor. Det klingade så vackert i spetorna och så blänkte de i solen. Hon kom och talade till honom, men han svarade inte. För att han skulle bli av med skogsråa, så gick han över rinnande vatten. Hon skulle inte kunna gå över sådant vatten. När han kommit över bäcken, så spelade det tjädrar överallt. Det satt en tjäder i varenda topp. Han sköt det ena skottet efter det andra, men det var bara fjädern; som föll ned, tjädern fick han aldrig se. Skogsråa spelade kl honom, fast hon inte kunde ta sig över bäcken.
Skogsväsen
Ladde-Petter talade om att det var på ett ställe, som pojken gick och friade till skogsråa. När föräldrarna förstod det, höll de honom inne, så att han inte skul- le kunna komma till henne. På den tiden hade de ju ryggåsstugor, och den dag kom skogsråa fram och lyfte på taket och sade till dem, att de skulle släppa ut pojken. Det var Ladden också som hade sett en liten pojke uppe på ett berg en gång. Och rätt som pojken gick där uppe, hoppade han rakt utföre. Ladde-Petter skyndade sig dit, för han tänkte, att pojken hade slagit ihjäl sig, så djupt som där var. Men när han kom fram såg han inte till någonting av pojken. Om man gick vilse i skogen, skulle man vända trö- jan och läsa Fader vår baklänges, så hittade man rätt i- gen.
Odens jakt
Ber:s far såg ett skogsrå, som sprang över gatan hemma på Strängshemmet i Acklinga, mitt på ljusa dagen. Hon var så grann framtill, men när hon vände till baksidan var hon urgröpt som ett baktråg. Strax efter kom det ett par hundar springande, men någon ryttare såg han inte till.
Skogsrå
Ve Hinderstorp där så di ofta skogsrå. De va fröknar som va så granna å stora så, men när di vände ryggen te, så hadde di e rompa, som va tu alna lång.
Odens jakt, bergväsen
"Odens jakt" har jag inte själv hört, men jag hörde gamla tala om den. Det skulle vara en hund, som höll väsen om natten. Han jagade "skogsråa". Det kunde vara i kvällningen de fick höra den hun- den. Rätt som det var så small det. Å då sköt jägaren en "skogsrå". Jag tror att det var berghun- den, som skällde.
Skogsväsen.
Till Falls bodde en gubbe som hette Anders. Han hade en pojk, som han hade ihop med skogsråa. Var kväll kom hon i mörk- ningen ridandes i en säck och tog pojken med sig, så han var aldrig hemma någon natt. Har ej hört sägnen "Nu har jag narrat kristet blod."
Skogsväsen
Skogsrå, det var den här gamle knekten i Fönhult utför. Det var borta på en stickebacke, och han var full. Där kom en grann tös med guld och grannlåt på sej. Han trodde det var en strock- holmstös. Han följde henne och låg ijämte henne. Men när hon vände sej om, var det som ett svart baktråg. "Såg du jag kunde narra Kristi blod", sa hon. "Såg du jag kunde narra Skam", sa han. Då flög hon iväg. Boten talte om, att hans far hade varit i sin skog ute i Veddige och tittat på den. Rätt vad det var, kom han till ett ställe, som var så fint dukat med porslin och allt möjligt. Där var ett skogsrå, och hon bjöd honom på allt möjligt. Men han vågade inte ta. Och hade han känt på det, så hade han väl blivit knipen. – Det var med 'nöa' han råkade hem, för han hade gått vilse i skogen. Och han var så konstig, när han kom hem.
Skogsväsen
Dä kom en gång en varg å förföljde e skogsrå. Ho kom te en lagål å där stog dä en glugg öppen. Ho satte sej där å sprattle i bena åt vargen å skrek: "Tasse, tasse, ta fot. Nu bar dä så te att dä låg en dräng i hö ner emot gluggen. Så när han rätta ut sej, kom han inté den plass, där skogsråa satt. Å han span te henne, så att ho tulla ner på bac- ken å sa: Tasse, tasse ta alltihop. Dette skulle vare den siste skogsråa, så dä va slut på disse otya då.
Vattenväsen.
Skogsrå kan jag inte säga att jag har hört något om, men sjörå. I Idala finns en sjö, som heter Sutten. I den fanns det en sjöfru; den sjön har inte något avlopp. Folk gick dit och metade, och det var en mor, som ofta åt fisk från den sjön, och hon fick inte annat än dövstumma barn.
(Skapelsen) Naturväsen i övrigt
Gud skapade både goda och onda änglar. De onda äng- larna skickade han ned på jorden. De som föll på vattnet blev sjörå, de som föll i skogen blev skogsrå men de som föll på marken blev ormar, hoppetossor och sådant – Så har man berättat har jag hört.
Skogsväsen
Ortens benämning på kvinnliga skogsväsen: "skogsfrun", "vittra", "skogsrå". Dessa väsen förde folk vilse i sko- gen. De kunde skicka ut "trollfåglar" och lura skyttar- na att skjuta på fåglar, som inga fåglar voro. Man kunde skydda sig mot sådana med tibast eller om man nämnde Guds namn.