Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Maran
Det påstods, att det fanns människor, som hade sådan sjuk- dom, att de förvandlades till mara om nätterna och gick och plågade andra människor. De gick även och satte sig på hästar om natten. När maran hade ridit en häst om natten, så var han "dy svett", när man kom åt stallet på morgonen. Han blev skälvande. Det påstods att fruntimmer kunde bli mara.
Mara
Mormor fick "mara" när hon låg på rygg. Det var en hårig människa. Hon skulle vara som en apa. Hon hade långa armar å händer. Hon tog dem om bröstet på mormor å sög sig fast. Mormor satte skorna sina vid dörren om kväl- len med tårna mot dörren, för då skulle det inte vara så farligt att mara kom i säng- en.
Vädermärken
Ja, hur var det i advent? Det måste vi ta en funderare på. Hade vi några solskensdagar då? Det är knuten, det. För se, lika många solskensdagar i advent, lika många yrvädersdagar blir det i mars. Vi hade en solskensdag och ett par, tre halva solskensdagar. Vintern kommer alt hålla sig i mars, men jag skulle tro, att våren kommer tidigt.
Drängen band skarpslipade sliar över hästryggen
Det var i Morskoga i Ramsberg, och det var före min födelse, men far tala mycke om'et, och det var sanning mä. Det var en häst där som var så illa utsatt för mara. Och drängen där på stället, han var så rädd om hästen, så han gjorde allt för te fria'en om nätterna för mara, för hästen stod svettig och fördärvad i spilta varenda möra mest. Och drängen tog skarpslipade liar och band fast dom över hästryggen på kvällen för te se om det skulle hjälpa, då inget annat ville hjälpa. Då bonden kom ner i stallet på möran låg drängen död breve hästen i spilta, alldeles sönderskuren av liarna. Så det var han själv som mara hästen, fast han inte själv visste å't. Hä var nog andra onda mänskor som tvinga drängen te gå mara, fast han inte hade reda på det själv.
mara.
"Dä va fôlk som va mara. Dä va på ett ställe som mara re hästen. Då tog bon å band en leje över ryggen på hästen. Om môran när han kom te stâl, så hang grannen hans på lejen å va dö." Så hörde jag de talade om.
Gregoriusdagen.
Gregoriusdagen, den 12 Mars, har aldrig haft någon särskild betydelse i Uddevalla.
Maran
Om det växte en björk med "markladdar" nära ett ställe, så ansågs det finnas en mara på det stället.
Mara
Nᴕr hästa le å mara, satte di upp lia ᴕver dum. Di tarte um att nᴕr mara re fᴕlket, jeck di upp i sömnen å satte sä på hästa å re, å att di fördärva sä på lia sum di hade satt upp.
Mara
Mara red en. En fick ligga och svettas om natten. Om en vaknade och var blöt av svett, så hade mara ridit en. Mara var en ond ande. Den kunde kom- ma genom lykta dörrar. Om en hade psalmboken eller bibeln hos sig, så rådde han inte med att rida en. Di sa, att rödhåriga hörde till dem, som hade mara. Rödhåriga voro inte något vidare sedda, för det bod- de elakhet i dem.
Mara.
Om en var rädd för att mara skulle komma å ri en, så skulle en ta yxan och lägga under sängen om natten. Mara var hårig. Det var som att få tag i ett kattskinn. Det var något som en var rädd för. Inte alla ville tala om att maran hade ridit dem. Det var som genant. I stall och ladugård hängde man upp sådana där marbon, som växte på björkkvistarna. De var runda tött med kvistar.
Mara
Folk hade ont av mara. En gång hade jag henne, och jag såg tydligt en svart katt, som låg på bröstet, men han kvävde mej så svårt, att jag inte orkade röra mig, och jag kunde inte ropa heller. Om man skulle skydda sig, så skulle man ta in häxkvastar och lägga under och över sängen och över dörren. Sådana tog man också och hängde i stallar och fähus för att inte mara skulle ri hästar och kreatur.
Planeten Mars och dess innevånare
Planeten Mars i rymden tågar på vidsträckt ban kring solen klar,