Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsrå och sjörå
Skogsrå och sjörå narrade folk vilse. De skulle bestämt vända sig åt solen och ta av rocken och vränga, och så var det visst något mer de skulle göra. De skulle bestämt gå runt och vrida sig vissa gånger omkring.
Skogsrå
Vid Fribotjärn var det en skogsrå, de kalla Fribo-långa. Hon skulle gifta sig med en gubbe. Hon hade varit gift förut och hade en son. När de kom till prästen, så fråga Fribo-långa: "Vill du jordfästa min man, döpa min son och viga mig ve den här ongglopen?"
Alfred Ljunggren
Resor. Gården. Tröska. Skörd. Lin. Malt. Enbärsdricka. Ost. Smör. Mjölkhare. Kyrktagning av kor. Lyktgubbar. Självmördare. Årsgång. Gengångare. Lin. Tyg. Säd. Malt. Bortbytingar. Skogsrå m.m. Gengångare. Barnamord. Mordbrand. Universitet. Politik.
Odens jakt
Det var en gubbe, bodde på Mösalöcka. Vid milapålen här påskogen mötte han en skytt en gång. Sen small det ett skott, och han hade aldrig hört så starker smäll. Det var skytten, som sköt ett skogsrå. Skytten - det var Oden.
Skogsväsen. Skogsråt
Det var en gång jag i min ungdom låg och kolade i skogen. Jag trodde jag liksom alla andra att det fanns skogsrå i skogen. En natt vaknade jag vid ljudet av en koskälla. Jag trodde att en ko kommit och lagt sig utanför kojan och gick ut och tit- tade men där fanns ingen. Jag lade mig igen och koskällan hör- des åter. Nu förstod jag att det var skogsråt med sina kor. Jag låg alldeles tyst för jag var rädd att hon skulle komma in till mig. På morgonen fick jag se att det varit råttorna som spelat skogsrå den gången. Jag hade lagt stekpannan över en gryta och det var råttorna som var där och gnagde på flot- tet, varvid stekpannan vippade mot grytan.
Utan titel
”Skogsråa” var farlig hon, om en kom i vägen för henne /…/ Hon gjorde spektakel av en och fick en att se allt möjligt som inte fanns. När jag blev vilsen en gång så tyckte jag att allting var bakfram på. Jag gick rätt emot vad jag skulle gå. Till sist så tyckte jag att det skrek och ropade namnet på mig, men det var ingen som hade ropat. Det var i villan som detta blev. När jag kom hem så tyckte de att jag såg så konstig ut så de frågade mig om jag hade varit ute för något. Men jag talade inte om det den dagen. Jag såg aldrig ”skogsråa”, men det var så mycket tal på henne. När hon var som värst i tagen så brakade det i skogen. Hon var klädd som ett fruntimmer med huvudduk på huvudet, klänning och tröja. Men hon hade rumpan och den var hårig som på en ko. Om en tog av rocken och tog den på vrångsidan, så hade hon inte makt med en längre.
Skogsrå
Skogsråa såg ut som en ung och skön kvinna och hon brukade tjusa manfolk så att de inte kunde göra annat än följa efter henne och för det mesta hade de inte en aning om att det var skogråa och de brukade inte ha en tanke på att gå någon annanstans utan följde efter henne hur långt som helst. Men om de förstod att det var skogsråa så skulle det gå bra att komma rätt igen om de läste Fader vår bakfram. Det sättet hade de förresten mot trolldom utav flera olika slag. Det dugde inte att börja amen och sedan ta orden i ordning bakifrån utan de måste ta varje ord baklänges också så att de fick säga ”nema” först och sedan fortsätta på det viset.
Skogsväsen
Det fanns två slags rå: skogsrå och kärr-rå. De voro lika till utseendet; båda voro ihåliga i ryggen som baketråg. Det var bara den skillnaden att skogsrået levde i skogarna, men kärr-rået höll till i kärrmarker.
Vattenväsen
De har aldrig sett skogsrå här. Men sjöråa sitter på vattnet och kammar sig. Hon vill narra till sej ynglingar. Näcken var speleman. En som kallade Olle Bull hade lärt av näcken. Han håller till i vattenfall, där det är mycket stenar.
Gastakramm, ont mot
Skogsråa trodde de gamle fanns. Om man var ute en kväll och blev illamående och kom hem, sa de: "Nu har råa varit över dej". Då skulle man tända eld i en sopekvast och spotta i den tre gånger och kasta ut den. Då körde de ut råa.
Skogsväsen
"Skogsråa" kunde förvända sig till vem som helst å vad som helst. En gång ville inte syster min köra vall- korna utan jag fick fara med dem. När jag gick hem så gick syster min å hade barnen med sej å plocka- de bär i en bråte. Är syster min å plockar bär, frågade jag när jag kom hem. Men då svarade de, att hon aldrig hade varit "å fläcken". Soldaten på Stubberud gick i bygden på dagarna å han kunde aldrig få gå hem en kväll utan att möta "skogs- råa" efter vägen. När han kom hem så var han "dyng- svett". Vid Näs var det vissa personer som alltid kom ut för "skogsråa". Somliga knekter hade ont av henne där, när de skulle gå till Trossnäs. Knekten från Stubberud å syster hans hade varit i skogen / å tagit mossa år kreaturen. När de kom på ett slätt berg, så började knekten dansa. Systern blev rädd å sprang hem å trodde att han hade blivit "stôlli". När de frågade honom vad han tagit sig till sade han att han hade mött en flicka från Klässbol (Johanna Rapp), å det var med henne han dansade. Men systern såg inte något fruntimmer. Det var "skogsråa" som hade föreställt sig som Johanna Rapp.
Skogsväsen
Min mor talade om, att hon av sin far hört berättas, att han sett en skogs- rå komma springande undan en varg. Det gick med en väldig fart, men var- gen kunde inte nå henne. Han såg, att hon styrde kosan mot en lada. Dock vågade han inte gå och se efter.