Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förtrollningen häves, och personen återfår sin mänskliga gestalt.
Förr i världen kunde de trolla, och då hände sig ofta, att de blevo trollade till vargar, men om man kunde säga namnet på honom, som hade blivit trollad, blev han till folk åter. Så hände sig också en gång, att en käring såg en varg stå bredvid trappan sin och lura genom dörren. Käringen menade då: »Om jag sku veta, att du är Matte, så sku jag giva korven åt dig». Och när hon hade sagt det, blev vargen till folk, och så var det hennes egen son, som hade varit trollad till varg.
Vid besök av klok gubbe eller gumma, skojarna (= tattarna)
Den som botade skulle ha något vad som helst när han gick, så att han (hon) fick tacka. Tackade han, som botades eller hon, vars kreatur blev botade, var det hela ogjort. Nog kunde skojarkäringarna mycket ont, men de var rädda också för att folk skulle "trolla" dem. Innan de vågade gå ifrån ett ställe, som de hade varit inne på, så brukade de springa och kasta en "skittrasa" i elden.
Hur säden förmaldes
Att säd förmaldes å s.k. bäck- kvarnar. En sådan kvarn ägdes vanligen av ett helt byalag. Berättaren minnes från sin ungdom mer än en natt, tillbringad i en sådan kvarn, ofta belägen långt inne i skogen. Det var kusligt, tillägger han, men något även- tyr med näcken eller trollen, blev han ej utsatt för.
Troll och trollboskap
Vid Skrikarbacken här i Alster skall det ha funnits troll. De var små och hade röda mössor. De sa' att trollen kunde byta boskap ute på gärdena och lämna troll- boskap, då blev det olycka i hela lagårn. Det var på ett ställe här som de fick en liten svart tjur i lagårn och blev av med sin egen. Men den som de fick i stället tordes de inte röra.
Vattenväsen
"Di såg att sjötrôlle gick ôpp bå här å där ätter kan- ten på sjön. Dä skulle vara ett styggt troll. Men di ga' alri nôn beskrivning på valles dä såg ut. Dä enda ja' hörde va att dä skulle ha horn. Dä bodde på sjö- bôtten."
Troll
Det var till jul, di hade brygt på ett stäl- le. Om julkvällen så skulle piga hämta dric- ka i källaren. Då kom det ett stort troll å skrek åt pigan: "Hälse vörtasnugga att han skall komma hem, för dunten har farit i elden." Trol- let, som var i källaren å skulle stjäla dric- ka, sprang hals över huvudet.
Jättar och troll
En bonde, som hette Torbjörn, brukte köra om söndagsnätterna. Då han kom mellan två kullar, som hette Långabjär och Bönabjär, hörde han det ropa från den ena kullen till den andra: "Vad ska du ha till kvällsmat?" "Torbjörns huvud", kom det till svar. Han trodde att det var trollen, så han vågade aldrig köra där mer.
Jättar och troll
Det var ett bondställe på Högen. Så bodde det troll i Dejbär. Hustrun på Högen spann hör åt dem, men hon fick inte doppa nypan i mun — det brukade man göra för att trån skulle bli slät. Hon hade gjort det en gång, men det linet ville de inte ha. "Det luktar kristet", sa de. Sen fick hon ha en skål ijämte sej.
Troll
Vid Ryckingen i Förlanda är det ett berg, och i det berget var det troll. Så hörde folk en gång hur barna jämrade sig i berget för de ingen mat hade, men då sa trollmora: "I möra ska di baka i Ryck-ingen och då spiller mora ut mjöl och så svär gubben och så blir det vårat alltihop". Men om de fick'et, det har jag aldrig hört.
Troll
Det var till jul de hade bryggt på ett ställe. Om julkvällen skulle pigan hämta dricka i källaren. Då kom det ett stort troll och skrek åt pigan: "Hälsa Vörtasnugga att hon skall komma hem, för Dunten har fallit i elden!" Trollet, som var i källaren och skulle stjäla dricka, sprang därifrån hals över huvudet.
Bergtrollens barn leka och dansa.
Nära Trollberget på Mäkipää bys mark finnes ett öppet ställe i skogen, där en sluttande berghäll ligger. Här har man sett trollen åka kälke mitt i sommaren, varvid de gingo tillväga tvärtemot vad människorna bruka, i det de rände uppför backen och drogo kälken nedför.
Kloka
Min hustru berättade att det fanns personer i den socknen, som kunde binda getingar. När gum- man närmade sej ett getingbo, så kröpo alla geting- arna in. Och de flögo inte ut så länge hon var i närheten. Det var flera personer, som fick be- vittna detta. Men vad eller hur hon gjorde, det blev henne en hemlighet. De kröpo i en hög, som om de hade varit tuktade. Alla trodde att gumman trollade på dem.
Bortbytingen
"Du ha bestämt fått en "byting", hörde jag de sade till va- andra ibland, när de skulle skämta med varandra. Men det kunde vara allvara också, för det kunde bli vanskap- ta barn, och de fick heta bortbytingar. Jag minns en som varken kunde tala eller förstå något. Han var säm- re än ett djur. Han kunde inte äta heller, utan de fick mata honom. När han var späd, så hade mor hans lagt honom ute på backen. Det var en sommarkväll. Och hon tyckte, att han kunde ligga och leka, medan hon rus- tade över. Men sedan blev han alldeles olik sig. Han bara ville skrika, och när det kom någon människa, så var han alldeles förskrämd. Det var så illa med dem för denna ongen, men det var inte något att göra vid. Di trodde att trollet hade bytt till sig deras unge. 1. Bortbylingen kallades för bortbyting. 2. Byting var detsamma som bortbyting. "Du ä en / le byting", kunde en säga till den som en inte tyckte om. El. "du ä som en byting". 3. Det var troll och onda väsen som bytte till sig barn. Ibland fick tattarna, och sådana som strök vägen omkring, skulden. Men de osynliga var folk mest rädda för. Vet att mammorna la stål i bädden till barnet, för att det skulle vara säkert för trollen. Efter dopet var di inte så rädda, för trollen kunde inte ha ett kristet barn. De hade inte makt över det. 4-5. Om en kunde komma till det berget, där trollet ha- de ungen instängd, och fick höra honom skrika, så skulle en slå på ett grytlock eller annat järn. Men det skulle vara samma veckodag och samma tid som barnet blev bortbytt - så kunde trollet läm- na barnet tillbaka.