Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
"Näck, näck nålatjuv, far din var en stålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gårdarna och gjorde illa".
Ur gammaldags folkliv och folktro i västra Härjedalen.
Västra Härjedalen är ett äkta fjälland. Där resa sig fjäll vid fjäll, från det 1275 m. höga Sonfjället i sydöst till det ständigt snöiga, 1800 m. höga Helagsfjället i nordväst - landskapets högsta punkt, där Sveriges sydligaste jökel är belägen. Klimatet är hårt, och - "där är två månar sommar, nog räc- ker vintern till", heter det i en gammal visa - endast juli och augusti må- nader ha någon egentlig sommar att uppvisa. Men denna korta tid är så mycket härligare. Macken frambringar på otroligt kort tid under det ständiga ljusets inverkan en förunderlig växtlighet. Gräset växer så det nästan synes, och ef- ter 14 dagar är det färdigt att skörda. Skogar, dalar och fjällsluttningar prunka med en rikedom av blommor, som är rent av förvånandsvärt. Boskapen som vanligen äro uthungrade på våren, repa sig förunderligt fort och bliva feta och frodiga av det kraftiga fjällbetet kring sätervallarna. Tätt bor man ej i Härjedalen: I de stora socknarna Tännäs och Storsjö, som omfatta omk. 50 kvadratmil - över en tredjedel av landskapet - bo endast omk. 3000 personer. Det är miltals mellan de små fjällbyarna, och många av dem sak- na vägar. Men snön och isen bygga vägar överallt under den långa och kalla vintern, och då spänna härjedalingarna "trögorna" på hästfötterna och begiva sig ut på långresor över älvar och myrmarker, över sjöar, skogar och nakna fjällvidder till den lilla bergstaden Röros i Norge, där de sedan fordom tid gjort sina uppköp av livsmedel, såsom mjöl och gryn, sill och salt, kaffe, soc- ker, tobak m.m. och sälja sina skinnvaror, kött och smör o.dy. Under den långa vintern blir det också god tid till fundering över till- varon och naturens gåtor, och sagor och sägner leva ännu kvar från fordom tid allmännare än annorstädes, ty härjedalingen är gammalmodig av sig och håller segt kvar vid fädernas tänkesätt, seder och bruk. Han är också tyst och sluten och skygg för främlingar, varför det ofta är svårt för en sådan att få hans förtroende och få honom att öppna sitt hjärta för denne. Men har han en gång vunnit hans förtroende kan han få höra berättas underliga ting, som upplevts ända in i sen tid. Då jag i flera år har levat bland folket i des- sa fjälltrakter, skall jag berätta en del av vad jag hört ur folkets egen mun om näcken och skogafrun, om vittror och skrymt under vinterkvällarna. En gammal man berättade: "Det var en vinter på 1870-talet. Jag kom farande med ett lass bräder från Långå upåt Medskogen till. När jag kört en bit, fick jag se en kvinna gå på vägen ett stycke framför hästen. Det blev skymning och månsken, men kvinnan fortsatta alltjämt sin väg framföre hästen. Jag bör- jade undra vad det var för en människa. Hon såg liten och kort ut, men tjock just som en lappkäring. Då körde jag på hästen för att hinna kapp henne. Och då jag kom till en enstaka gård vid vägen tycktes hon stanna. Då kändes det plötsligt som ett par jättehänder hade fattat tag i mina ben nedanför knäna och de drog mig av lasset och slängde mig på ett ögonblick huvudstupa i en snödriva vid vägen, och käringen försvann i detsamma. Greppet var så våldsamt att alla knapparna foro ur byxorna på mig. Jag kravlade mig upp, ty hästen blev i detsamma rädd och satte av i trav med brädlasset. Jag höll uppe byx- orna med händerna och sprang och nådde till slut hästen. Jag, det var ett sa- tana äventyr jag råkade ut för den gången. En annan man talade nyligen om en annan händelse för mig: "Det var en försommar för en 35 år sen. Jag var med och flottade timmer söder om Tännäs. Så kom det en norsk, Stor-hans, han kallas. Han skulle ligga i en sätervall och fiska, för det låg en liten sjö strax invid. Men tidigt på morron andra dagen kom han tillbaka till oss alldeles förskrämd. Nej, han tordes inte ligga där någon mera natt. Då var det en bland flottarna, Klas Olsa, som sa'; om du ger mig en kanna brännvin när jag kommer tillbaka, så ska jag gå det och ligga där i natt. Jo, Stor-Hans var med på det. Framemot kvällen begav sig Klas-Olas iväg till sätervallen, gick in och lade sig på en brits och somnade. Han vak- nade vid att någon fattade tag i honom nedanför knäna och honom ur britsen och slängde honom i holvet, men han såg ingen. Klas-Olsa var både för- färad och förargad, men han kravlade sig upp i sovbänken igen. Då han legat en stund, kom återigen den osynlige och fattade tag i honom och slängde ho- nom i golvet igen. Ännu en gång steg han upp i sovbänken och somnade, men än en gång kom den osynlige och slängde honom ur bädden. Då blev Klas-Olas all- deles förskrämd han ock, fastän han inte brukade vara rädd av sig, och skyn- dade ut därifrån och kom bort till oss frampå morronsidan. Vi beslöto då, att vi skulle gå dit allesamman / vi voro 13 stycken / och ligga där en natt, fick vi se. Ja, vi gick det en kväll och lade oss påklädda på brister och bänkar var det var någon plats. Så frampå natten började ett hiskeligt oväsen utan- för dörren. Det skrapa och dompa och rev, och sen snurrade det stugan runt, men då blev det tyst och vi sågo ingenting. Det var ljust ute, ty det var vid mid- sommartiden, men vi gingo dock in och lade oss en stund igen, men vi hörde inte något mera. Vi låg dock inte där någon mer natt. "Kanske det var vin- den som blåste kring knutarna", frågade jag. "Ånej då", sade han. "Det var lugnt, och det lät inte som vinden heller; det var något oförklarligt. Men det hade / bott en skara lillhärdalingar där på vintern och huggit i skogen, och de hade supit och spelat kort, så det kanske kunde vara utav det." Om en annan man, som bodde inne i ödemarken tre mil från närmaste by, be- rättas det att han hörde en stor "vetta" med lång svans komma svepande förbi gården på jämna mellantider, och han hörde vettar och älvor tissla bakom ste- nar och kullblåsta träd i grannskapet. En gång var han ute i skogen på jakt. Det blev kväll, och han kröp in i en gammal slåtterlada över natten och som- nade. Vid middnattstiden vaknade han vid det att dörren sakta öppnades, och en kvinna med ett nyfött barn på armen steg in och gick fram till honom. Hon strök och pysslade med barnet och syntes vara mycket besvärad, ty barnet var alldeles naket, och hon hade ej ren trasa en gång att linda det i. Men hon sade inget. Mannen låg och såg på henne och var förvånad att få se en kvinna med ett småbarn där mitt inne i vilda skogsbygden, och han hade aldrig sett denna kvinna förr. Till slut förstod han, att hon ville ha något av honom att linda barnet uti. Då han ej hade något passande att ge henne, satte han sig opp och löste upp kläderna och rev av en bit av skjortan och gav henne. Kvinnan såg då glad ut, tog emot skynket och virade det om barnet och gick ut i skogen. Han låg kvar och somnade sedan åter igen. Då han vaknade på morgonen stod en stor älgoxe utanför dörren, och jägaren tog bössan och sköt honom. Han förstod då, att det var en "vetta", som varit när honom på natten och som nu skickade honom en älg i betalning för biten av hans skjorta. I slutet av 1800-talet voro två personer på resa från en by till en annan. De hade klövjahästar, varmed de klövjade sitt resgods över fjället Flatruet. När de hade rest halvväga och voro i Gervdalen, stannade de för att vila, gjorde upp en eld och började spisa sin reskost. Då fingo de se två kvinnor kom- ma springande på stigen, som de nyss vandrat. De sutto och sågo på dem och undrade vilka det kunde vara. Då kvinnorna hunnit nästan fram till dem, för- svunno de plötsligt. Resenärerna blevo kusliga till mods, ty de förstod att det måste vara troll eller vittror de sett; därför togo de sig en klunk bränn- vin ur fickflaskan och fortsatte sin färd utan vidare äventyr den gången. En annan gång färdades ett ressällskap samma väg. Då de kommo i Servdalen fingo de se en hjort med stora, feta och vackra kor gå och beta där, men när de kommo i närheten av dem, försvunno de plötsligt. Då förstodo de att det var vitterkor. Sådana äro ganska vanliga i dessa bygder. Jag har hört flera som sett sådana nästan i var by. En man berättade för mig bl. a. "Det var en vår, då jag var en 16 år, där hemma i Funäsdalen. Bror min fick se en flock kor uppe på Funäsdalaberget. Han sprang in till oss och talade om det. Far blev sint och sa': "Du ljuger pojke! Det finns inga kor uta vid den här tiden!" Det var nämligen tidigt på våren, så snön låg kvar. Vi rusade ut allehop, och då fingo vi se en flock kor - jag räkna till 12 stycken - komma vandrande uppifrån fjället år öster till; och det märkvärdigaste var att framför korna gick en ung, fin kvinna och efter henne en pojke. Kvinnan var barhuvad och fint klädd; kläderna voror av annat slag än som brukas här. Hon gick och stic- kade på en strumpa. Pojken hade en korg att bära, och han hade ingen rock men en blus; på huvudet hade han en halmhatt. Far som aldrig trodde på skrymt, sprang då upp för sluttningen för att ta reda på vad det var en, som äg- de de granna korna. Men kvinnan, pojken och korna fortsatte nedför sluttningen alldeles förbi en gård som låg där, och in i skogen innan far hann fram. Far sprang fram till gården och frågade om de inte hade sett någon koflock gå där förbi nyligen. De skrattade åt honom och sade: 'Det är väl ingen som har några kor ute nu.' Far omtalade då vad vi sett och de följde med ut och un- dersökte snön där tåget dragit fram, men snön var alldeles orörd; inte ett enda spår av varken klöv eller sko syntes. Då förstod vi alla att det varit vitter och vitterkor, som vi hade sett. Men konstigt var det; vi sågo allting så tydligt, och fina, granna och feta kor var det." En gubbe påstod att vättgubbarna skall ha svarta byxor och blacka rockar med dubbla rader blanka mässingsknappar i och att vättvinnorna bruka bära stora, vackra väsker; en annan sade sig ha sett en vittra en gång, som hade svart, långt hår, som nådde till marken. Hon stod vid en bäck och såg på honom men plötsligt försvann hon. En säterflicka kom en gång i sällskap med en vitterflicka, då hon körde hem korna från skogen, och den skall då ha tagit en ko ifrån henne och givit henne fyra getter i stället, enligt en gammal sägen. Vitter- eller vettertron är mycket djupt rotad bland befolkningen i jämt- land och Härjedalen, och många äro de ännu levande personer, som ha sett eller trott sig ha sett och hört vittror och vitterkor och andra sällsamma ting. I Servdalen i Störsjö socken skall vettarna ha en stad. Där fanns fordom sä- tervallar tillhörande Kosalingens by, men korna fingo aldrig vara i fred för "de underjordiska", som dessa också kallas, och dåligt med mjölk och smör blev det, varför de måste flytta sätervallarna därifrån. En gubba skalla ha träffat en vetta en gång och då frågat henne varför de ej fingo ha korna i fred för dem. Hon skall då ha svarat: "Jo, vår stad ligger intill och vi vill inte ha något intrång på vårt område." Vettarna framstå i folkfantasin som såväl onda som goda väsen. De avsky folk, som super och svär, men gynna ### rättänkande och allvarliga, gärna religiöst anlagda och godmodiga personer. / En man skall ha frågat en vittra en gång varför vittrorna gjorde sig osyn- liga. Hon skall då ha svarat: "Jo, vi ha inte fått den nåden som ni människor att vara synliga jämt, endast någon enstaka gång få vi antaga synlig gestalt." Enligt en gammal sägen berättas, att vitrrorna eller jordbyggarna skola härstamma från Adam och en änglakvinna vid namn Lucia, som skall ha varit hans hustru före Eva. Lucia var emellertid av naruten så danad, att hon var otroligt fruktsam, varför Vår Herre var rädd för att hennes släkte allt för snart skulle uppfylla jorden. För att hindra detta gjorde han henne osynlig för Adam, men detta skedde för sent, så att hennes släkte hade redan hunnit utbreda sig över jordytan och en bit inunder också. Vittrorna skola leva ungefär som människorna: de skall ha kor med bjällror på, vallgossar och vallflickor och vallhundar. En gubbe påstod sig ha sett en gång en flock vitterkor med vallpojk och hund, som allesamman gingo rakt in berget och försvunno. De mala även på människornas bäckkvarnar om nätterna; de födas och dö liksom dem. En gubbe berättade för mig att det var påett en- staka ställe en gång som en vättgubbe kom in en kväll och bad hans hunstru komma med och förlösa hans gumma. Hustrun vågade ej annat än följa med, och hon uträttade uppdraget till belåtenhet; som lön därför fick hon ett dussin silverskedar. En annan man berättade, att för långt tillbaka i tiden skall en man i byn ha sett ett begravningståg på sjön; det var på vintern, så sjön var frusen. Det var nio slädar som drogos av nio små hästar med vackra bjällror på. Kistan var placerad på främre skjutsen, och mycket kransar var det på den. De övriga skjutsarna voror fulla med jordfolk, som voror svartklädda men hade röda toppluver på huvudet. Det ligger en sätervall väster om Messlingens by, där man hört sång om nätterna. En man berättade nyligen för mig bl. a. om detta: "Nästan varenda som -mar vi bodde där, hörde vi sång om nätterna ibland starkare, ibland svagare. Den kom som ifrån jorden utanför stugan; så gudomlig vacker sång nästan som fina psalmmelodier, men vi kunde inte höra några ord." En annan man i samma by be- rättade, att hans mor en gång varit i den vallen och hon hade hört en psalm- sång så vacker, att hon varken förr eller senare hade hört så vackert. Det ligger en annan sätervall i närheten. I början av förra seklet gingo några barn där i närheten och plockade bär, då bleve de plötsligt försatta in i ett fint hus, där en kvinna stod och kärnade smöt. Hon bjöd barnen mat, men de ville ingenting ha. Sedan bad hon dem stanna hos henne, men de ville gå hem. Då frågade hon dem, om de hade hört sina föräldrar säga, om de skulle flytta från sätervallen snart. Barnen trodde att de skulle flytta dagen fär- på. Hon sade då: "Ja, vi skall ock flytta härifrån i morgon." Då försvann allt- samman. Om näcken finnes också många sägner; jag skall nu bara berätta en, som en gammal man nyligen omtalade för mig: Det var en gång en yngling, som skulle lära sig spela av näcken. Han tog då med sig en katt och gick till en ström i Mittån, ty näcken skall ha en katt som lön för att han lär ut konsten; men som han tyckte det var synd att kasta katten levande i strömmen, så slog han ihjäl katten först och flådde den och kastade bara skinnet i strömmen. Då skall näcken ha rest sig ur djupet och sagt: "Eftersom du bara gav mig skin- net och ej hela katten så skall du bara få lära dig halva min konst. Du skall kunna stämma men ej spela." Det gick också som näcken sagt: ynglingen lärde sig stämma alla instrument mästerligt, men det var omöjligt han kunde lära sig spela något slags spel riktigt bra. Samme man omtalade också följande jättesägen: "I Björnbärget och i Grund- vålen bodde en jätte på var sin sida om Grundsjön. En gång blevo de oense och företaga sig att kasta sten på varandra från var sin sida sjön, Björn- bergsjättens sten blev liggande i sjön nära stranden, men Grundvålsjätten var värre att kasta och hans sten for över sjön och blev liggande vid stran- den; och där jättarna kastade dem, där ligga stenarna än i dag." Om skogsfrun - eller skogskäringen, som hon kallas här i Härjedalen - gå många sägner. En gammal man berättade bl.a. därom så här: "Gamle Salmen i Långå talta om för min far, att han hade sett skogskäringa en gång, och det är ty- delig sanning för han var djup religiös och ljög aldrig. Jo, det var på våren vid tjäderleken, ha och några andra Långåbor voro uppe på en ås vid Grund- sjön för att skjuta tjäder. Salmen hade tur och sköt flera tjädrar, men de andra fingo ingen. De voro där flera nätter. En natt satt Salmen på en tuva och väntade på tjädern; då kom skogskäringen fram till honom, och hon var så vida närgången, att hon lade sig ned på marken och kröp under knäna på honom här han satt i kroksittande ställning, därpå försvann hon. Han satt still, och strax därpå kommo tre tjädertuppar fram till honom, och han sköt dem alla. De övriga skyttarna fingo ingen den natten heller, ej heller sågo de någon skogskäring. Salmen gick hem med sina tjädrar och lade sig att sova. Dagen därpå talade han om händelsen. Gumman frågade då honom: 'Men såg du verkligen skogskäringa?' 'Vist såg jag henne och kände henne, då hon kröp under benen på mig', svarade Salmen tvärsäkert." "Jag kommer ihåg en gubbe i Storsjö, som talade om en händelse för mig en gång", fortsatte min sagesman. "Han var en gång i skogen på jakt utan att se något vilt. Det led mot kvällen, och han tänkte gå hem, men han satte sig på en kullblåst trästam för att vila litet först. Gubben snusade, därför tog han / upp dosan och tog sig en nype snus. Just med detsamma stack det fram en mjuk kvinnohand bakifrån under armen på honom; han vände sig icke om för att se vem handen tillhörde, utan han tog en duktig nypa snus och lade i den framsträkta handen. Kort därpå fick han höra hur det nös våldsamt ur en gran- dunge i närheten. Samtidigt kom en stor älg sakta framskridande ur buskarna alldeles intill honom. Han satt still, tog bössan och sköt, och älgen föll. Då förstod han, att det var skogskäringen, som gav honom älgen som gengåva för snuset, för hon betalar alltid frikostigt de tjänster men gör henne." "Nu skall jag tala om en annan händelse om en annan gubbe i Storsjö, som var ute på jakt", fortsatte berättaren. "Han jagade hela dagen utan att få något, och det blev kväll, och han hade långt hem. Så fick han plötsligt se ett ljus i en glänta i skogen. Han gick dit, och då var där ett fint hus. Han fick in i huset, därinne var en väldigt vacker kvinna. Hon bjöd honom mat, men han sade, att han inte var hungrig, ty han förstod att det var skogskäringen han gästade. Hon sökte dock locka honom till att äta, men han var på sin vakt. Till slut sade hon: 'Om du stannar hos mig i natt så ska' du få den störste av mina grisar i morgon.' Men han vågade inte utan sade att han måste gå hem genast. Han gick därpå ut och gjorde upp en eld i skogen ett stycke där- ifrån och lade sig invid denna och somnade. På morgonen såg han spår efter björnar i snön invid bränderna. Han följde spåren och fick snart se två björ- nar, därav en mycket stor - det var den kvinnan menade, då hon sade, att han skulle få den största av hennes grisar om han stannade hos henne över natt. Han jagade björnarna i flera dagar, utan att lyckas komma inom skotthåll på dem: därför att han inte hade gjort skogskäringen till viljes." En nyligen avliden gubbe från Bruksvallarna berättade, att när han var en 4-5 år var han jämte sin mor i sätern en sommar. En kväll kom inte korna hem i rätt tid, varför modern gick ut att leta efter dem. Gossen gick ute i om- givningen av sätervallen och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Då kom skogskäringen till honom. Han trodde det var modern, ty hon hade skapat sig lik henne. Hon tog honom vid handen och ledde honom ut i skogen, under det hon föregav, att de skulle söka över bänken, men då fick han se, att hon hade svans. Då blev han rädd och utropade: "Nej, inte törs jag låta dig, mor, bära mig över bäcken; du har ju rumpa". Då han sade detta försvann hon, och han blev rädd och sprang tillbaka till sätern. Där söktse den verkliga mo- dern efter honom. Han var alldeles förskrämd, och modern hade svårt att över- tyga honom om att hon ingen svans hade eller hade träffat honom i skogen. 'Jo, Jemona, vist var det du, mor, hon var ju ### som du, mor, ock', sade han - modern var nämligen i grossess. Händelsen skall vara absolut sann. Om puken finnes också många sägner, och ända in i vår tid har det funnits gummor, som skola haft puke. För 15 år sedan dog det t.ex. en kvinna i Toss- åsens by, som skulle haft puke enligt grannarnas uppfattning, ty hon hade all tid smör då de andra saknade sådant, och några hade t.o.m. sett puken som ett litet klot rulla från deras ladugårdar till henne. Ibland blir det små blå- sor på kornas spenar, då tror man att puken varit framme och sugit mjölk. Irrbloss eller som de här kallas "fogbloss" visa sig ibland, och då brukar någon dö i närheten enligt folktron. Ett ex. därpå omtalas från Sorvsjö by i år, där ett stort fogbloss visade sig flera kvällar utanför en gård, kort därpå dog en äldre man i gården. Flera ålderdomliga seder och bruk leva kvar ännu i dag från fordom tid, såsom t.ex. bruket att piska varandra på långfredagsmorgonen och att dricka "helgatrefaldighetsvatten" på aftonen före trefaldighetssöndagen. Det senare går så till att man denna kväll går till en källa, vars vatten rinner mot norr och helst belägen norr om byn, och dricker av källans vatten, som anses ge kraft åt kropp och själ denna natt. Bruket är säkerligen en kvarleva av den hedniska källkult, som upptogs och helgades av kristendomen under medel- tiden. Ett annat egendomligt bruk är det att "skjuta björn". Björnen är i det- ta fall en yngling, som är ute på friarstråt. Då de se honom gå in till sin flicka, passa byns övriga ungdom på och bomma till dörren utifrån, varpå de skjuta med löst krut och föra skämt och larm utanföre långt framåt natten. Friaren måste med eller mot sin vilja stanna hos sin tillbedda till någon öppnar den tillbommade dörren på morgonen. Sedan föreskriver bruket detta att flickans föräldrar bjuda byns ungdom på kaffe och "lekstuga" en kväll då fästmannen är där. Detta bruk är ett slags förlovning, varefter de båda unga betraktas som fästefolk tills bröllopet sker. Vid bröllopen är särskilt de s.k. "brudriddarne" något säreget för Härjedalen. Dessa äro unga män som fin- klädda och på grant utstyrda hästar rida bröllopsgästerna till mötes, väl- komna dem med ett glas vin eller brännvin och ett vetebröd från hästryggen och ledsaga dem fram till gården, där bruden och brudgummen med samma trak- tering på gårdsplanen hälsa dem välkomna till bröllopet. Detta var bara några ex. på en del bruk hos folket i dessa undangömda fjällbygder och deras tro på mystiska, uråldriga andeväsen, som hålla till i de stora skogarna och de ödsliga fjällen, i de skummande forsarna och or- dens innan döme. Jean Carlyle.
Näcken söker i skepnad av en bock eller häst locka barnen ut i sjön.
På ön Stor-Harja vid Harbonäs sågo några barn, som lekte på stranden, sjönäcken som ett litet föl stiga upp ur vattnet, och det lät sig smekas av dem. De bådo, om de icke fingo sätta sig på dess rygg, och då det var villigt därtill, svingade sig en gosse upp. Men genast sprang det med honom i sjön, dränkte sin ryttare och försvann.
Gamla sägner och trollerihistorier
Herr Bergstrand! Det är nu åter rätt längesedan jag tecknade upp något för Folkminnesarkivet. Men jag har inte kunnat ta mig tid, men nu får jag allt försöka med något som jag har reda på enligt frågebok och frågelister. Det är ju allt på ett par ställe jag har hört att folk vet ett par sagor eller spökhistorier, och jag har uppmanat dem att skriva och sända till mig. Men det går så trögt och sitter så långt inne, men om det kan bli nån gång, så ska jag allt skriva och sända så fort som möjligt. Men nu ska jag teckna upp det jag kan ha reda på. Och då först om den där Vrål i Varekilsnäs som jag har hört något mer än som står i boken Bohuslänska sägner. Det var en gång han gick i skogen och titta upp i träden, och så fall där något som han fick i ett öga, så gick han in till sin gumma å sa att han hade fått ett gryn i ögat. Så tog hon å lyfte på ögonlocket, så fall där en grankott. Så att han måtte allt haft rysligt stora ögon, för grankottar är allt så där 10, 11 cm långa och 3 cm i genomskärning. / Ja så var det lite mera om Vrål, han hade sagt ifrån, att när han var död, skulle de ställa om så att de skulle vara vid graven på Stala kyrkogård före soluppgången, för annars skulle de aldrig komma dit. Och så blev det så att avfärden blev försummad, så att då de kom till Vråls li så gick solen upp, och där var det stopp. De hade ju väl ett par hästar eller oxar för vagnen eller släden, eller vad det nu var för kördon. Så skaffa de flera dragare, men då gick kördon eller selar sönder, så att det blev omöjligt, så måtte de till att gräva en grop där vid vägen och sänka ned Vrål i den, därför kallas den backen "Vråls li", det är en rysligt brant backe på den gamla vägen Varekil-Skåpesund. Där är allt ett par andra branta backar på den, gamla vägen. Den ena, närmast Varekil, kallas "Fållebrolia", men den andra vet jag inte om jag har hört namnet på. Men Vråls li är brantast. Numera är där ny väg Varekil-Skåpesund, som är så jämn som ett stuggolv, utom små stigningar på några ställe. Ja så om Margareta Vitfält på Sundsby har jag hört något mera än som står i sägenboken. Jo det var så att hennes gubbe hette Per, men den tyckte hon inte om. Så hon ville ha gjort slut på honom. Och därför bestälde hon en fäktmästare ifrån Stockholm som kom och skulle fäkta med Per. Men han ville inte gå mot fäktmästarn, utan han fick en gubbe ifrån Tjörn / till att gå mot fäktmästarn. Men han tog med sig som vapen en pregel (tröskslaga), och så tog han på sig en lång rock och gömde pregel under, och så stälde han upp sig mot fäkt- mästarn. Och så fråga denne: förstår du dej på överstick å understick? Förstår du dej på mine bonekneb? sa' gubben. Så tog han fram pregel å gjorde en sväng med den å slog benen undan fäktmästarn, så blev det inte någon fäktning mer den ggn. Och så har jag hört att Vitfältska hade en hel hop jordagods, några på Orust, och bortåt norra Bohuslän också. Här på Orust vet jag inte om det var nån stans mer än i Stala och Röra socknar. I Stala var det Trolltorp, och i Röra Naveröd. Men på Tjörn hade hon visst på många ställe, och så var det ju hela Mjörn. Och de kallades Gymnasiegårdar alltsammans. Ja hon var svår till att skaffa sig jord och egendommar. För så var det ju så att det var flera bönder som var mycket skuldsatta, och så visste dom att fru Vitfält var förmögen, så gick de till henne och bad, att få låna pengar, och det lova hon, men på vilkor att de skulle sätta gården i pant. Men så hände det sig så att de inte kunde betala igen lånet, och då blev det hon som blev jordägare. Och så var det hennes. / Så var det, har jag hört, åtminstone en gång som hon tog lite jord och lade i sina skor. Och så gick hon till en jordägare och sa' att hon står på sin egen jord. Men var det var mins jag inte om jag har hört, men det var kanhända på Tjörn. Nä, sa' gubben, det är på min jord frun står. Jo se här sa' hon då, så tog hon av sig skorna och tömde ur jorden. Men om det därmed blev hennes egendom, har jag inte vidare reda på, men hon ville nu försöka om det kunde gå att lura sig till en jordbit på så sätt. - Men så vet jag inte något mer om Margareta Hvitfält. Men en liten historia om en gubbe på Tjörn, som var ute på sina marker med sin ko på bete, och höll den i ett tåg (rep). Så kom en dam, en fröken (mamsell) som de kallades på den tiden, och gick förbi. Så fråga hon. Hur många kor kan fader Per hålla på sin gård? "Jaa mi goa mamsell de ä svårt å sia, för i soalvär kan jä holle en trellefira men i kesevär har jä nack å e". Det kan man ju ta på två sätt, för att om det regnar ofta så växer det mer så att det kan gå an att föda fler djur, och så blir de något mera stadiga, men om det är mycken solhetta eller torka, så blir det mindre gröda, och så är flugorna mera envisna till att oroa djuren. Och fins det då såna där flugor som kallas "Stygnet", dom är djuren rysligt rädda för. För de vill lägga ägg, så dem vill de springa ifrån, och det kallar man att de keser, då sätter de svansen rätt upp för att kunna jaga dem bort. / Ja då ska jag försöka svara på några frågor i den här boken som jag fick för ett par år sedan, men det kan då rakt inte bli alla 500, det är blott några få jag har hört något om. De 3 första är ju om Oden, ja han kallades ju allfader som man ju har läst om i den Fornnordiska gudasagan, och han skulle ju vara ordförande i Vallhall, men huruvida han var jägare, eller vad han jagade, kan jag inte mins om jag har hört sägas. Men att han skulle vara enögd, och att han hade en häst som hade 8 fötter, och kallades "Slejpner". Men om han hade försyndat sig på något sätt, eller om han visade sig nån gång har jag heller inte hört. Och om Djävulen vet jag inte något vidare, han ska visst ha visat sig för någon, i gestalt av en svart hund, men var det var, eller vem det var, mins jag inte. Och om någon som skrivit kontrakt med honom, har jag visst läst om i en tidning nån gång, ja till och med gift sig med honom. Men det är så länge sedan, så att jag har glömt bort allt sådant. Men det ska visst ha vart någon han har kommit och hämtat. Ni har kanhända hört eller läst sagan om Pintorpafrun, som skulle ha vart så rysligt elack, och svor och ropade på Djävulen allt jämt. Och så då hennes tid var ute, så kom han och hämtade henne i en svart vagn och svarta hästar. Och så skulle hon ha sin präst med sig, men han fick ju resa hem igen, för hans tid var inte ute då. / Men hon fick ju bli hos "Satan" för hon skulle kastas i den brinnande sjön, så fråga han hur djupt hon ville stå i sjön. Så sa hon: Jäms med skosulorna. Då satte han henne på huvudet jäms med skosulorna. Och där fick hon stå, och får stå i all evighet. Men annars vet jag inte något besämt efter de andra frågorna utom namn som en del dumma stackare brukar vräka ur sig, det vanligaste är ju Fan, och så Sattan å Skam å Rämmen å den One å Jäklar å Djävlar, så Göttfarn å Pottentaten, ja så Fanken å Fanders. Och Lucifer var visst hans namn en gång då han var en ljusets ängel, men då han så blev högfärdig så blev han nedkastad i avgrunden, och så fick han heta Djävul och Satan. Men om Vattenväsen vet jag ingenting annat än lite grand om Näcken som jag har sett i en visa eller skolsång, att "Näcken han spelar på bölja blå, Skönt är att höra därpå". Mer kan jag inte. Så kan jag inte minnas något bestämt förr än frågan 96, som är om virvelvinden, i den trodde man förr i tiden fans en käring och att det skulle vara den som blåste så att luften dansa runt. Så var det någon som en gång kasta en kniv i en virvelvind, och så fick de sedan se en käring som hade den kniven i ryggen. Men så om häxor eller påskkäringar vet jag ingenting mer än frågan 101. / Det var min far som berätta en gång för många år sedan, men han är död för 19 år sedan, han hette Niklas Hansson och var 84 år då han dog. Han var född i Kärreberg Stala socken. Ja det var så att det var en mansperson som var ute på vandring och kom till en sån där påskkäring och bad om nattlogi, och det fick han. Men käringen lade sig inte för se hon skulle rida till Blåkulla, för det var ju vid Påsktiden. Så hon tog sopa å raka och steg upp i spisen, så uttalade hon den formel som skulle hjälpa henne i väg, och den löd: "Här upp å här ut, å ingen städs emot." Och så for hon upp genom skorstenspipa och iväg till Blåkulla. Så hörde han som hade fått logi vad hon ramsa upp. Och så tyckte han, att han också skulle kunna försöka om det kunde gå försig att komma till Blåkulla, så han tog då å steg upp i spisen. Men vad han hade fått att rida på mins jag inte om jag hörde berättas. Men så hade han glömt hur käringen sa', så han ramsa upp något som han tyckte skulle gå, så han sa: "Här upp å här ner, å alle städs emot." Och så for han upp å ner i skorsten en stund, å slog sig emot på alla ställe, så till slut fall han ner och blev liggande i spisen. Och så måtte han gå och lägga sig igen. Men då han så hade liggat en stund, så kom han ihåg hur käringen hade sagt, så försökte han igen, och så kom han också till Blåkulla. / Ja det här är en trollerihistoria från Molleröd som min far också berätta en gång. Det är en gård eller by i Stala socken som gränsar till Naveröd i Röra. Det var en gång person som hette Samuel Andersson, han bodde i Kärreberg, i närheten där jag är född. Där var han hemmansägare. Men han var död långt före min tid. Ja det var så att han i sin ungdom var dräng hos en person i Molleröd som hette Nils, men hans efternamn vet jag inte, och där hade de en hel mängd får, och dem skulle drängen skaffa hem på höstkvällar, så var det en kväll på senhösten som han var ute och sökte efter dem i skog å berg, men kunde inte få se dem. Så gick han hem och beklaga sig för matmodern att han inte kunde få se fåren. Jaa de kommer väl, sa' hon då. Så gick hon och tog fram sin brödspade och gömde i vecken på sin kjol, och gick fram till bordet och stack spaden in under, och gjorde några slag och sa' khysch, khysch, så no kan du gå sta å släpp in dom, no ä de komna. Som han då kom ut så kom de med sådan fart som om där hade vart eld efter dom, å stälde upp sig på logbron och spände ut näsborrarne, och var så rysligt andfådda. Då hade käringa på så sätt vart uti bergen och skrämt hem dom. Ja nu har jag skrivit så mycke denna gång, så nu får jag sända det här, och så skall det nog bli lite mer en annan gång jag kan ta mig tid, som någon trollerihistoria eller om spöke, och något mer i frågeboken. Och om marbor, och käringar i Mollösund. (Vänd)
Skålö Hulån den 212 1926
Skålö Hulån den 21/2 1926 Herr Waldemar Liungman. Har mottagit edert brev med uppmaning att uppteckna och insända de folksägnär som jag hört, Och vill nu härmed försöka berätta litet om gammal folktro från Järna socken Dalarna. Skogsrå, eller Rånda som den här kallas, har även här fordomdags spelat en stor roll i folkets fantasi och liv. Och än i dag kan man träffa någon gammal kärngumma eller gubbe som är övertygad om att sådana väsen existerat. De har här som på andra platser visat sig i olika skepnader och på olika sätt av de mäst kända naturväsen som det finns någon sägen om äro Rånda, Bergtrollen Berghunden Forsgubben "Näcken" och hustomtarna. Det som jag här upptecknat är altsammans berättat av Knuts Anna Jonsdotter född i Järna socken Dalarna den 16 Dec 1839 Själv har jag aldrig sett något övernaturligt väsen säger Anna, men jag har många gånger under den tid jag var vallflicka hört Rånda och Berghunden. Sommaren 1862 hörde jag henne ropa mitt namn flera tillfällen och alltid tre gånger i följd och om jag somnat någon gång i skogen kunde hon ropa och väcka mig. Berghunden har jag hört skälla många gånger, ibland alldeles invid fötterna, men aldrig har jag sett något själv, men jag vet andra från den tiden som både sett och hört. / Vid Högbergets fäbodar gick en flicka vall med sina kor, en dag vid middagstiden när korna ställt sig att vila satte hon sig på en kullfallen fura för att äta, medan hon sitter där kommer en vacker och fint klädd kvinna gående bakom henne. Hon vänder sig om för att se vem det är, men hur hon vänder sig befinner kvinnan sig alltid bakom ryggen på henne, hon blir då alldeles förskräkt och förstår att det är Rånda. Hon vet ej vad hon skall göra, men till sist lockar hon till sig skällkon fattar tag i hennes skällremm och säger till kon, nu kossa min skall du ledsaga oss hem, och det är liksom kon forstår henne ty hon ställer sina steg mot fäbodvallen dit de även kommer utan vidare äventyr. I Skålö by Järna finnes en stor sten "flyttblock" som kallas Käringhälla och den har fått sitt namn av följande. En dag för länge sedan kom en kvinna från byn med sina kor förbi där och då får hon se en käring som sitter gränsle över den höga stenen och spinner på en slända, nedanför går det en flock svarta kor och betar, och det påstås allmänt att bergtrollen havt sitt hem där omkring. Jag har själv tappat bort en kalv där säger Anna, jag såg när kalven kom bort bakom en sten och hur jag sökte kunde jag inte finna honom, trots att skogen häromkring är ganska liten. Först dagen efter när jag fått en hund med mig fick jag igen honom. Jag fick höra hunden giva skall vid det ställe där kalven försvann och när jag kom dit står kalven vid samma sten där den försvann. Skyndsamt kastade jag täljkniven över honom och fick honom med mig hem / Vid Snårbergets fäbodar var en flicka ensam med sina kor en höst för länge sedan, en morgon innan det blev riktigt ljust får hon höra vilket liv av skällor, kor och folk det är utanför, när hon ser ut kommer det en stor flock svarta kor och troll genom fäbodvallen och hon hör huru skällorna pinglar där tåget försvinner efter gärdesgården, Dagen efter när hennes anhöriga från byn anländer finner de hänne nästan vettskrämd. En gång berättar Anna var min far och en annan karl härifrån byn sysselsatta med tjärbränning en halv mil från bygden. De hade där en liten koja i vilken de bodde, en kväll när de kommit hemifrån voro de ute och högg bränsle sedan det blivit nästan mörkt, Sedan de kommit in i kojan och fått brasan tänd, kommer det en liten gammal ful man in genom dörren och säger, Ni skall arbeta medan dagen varar och inte sedan soln gått ned. sedan han sagt detta försvinner ut igen. Några kilometer norr om byn Skålö finnes en gammal skvaltkvarn där befolkningen förr i tiden fick sin säd malen. En pingstdag för många år sedan voro några karlar sysselsatta med malning där, och medan kvarnen dundrar och går som bäst blir det tvärt stopp. När de går ned under kvarnen för att se efter orsaken upptäcker de "Forsgubben" som satt sig i vattenhjulet så att det stannat Och så sjöng han följande "En högtidsdag gått in alt är så tyst och stilla". Det påstås att gubbarna fingo brått att begiva sig hem till byn. / I sjön Jensen finnes en lång smal utskjutande landtunga som kallas "Trollkäringbron" Det påstås att trollen en gång tänkt bygga en bro över sjön men komna 500 mtr har det blivit stopp för dem. Dom har då fått höra Kyrkklockorna i Järna kyrka och måste då avstå från sitt påbörjade verk. Sjörånda har även havt sitt tillhåll här. Det berättas att i sjön Huln har hon havt sitt hemvist och där spelat de gamla gubbarna många spratt under deras fiske, Det fanns de som voro så kända med henne att de av hennes sätt att locka och sjunga kunde säga om de skulle få någon fisk eller ej, ty hon kunde locka som den bästa vallflicka Och ibland kunde de se huru hon lyfte deras nät ovan vattenytan ock skakade ur fisken. I en till Huln närbelägen tjärn sågo två gubbar som en mörk höstnat vid en tjärvedsbrasa voro sysselsatta med ljustring en naken kvinna kasta upp sig i eldskenet straxt framför båten. Berättat av Knuts Anna Jonsdotter född den 16/12 1839 i Järna socken Dalarna Uppteknat av Albert Andersson, Järna socken adress. Skålö Hulån.
Majstången och midsommarfirandet
Midsommarafton skulle alla utan undantag hava tagit en riktig rentvagning ute i öppet vatten ell. i basstun. På väggarna i storstugan skulle klädas med löv från ek, lönn och björkträn även på golvet ströddes löv. I förstugorna skulle även klädas med löv. Dessutom skulle hämtas en stor blomsterkvast av alla slag av vilda blommor mest prästkragar för att sättas i vasar. Till majstången skulle även användas alla slags löv och blommor som mest blåklint och prestkragar. Jag vill här inflika att på samma sätt skulle Tunhems kyrka dekoreras med löv och blommor invändigt då barnen begick sin första nattvardsgång antingen dttta skedde om pingst ell. midsommar. Majstången synes hava använts i äldre tid på en del av Tunhems herrgårdar så sent som 1870 a. 80 talet. men torde i det nogersta hava upphört sedan förenings livet börjat bland arbetare klasserna och godtämplare och andra även börjat med majstänger om midsommar. På vargöns pappersbruk dansades omkring majstången de första åren det gamla bolaget drev denna fabrik. På Nygård 1870 talet: då friherre Nils Eriksson residera där fanns alltid majstång om midsommar som dansades ikring. Der var dels vanliga gamla folkdanser och lekar och dels vals och polketter som gamla spelmän underhöll med sin färla. Bland spelmän kan nämnas skräddare Berggren som spelat på tusen brollop han hade lärt sig spela av näcken. Vid denna dans deltog de flästa av godsetts folk även herrskapsfolket var med och deltog i dansen. Vid detta tillfälle och vid den skördefest som hölls om hösten bjöd herrgården på smörgasar och hembryggt svensköl. De som ville röka fick tobak och kritpipor om pipa saknades. Sjelv gick friherre Eriksson omkring och underhöll sig med gamla torpare som bruka sin jord bra. På Koberg Lagmansered socken då gamle friherre Nils Silverskiöld levde var även majstång och midsommarvaka. Der dansades och bjöds på förtäring på samma sätt som på Nygård. Dit gingo först och främst det stora godsets folk men även andra gick dit långväga ifrån. De voro icke nöjda med vad som vankades på stället utan medhavda lomflaskor avsmakades även. När då vikingablodet kom i svallning blev det gräl och slagsmål mellan infodingar och de främmande. Derför tog även denna tillställning slut. Så sent som på 1890 talet då gamle grosshandlaren Franqe ägde Korndals pappersbruk (nu Pappyrus) var der majstång ochså och midsommarvaka i en park på fabriksområdet. Musiken sköttes der av hornmusik. Franke deltog sjelv i dansen. Vid Munkestens gästgivaregård Vänersnäs socken var längen midsommarvaka till på 1880 talet. Här fanns bränvinsförsäljning till 1860 talet: sedan endast Öl och vin samt läskedrycker som upphörde fullständigt för cirka 10 år sedan. Här stöter 3 socknar tillsammans som gjorde, att en hel del ungdommar även äldre samlades hit vid midsommarvakan. I storstugan undre botten tråddes dansen flitigt ibland på logen. Musiken sköttes av någon gammal byspelman. I övre våningen hade ortens pampar samlats som underhöllo sig med sång ur Frithjofs saga, Bellmans bitar etc. Frampå morgonsidan skulle det visa sig vilken sockens folk som var starkast varför de svagare fingo taga till flyckten jagandes av de övriga med indiantjut och käppar längs vägarna. Med den rikliga tillgång på Öl och porter som då fanns ävensom välfylda lomflaskor av annat fludium och utan polis eller ordningsmän kan man förvåna sig över att icke någon blev ihjälslagen. Stryk vankades likväl sällan utan att det var någon bråkmakare som börja. I vår upplysta tid tror jag knappast det skulle gå lyckligt med omskrivna lagar ell. frihet. Det ligger en källa med järnhaltigt vatten ungefär 1 Km från nämde Gästis kallad Munkestenskälla. Den ligger på Tunhems område. Här kommer en liten stråle vatten ur ett stenblock vid foten av Halleberg. Detta vatten kan näppeligen komma annat än från Hallsjön som ligger omkr. 3 Km. derifrån på Halleberg. Hit till denna källa har folk sedan urminnes tider vallfärdat för att dricka vatten midsommarafton. man gick man ur huse dit för hälsans skull. Det troddes att vattnet hade en magisk kraft som särskilt värka midsommarnatten. Ljusalverna trådde sin dans omkring källan midsommarnatten der av vattnets goda värkan. Alla klassers folk gingo hit om icke för annat så blev det en turist färd i den vackra naturen med Hallebergs tvärbranta stenmassa i förgrunden. Huru tron kan värka visar följande en dalsländning hade farit till Munkestens källa för att hämta vatten till någon sjuk på hans hemort. Det bar sig ej bättre än, att han i Vänersborg slog sönder flaskan med hälsovattnet uti, han skaffade sig en annan flaska och fylde på den av vänervatten i Vänersborg. Detta fick den sjuke i den tron att vattnet var från Munkestens källa men han blev frisk i alla fall. Nu mera hör detta som allt annat gammalt till det förgångna. Men ännu kan man få se en och annan vid midsommar såsom gammal vana gå hit och dricka av källans vatten. Att källan såsom jernhaltig är hälsogivande har t.o.m läkare sagt, men vattentillgången är så ringa att här ej lönat sig med en modern hälsobrunn.
Intervju med Johan Persson (f. 1879)
Intervju med Johan Persson, född 1879. Inspelningen gjordes av Folke Hedblom och Dag Strömbäck i Hede, Härjedalen 1952.
Intervju med Johan August Gärd (f. 1871)
Intervju med lantbrukaren och f.d. knekten Johan August Gärd (f. 1871) i Rinna socken, Östergötland. Intervjun gjordes den 29 juli 1949 av Einar Törnqvist och Richard Broberg.
Skänklåt efter Runna-Maria
Skänklåt
Hemliv och hemseder
Sedan julhelgen dansats ut på tjugonde dag Knut, var man åter inne i det gråa vardagslivets mödor, svält och tråkigheter. Dagen användes av männen i regel till skogs- arbeten, och kvinnorna skötte husdjuren samt stickade strum- por och "bälvantar" åt sina män och tjänare. Hushållen voro i regel stora, emedan det var många barn i famil- jen, dussinet fullt och ofta däröver hörde inte till ovan- ligheten. När aftonen kom efter den korta, ofta kalla vinter- dagen och mörkret föll på, blev det tyst i huset en stund, innan brasan i ringspisen tändes. Det var då "kvällvart", och var det då någon som bullrade, så bull- rade det igen, sen folket lagt sig och störde sömnen. Emellertid så tändes brasan, och "lysestätta" kom fram, en stake på fot av trä med en "klyp" i toppen och / en på sidan. Dessa voro av järn. Staken såg ut så här: Männen "spikade" stickor av furuträ, vilka tändes och sattes i klypan samt vändes och "snattades" (kolet avlägsnades) samt utbyttes mot en ny, när den först tända tog slut och så un- dan för undan. Detta var den belysning, som man skulle arbeta vid. Männen sysslade med träslöjd. Det gjordes träskedar, slevar, "tvärrar" (grötkräcklor), sel- pinnar, yxskaft, snöskovlar, "stenglar" (trägafflar, som användes till gödselgrepar), kaffehoar med trinsor för krossning av kaffe, sopkvastar av björkris, toffelbott- nar, träskor o.s.v. Samtidigt underhöllo de elden på spiselhällen. Kvinnorna sysslade under tiden med spå- nad. Mor själv spann tagel eller ull, vuxna döttrar eller tjänsteflickor blånor, och någon kardade ull. Vid arbetets gång under de långa vinterkvällar- na berättades underbara historier, varibland spök- historier spelade stor roll. Till omväxling sjöngs vi- sor, ofta grovkorniga, men ibland även vackra och rörande. Gissegåtor och ordspråk hunno passera revy / under den långa vintern samt sagor om tomtar och troll, bergjättar, drakar, sjöjungfrur, skogsrår, näcken o.s.v. Sen arbetet var slut, blev en enkel måltid serverad (härom mera sedan), varefter husfadern läste kvällsbönen. Hus- modern ryktade upp elden och lade glöden till rätta samt "släppte spjället". Äldre barn och tjänare sysslade med att bädda nattlägren, varefter man gick till vila under sotad ås i grova, hårda bäddar. Fars och mors säng var gemensam och olik de andra, emedan den hade sparlakan och var ofta väggfast. Sparlakanen voro fästa i en fyrkant av list i taket och hängde ned till golvet med en delning mitt för sängens långsida. De voro hemvävda i rutiga färger, såsom svart och vitt, gult och grönt och stundom blått och gult. De voro dels av linne, dels av ylle. På bot- ten av sängen lades förr råghalm, därpå breddes ett grovt linnelakan, så en lång huvudkudde, stoppad med agnar, hackelse eller i bästa fall klipp- ta trasor av gamla kläder. Sedan kom den ob- ligatoriska fårskinnsfällen och så sticketäcket. När / man så lagt sig, drogs sparlakanet samman, och sen råd- de de sig själva. I tjänstefolkets och barnens bäddar, som utgjordes av soffor och s.k. liggebänkar, var enahanda inrede med den skillnad, att där fick s.k. blångarnslakan och en- tänningslakan samt hårtäcken duga. Vad mat och dryck angår, så fick man inte vara nogräknad i vardagslag. Brödet var blandat med in- till hälften havre, när det var fråga om "kaka" eller mjukt bröd, och havre i sin helhet, om det gällde det papperstunna torra brödet i kakor på c:a 3 fots diameter. Av detta sistnämnda bröd bakades alltid mycket på en gång. Man brukade ställa till med "bake- dar". Grannkvinnor uppbådades till hjälp, och 3 à 4 kvinnor kunde då sitta och rulla ut sådant bröd i 2 och 3 dygn. Far själv satt vid stora bakugnen och eldade. Han kal- lades "brynare", emedan han stekte brödet. Elden hölls så stark, så han kunde hinna undan för alla 4 bakers- korna. Drängen i huset eller älste sonen "knödde" degen av vatten och havremjöl. Vad tillredningen av detta / bröd angår, så var det en fingerfärdighet och en konst, som de flesta både kvinnor och män i våra dagar skulle ha svårt för att göra efter. Sen brödet var bakt, lades den ena kakan på den andra i "ruvor", som sedan buros upp på vinden och lades i "bröhäcken". Den var gjord av en brädbotten, som hängdes i vidjeband fästade i taket, ty råttorna unnades ingenting då heller. Då häcken var full, slutades bakningen, och så hade man tunn- bröd för ett halvt till ett helt år framåt. Brända bröd- kanter åtos sedan med nöje, ty den som åt sådana fick gott mål till att sjunga vackra visor, och det var loc- kande. Det tjocka, mjuka brödet, som bakades var vecka, användes till frukost med för det mesta sur eller söt mjölk till samt som sovel spicket fläsk eller kött. Frukosten åts vid 7-tiden på morgonen. Mellan 10-11 f.m. åts den s.k. dageln, som bestod av havregryns- välling och tunnbröd. (Havregryn och korngryn maldes av egen skörd på handkvarnen.) Klockan 2 åts mid- dagsmål. Därvid förekom de flesta dagarna i veckan / sill och potatis, i brist på sill stundom kummin och salt, eller grädde och salt. Andra dagar koktes ärter och fläsk. Sön- och helgdagar serverades alltid kött och soppa, vari potatis, morötter, kålrötter och palster- nackor samtidigt kokats. Det tunna havrebrödet till- hörde även denna måltid. Det "syllades" i ett fat, och överöstes med fet buljong. Den rätten kallades "mölja". Var soppan kokt på fårhuvud och fårben, kallades den för "bullersoppa". Aftonvard vid 5-tiden av 1/4 kaka med smör och ost till samt kaffe eller mjölk. Kvälls- varden bestod i regel av havregröt med söt, blåsur, eller sur mjölk och så tunnbröd med en klick smör på. När våren nalkades, vilket räknades från Gregorius, som då var den 12. mars, brukade man "inviga" den med att "springa Gregorius" på kvällen samma dag. Det till- gick så: man befriade sig från all fotbeklädnad och sprang runt huset tre gånger sak samma hur stark vinter det var eller hur mycket snö det var på marken. På detta sätt kunde man förvärva sig gott "grokött" = läkekött. / Efter Gregorius-dagen utbyttes spinnrockarna av kvin- norna mot vävstolarna, som nu skulle in. Det under vin- tern tillverkade garnet skulle nu vävas färdigt, innan "vår- antiden" kom. Det vävdes linnevävar, blångarnsvävar och entänning i långa banor. Sedan sattes upp vadmals- väven av rent hemspunnet ullgarn till kläder åt män- nen och klädningsväven för kvinnornas beklädnad. Så kommo handdukeväven, näsdukeväven, säckeväven och hästetäckeväven, vilken senare till största delen bestod av "ragg" d.v.s. hår av husdjuren, hästar och kor o.s.v. Den under våren tillverkade linneväven, blångarns- väven och entänningen lades senare på våren ut på marken till blekning. Vadmalet sändes till "stampen", för att färgas och stampas. Färgerna voro svart till hög- tidskläder, mörkgrå och ljusgrå till vardagskläder. Kvinnornas klädningstyger medsändes till stampen för pressning, ev. färgning.
Folklekar
"Skärom, skärom havre o vem skall havren binda, jo, det skall kärasten var skall jag honom finna? Ja såg 'en i går afton uti det klara månesken, när var tar sett, så tar ja mett o så blir udden utta." De lekande gingo i en ring o sjöngo o togo så ihop två o två vid "När var tar sett". Det var en udde, så att en av de lekande blev utan make. Denne skulle sedan stå mitt i ringen, / II. o så sjöngo de andra: "Rätt o rätt o lagomt att N.N. fick i ringen stå att ingen ville ha en att ingen ville ta en." ____ "Putaleken" "Jag bär en puta full av fjär, full av fjär lägger den för vännen kär, vännen kär, vem skall vila uppå den, du o ja min lilla vän, kyssas på den! De lekande gingo i en ring, o en gick inne i ringen med något som föreställde puta. Vid "lägger den för vännen kär" lades den framför någon i ringen, o så föllo de båda på knä på den. / III. "En vacker gosse i ringen står sin hatt han högt upplyftat hälsar på både stora o små o mest på vackra flickor (bugar) En vacker flicka i famnen tar henne vill han hava (tar då en) ja du är min o ja ä din så länge lyckan varar! Gå, gå sur o tvär (då slår hon åt en) ja dig aldrig mer begär nu ska du få stå o se vem min kärast skall bliva! Gode vännen min den bäste som mitt hjärta ville fäste, / IV. ja uti döden, ja uti livet den bäste, den bäste!" (Han tar en annan, o sedan är leken slut.) "Syster, syster på Segermark, kära hjärtanes syster! Säg mig vad du lyster ingen släpper i ringen in, förrän han säger sin fästmans namn. Vad hette han?" (Hon talar om vad han hette). "Olga tager sin knyppeldyna o sätter sig framför fönstret. Mer hon tänker på Albert lille än hon tänker på mönstret. Håhå, du Olga lille, håhå, du Albert lille, du ä min o ja ä din / V. i alla våra livsdagar så länge sängbôtten varar!" ____ "Det var en lördags afton jag gick mig ut en stund (omtag) (de gick par om par fram o tillba- ka i ring) då mötte mig på vägen en flicka som var skön hon lovade mig sin ära, hon räckte mig sin hand (omtag) vi knöto förtroligaste band o band, de banden som vi knöto dem ingen lossa kan (omtag) jo döden, ja döden skall lossa dessa band o band! De lekande gingo fram o till- baka hållande varann två o två / VI. i båda händerna korsvis. "Kom lilla, kom vackra, kom följ mig i dans, ja dig vill jag giva den gyllene krans! Den gyllene kransen den törs jag ej ta (omtag) förrän jag får fråga min mor o min far! (omtag) Ja fråga din fader så mycket du vill, ja dig o din kärlek den hörer mig till! Hör du lille pige mä ditt gullgula hår varföre skall du så ängslig stå? / VII. Känner du Amor den vänlige gud känner du också hans tillkända brud! Min moder hon kallade mig för sitt barn, min moder hon kalla mig listeligt garn." ____ "Jag gick mig ut i lunden gröna lustigt om en sommardag, ibland alla flickor sköna sökte jag mitt hjärtelag. Den som först faller i mitt sinn den har jag tänkt skulle bliva min. Vill du ha mäj? (De lekande gå i en ring o någon är inne, denne slår vid "Vill du ha mäj?" någon i ringen på axeln. Svaret / VIII. blir "Nej.") "Ja inte skall jag så mycket sörja fastän du mig svikit har Mången tanke oförborgad denna tanken hade jag, den som först faller i mitt sinn den har jag tänkt skulle bliva min. Vill du ha mäj?" (Slår åter på axeln o svaret blir "Ja".) "Ja uppå dessa ljuva orden tar jag dig i ringen in, ingen människa på jorden skiljer mig från vännen min. När som glaset har runnit ut sjunger jag dessa ord till slut! Sen får du ut! Handskarna du gav mig gick inte på mig. Vill du inte ha mig / IX. släpper du å få mig fär du mäj så står du däj ja åger inte fyre styver! Vid det sista dansar de ham- bo inne i ringen. ____ "Flickan står i ringen o blickar uppå mäj, så räcker hon mig handen kom valsa mä mäj! I dala, i dala i skog i dala, i dala, i skog i dala, i skog! Vid denna dansas vals inne i ringen. ____ "Dä kommo två damer ifrå dalen Sjung fadderill, fadderillan lell o träder in i salen sjung faderillan lej! / X. Korgen jag dig skänker sjung faderillan lillan lej, en annan jag på tänker Sjung faderillan lej!" Två flickor slår varsin pojke på axeln, o så börjar de dansa renländer. "Fadderillilala faddererillelala fadderirelala o.s.v. ____ "Ja, du ä vacker å du ä fin ja, du ä fiffi o du ä fin trallarirallarila o.s.v. De lekande gå i en ring o någon är inne, han ställer sig framför någon och bugar. Jag fick en flicka näcker o grann näcker o grann, näcker o grann, / XI. Dalia lille va dä! Därfor att hon ärliga viss därför låter hon valsen gå till sig en annan få! (Vid sjungandet av detta dansa paren vals inne i ringen). ____ "På gulve (golvet) ja springer mä mina fötter vita ja räkner, ja sakner Erik den vita kom fram du lelle gubbe dålig! De lekande äro i ring o någon flicka är inne som säger detta, hon sjunger inte utan pratar. Så tar hon en pojke i ringen. "Jag är visst ingen gubbe dålig fast du så mig kallar Så tar jag mig en av ringen!" Detta säger då pojken, o så går han från henne o tar en annan / XII. flicka o slänger in. Men först dansa de om i ringen medan han pratar. ____ "Du tycker du ä vacker men dä tycker inte ja, dä tycker din mor o dä tycker din far o dä tycker du själv, men dä tycker inte ja!" En pojke är inne i ringen, o så tar han en flicka med sig i ringen o valsar med henne därinne. ____ "Nu skola vi begynna en domaredans men domaren är inte hemma, o alla de som i dansen stå deras hjärtan skola brinna Alla så säga de nånånå, alla så säga de såsåså. / XIII. Har du sovit hos kärestan din så skall du mot ljuset le." De lekande tog ihop i en ring o någon var inne, o när de sjöng "mot ljuset le" så slog denna åt någon med handen. Om då denna log, fick hon gå in i ringen i stället, annars tog de om igen men slog åt samma då också ända tills hon börja le. "Danse skäggeloppa" har de gjort här, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Det var en som dansa ensam o spöka sig, flickorna tog ihop kjolarna o tog danssteg åt sidorna. "Hälten ute o hälten inne", en part var ute o en inne, o en av dem som var ute / XIV. skulle in o buga för någon som var inne. Det var bestämt vem han skulle buga för, o var det ej rätt, fick han gå tillbaka ut. Så fick de hålla på i tur o ordning. "Lägge borsten" lektes så att en hel hop var inne, o en stod som i en gång utanför, men dörren var stängd. En där inne hade en sak som skulle föreställa borste o gick omkring, de andra "klådde o prata! Den som gick omkring sa "Här lägger ja borsten!" "Lätt en ligga," sa den i gången. Så gick den därinne vidare o så höll de på ett tag, men så sa han (hon): "Här lägger ja 'en fast!" Och då tala den som var ute om vem den blev lagd på. De, som var inne, klådde / XV. o prata först men tystna sen, o den som prata sist la han "fast" på. "Tankeleken" gjorde vi allt. En satt på understol o de andre undra. "Den ene undrer så o den andre undrer så, inte ska mitt under väre ifrå!" Danser. Polska. "Gubben han gck åt skogen en gång barkade käppar vita kärnga ho svor i liv o i dö de ska du själv få slita!" En spela fiol o så dansa vi polska. "Hej svejsan, känner du mäj'san får du mäj'san så står du däj'san! / XVI. Vill du inte ha mäj släpper du å få mäj, å så ä ja kvill ve däjsan! Hej hôppsan lika gottsan inte gifter ja mäj brått-san! Vill du inte ha mäj slepper du å ta mäj! å så ä ja kvill ve däj-san!" ____ "I da är förste maj i da ä förste makk, makk, makk i da är förste maj! Då samlas vi på Runiberg madrat, madrat, Runiberg, o ingen får bli full!" En spelman o upptågsmakare här i socknen som hette Skrädder- Axel (Axel Jansson) brukade sjunga / XVII. följande visa när han spela fiol: "I da är första maj i da är första makk, trepp trapp å då ja spelte ###. Ja geck på källaren te hopp trepp, trapp, trepp trapp falleriara! Å fyre marker där drack opp men ga mäj inte lell! Å när ja geck därfrå trepp trapp då va ja ganske bra, ja geck på gaten huja o skrek, trepp trapp, trepp trapp fallia- la! Te mäj så kom en fyr o sa: 'Du rolig vara må!' Jeg känner dig min vän / XVIII. jeg känner dig min vän trepp trapp. Du är min vän konstabelen som svever natt åg dag! Men förrn ja går på rådstuga mä däj trepp trapp, fallia la Nej, förrn ska dom få bäre mäj dit, dä ganske sikkert ä! Han pep i pipa si han pep i pipa si trepp trapp, dä lat så ledelig, o fram kom där en ###liter till trepp trapp, trepp trapp, fallia- la men jamen må't ja ge mäj lell å kom på råstuga! / XIX. Dä va den fjärde gang dä va den fjärde gang, trepp trapp, ja i vasken va försann, men nu ska dä väre rent förbi, trepp trapp, trepp trapp fallia-la! Nu vill ja bli hemme hos kärnga mi o allri drecka mer! Mer! mer! sa Skrädder- Axel när han spelte. Skrädder- Axel var född här i socknen i gården Högerud. En annan som brukade spela här hade också en visa: "Granna käring, skinnkjortel tre rynker bak den! (Omtag)" Detta sjöngs, så sa han: "Visan är norsk, diktad i Sverige / XX. etthundratjugufjärsans långvers! Ho blir allt roligare än, bare ja kommer borti en bete! Så börja han sjunga igen o de andra också. "Grann käring, skinnkjortel tre rynker bak den!" Och så var det inte mer på denna! Vi brukade hålla på att dansa och leka i en gård i Ö. Hungvik här. Vi hade kaffe med oss där o hade lekstuga, "kafferep" som vi sa. Det brukade bara vara en 8 dar emellan, ibland var det pojkarna som sala ihop o bjöd o ibland flickorna. Renländer dansa vi också. "En två tre - fyra o fem sen drar vi röjland tebaka igen! / XXI. Den går så bra - ha den ska vi ta - ha, den ska vi danse te ljusan da!" ____ Lekar. "Bulta bak". De lekande stodo i en ring, o en rände bakom ringen o bar nåt i handen o prata ej sjöng o sa: "Jag samlat en puta full av löv, ingen annan än vännen lägger jag den för. Jag kommer åter en kväll, o då klappar jag på porten med en dundrande smäll!" Så sa han: "Bulta bak, bulta bak, kommer ja igen så slår ja hart!" När han sagt "en dund- rande smäll" så la' han ner det han hade i handen, o den, som han lade det bakom, skulle / XXII. springa bakom ringen nästa gång. När han sa "Bulta bak" o.s.v. sprang han runt o slog dem i ryggen. ____ De lekande stå i en ring o en går omkring i har en stav o stöter i marken o säger: "Ja ska jâle en gåle kring alla mine får, så inte ormen ska smyge o inte kråka ska flyge, den som stjäl mine får han ska hänge i galgen, så högt som så o högre ändå!" Så håller han (hon) staven uppåt. Sen går hon till husmodern (en flicka som står på sidan) o säger: "Får ja lägge mäj o sôve nô litte?" "Ja, men du får inte sôve länge," svarar denna, o då ställer / XXIII. hon sig med händerna för an- siktet. Medan hon talar med hus- modern, smyger en av de lekande, som är räv, sig fram till ringen, o medan hon sover, tar han bort en skock av fåren o så allihop. Så vaknar hon o ser detta, tar sin stav o lägger på marken där ringen var o lockar: "Gulla, gulla gulla!" Så kommer räven också o lockar: "Gulla, gulla, gulla!" Men då kommer de o hoppar över alla på henne sida. ____ "En jungfru går i ringen med röda gullband Så knyter hon det om sin kärastes arm. Kära, lilla vännen, knyt inte så hårt, / XIV. jag tänker mig ej till att rymma så snart. Jungfrun går o löser på röda gullband, o strax den jungfrun åt skogen hon sprang. De sökte efer henne med 16 gullsvärd, o vill du mig något, så har du mig här. De lekande har gått förut, nu börjar de valsa. "Kom lilla, kom vackra, kom följ mig i dans, ja dig vill jag giva den gyllene krans!" ____ "Flickor i ring skåda en ting, kom följ mig i valsen in! / XXV. Älskar du mäj, ja älskar däj, trohet skall du finna hos mäj! Tvi vare däj, om du mot mäj elak vill bliva! Stå där, sur o tvär, jag dig aldrig mer begär! Gode vännen min den bäste som mitt hjärta ville fäste ja, uti döden, ja uti livet den bäste, den bäste! En ring o en flicka i ringen tar en som hon åter släpper vid "Tvi vare däj!" Sen vid "Gode vännen min" tar hon en annan o valsar med den. / XXVI. "Björnen och björninnan Greven och Grevinnan Anebod o Ella Hjorten o Smälla! Alla mine fä har jag - lov lov, lov, lov, lov!" Då är hon så glad, å då dansar de hambo. "Rej, raanteri rej tamteri o ra!" (Omtag). ____ "Hankeleken". "Stekte harer, gödde svin ta'n i armen o dra en in! (eller: "Gödde möss, ge 'n en köss!") Skorna stå nu snett unner foten stå rätt på foten, spänn emot 'en!" De lekande gingo i ring, / XXVII. o någon eller några var inne, dessa hankade i armen på någon i ringen när de sjöng "T'an i armen!" Så svängde de om inne i ringen! ____ "Medan jag levde i världen så säll då ägde jag både ära och rå! Då var det så roligt efter flickorna gå! Gå, gå! Nu får jag bjuda dig god dag god dag, god dag " " ! För aldrig så går du ur mitt sinn, för jag haver älskat däj o du mäj! Däj o du mäj! " " " / XXVIII. Nu måste vi väl skiljas åt med mycken gråt! " " " Men aldrig så går dä ur mitt sinn att ja haver älskat däj o du mäj! däj o du mäj! Nu skiljas jag från makan min som hästen ifrån skakan sin! Men aldrig så går du ur mitt sinn. För jag haver älskat däj o du mäj! Däj o du mäj! God natt, god natt du svarta katt! Du ser illa ut, du ser illa ut. Men aldrig så går du ur mitt sinn! För ja haver älskat däj o du mäj!" / XXIX. De lekande bilda en ring o den som är inne i ringen bugar sig för någon i ringen. Sen går de tilsamman i ringen, o så skiljas de o tar ihop igen.
Ransbysäter den 8 Februari 1926
Ransbysäter den 8 Februari 1926: Folkminnen och Folktankar. Upptecknade av Hulda Maria Roos, Lysvik, Wermland. Näcken brukar man skrämma små barn med för vatten under uttryck näcken tar dig, det är ett litet djur eller spindel som hoppar på vattenytan. Källrået är nog vad som de anset vara det som de fått farlighet ur vatten av Till ex värkar eller utslag till motgift skulle det kastas salt i på det ställe som de trodde sjukdommen kommit ifrån. Adolf Persson, Ransby, Lysvik, 49 år gammal har berättat också om offer då gick de till det ställe som de ansågo sjukdommen var kommen ifrån och togo vatten, sen hade de en slef benämd stöpsleven och smälte bly uti sen höllo de vattenfatet över den sjuke och hälde det heta blyet uti vatnet. Skogsrån. Maria Håkanson Ransbysäter Lysvik, 67 år gammal har för mig berättat att hon två gånger sett skogsrån första gången när hon var ung och gick vall i skogen med fåren, hon fick då se en stor svartklädd kvinna iblan fåren, andra gången var en söndagsmorgon när hon gick efter en väg fick hon se borta på ett fall i skogen en kvinna klädd i grå kappa och en lång stör i ena handen. Warn eller Vålnad, litet om mig sjelf, vår gård ligger ivid vägen med fönster däråt en afton år 1919 gick en min mor- bror E G Persson förbi han såg då mig klädd i min blåa yllekofta och ljus halsduk gå till spisen och hälla i en kaffekopp han skulle då gå in när han kom fram var dörrarne låsta och ingen hemma. En annan morbror O Miller 67 år har talat om när han var borta i skogen och arbetade och flera stycken till, inkomna på ett ställe såg han en inne som hette L Backman efter en stund var han borta så han frågade vart han tagit vägen då fick han till svar att han inte varit inne utan gått hem. För hustomtens del skulle det vara mat kvar på bordet över julnatten. Mor har berättat att i hennes / barndom uti hennes hem så måste de flytta stallet emedan hästen icke fick nattro för tomtarne. Om sedvänjor har samme Maria Hakanson och hennes gubbe Anders Håkansson 76 år gammal omlatat från deras tjenstetid åren 1876 -1880 hos Enkan Ingeborg Olsdotter i Bråten Lysvik. Före Jul skulle bakes limpor och ringkakor, det var brödkakakor med kringlor lagde uppå dessa skulle ligga på bordet över Julhelgen sen skulle de grävas ner i havrebingen till våranden började första utsädessäcken hon var efter hade hon brödet med sig in och gav husfolket derav så tog hon havrekorn och dela mitt itu. När korna kalvade så i första vattnet som hon gav dem att dricka så skrapa hon av dörrtröskeln och invid den samt under bordet sen eldmörja och blanda i vattnet. när de skulle mjölkas första gången efter kalvningen hade hon ett Julljus och for runt om kon sen runt om juvret på kon, av råmjölksosten skulle kon ha först innan någon menniska fick smaka den, när kreaturen skulle släppas ut på bete skulle läggas kniv eller yxa invid dörren så att de skulle stiga över eggjärn. Hönsen skulle bevaras för Höken under sommaren genom att om Julmorgonen kasta maltdricka över dem som hade stått på köksbordet över Julnatten. Hästarne gav de torkade ormar i vatten som medicin för kvarka, den första ormslån som de såg om våren skulle de taga med händerna och vrida huvudet av och sen torka den så begagnades den till att bota sjukdommar. En gumma kom till samme Håkanson och beklaga sig att hennes gris inte åt, han ville driva (gäckas) med henne och sa sig kunna bota honom grisen, han gav henne en strut som han lagt av orm uti och sade att hon skulle akta sig att låta blåsa på den, sen skulle hon ge grisen därav, han vart emellertid frisk och fick en riktig matlust, men gumman trodde sen att han kunde trolla. En annan grishistoria har berättas för mig av Fru Karin Persson Gälserud Lysvik, 72 år g. En gubbe fick / sin gris sjuk då gick han och tog vatten som rann bredvid en kvarnränna i en butelj och gick till en gubbe och han skulle läsa i det och bota grisen hemkommen var han så glad för det grisen skulle bli frisk emellertid så skulle vattnet hällas i grisen de räta upp hans huvud och tömde inne- hållet av buteljen i halsen så att det kom i galen strupe och grisen dog emellan dem. Så nämde hon om hur hon hade sett bruk när kreaturen kalvade i deras första dricks- vatten östes eldmorja med en kniv sen släpptes den i vatnet och kon skulle dricka över den sen tog de kniven och släpte den runt kon tre gånger. Nils Höglund förr bosatt i Ekshärad i Wermland och 57 år g. har berättat om en gumma som hade en ko som gick på bete ute i skogsmarkerna på hinnershöjden hon gick långt från hemmet och blef borta om nätterna, då fick hon hans far att följa sig till det ställe som kon stanna och skulle skjuta ett skott över henne en söndagsmorgon innan solen gått opp. En annan gumma gick ute om midsommarnatten med ett lakan och drog över vallarna och tog dagg däri sen hade hon ett kärl med sig och vred ur lakanet emellanåt vad hon fick skulle hon sedan ge sin kor och derigenom draga nyttan från de andra till sig. Så har jag hört om att några har brukat stryka ett tjärkors över ladugårdsdörren före Påskhelgen för att skydda sig för trollkäringarne, några har haft den seden att före slakten af ett djur så kasta de salt intill det. så mins jag när som de här omkring var och köpte ko eller häst så skulle djuret ledas in i stugan för att derigenom trivas på stället likasa en piga som kom flyttande hon skulle titta opp genom skorstenen för att ej få hemlängtan. Om en Räv kom nära intill någon gård och skrek så det lät som snyftningar vänta han lik uti den gården likaså var om Kattugglan kom nära och ropa Klävitt. När ett lik skulle köras till graven passa dom på, om hästen tog fram högra benet först, skulle en karl dö dernäst / tog han venstra skulle det bliva en kvinna. Maria Håkanson berättade också om barnsängkvinnor första gången efter förlossningen som de skulle gå ut skulle de hava en kniv i handen, när de kommo in i en granngård skulle de hava förplägning, annars blevo de besvärade av råttor på det stället. När ett barn skulle bäras till dopet lades silverpenningar inom lindningen för att barnet skulle få godt om pengar i lifstiden så skulle vara mat medskickad att ge den de först mötte för att barnet skulle bli hjertegod och hjelpsam. Om sjukdommars botande har jag sjelf vart doktorerad av en gumma det var 1909 jag fick halsfluss, jag var da med på ett symöte ditkommen säger gumman där du har gommen nere flickor spring efter Kaysa i kyrksätra och hon tar upp gommen! hon kom strax då tog hon fint salt på fingerspetsarna och klämde uppe i gommen och jag skulle hålla i båda mina öron och lyfta sen tog hon heta ärter och knöt in i en näsduk och lade över hjessan på mitt huvud och jag skulle ej få svälja saliven en gång. en annan dag bota jag mig sjelf med alun och vatten till gurgling det bet bättre. Samma gumma bota också för vagel (storsteg) på ögat, då tog hon en pinne och en kniv och skar en kas så sade hon jag täljer bort storsteget du ljuger sade den som hade storsteget så tog hon en kas till jag täljer bort storsteget sa hon du ljuger sa den andra jag täljer bort storsteget sa hon en gång till, så var ögat botat. Hon räkna även bort blema på ögonen då räkna hon från 20 bakvänt. blema var en liten fläck som kan sätta sig på hornhinnan på ögat. När barn har fått utslag har en del menniskor tagit vatten och gatt till smedjan och blåst uti det med smedbäljen sen har de tvättat barnet uti vatnet. Alt hvad jag här skrivit om hör här till en svunnen tid numera är här få som tror på något sådant.
Intervju med Karl Johansson (f. 1877)
Intervju med f.d. arrendatorn Karl Johansson, född 1877, i Malexander. Intervjun gjordes den 4 augusti 1949 av Einar Törnqvist och Richard Broberg.