Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Varulv.
Varulven var en sådan som gick i hamn. Han var i skepnad av en stor varg. Men det var inte varg utan en människa. Sådana gick omkring. Ingen bestämd person vet jag hade råkat ut för det, men mina gamla föräldrar talade om sådana. Det skul- le vara sådana, som kunde trolla, som kunde göra folk till varg. Di fick varghud på sig.
Troll
I Aleklätten bodde det troll för länge sen. En dräng lade sig att sova där en gång. När han vaknade, låg det en kakfjöl bredvid honom, som var spräckt mitt itu. Drängen tog bitarna och satte ihop dem. När han gjort detta, så låg där en nygräddad bakekaka på kakefjölen.
Häxorna mötas.
För att lära sig trolla red man om påsknatten till Blåkulla. En av dem man överkommit var Köks-gumman från Skomarböle. En påsknatt, då skomakaregesällen Wickholm var på hemväg från byn, mötte han henne på Bäckisbron, ridande på en svipu (ugnskvast). Som svar på hans fråga vart hon skulle resa väste hon endast: »Skvrr skvrr!».
Människor, djur, redskap förtrollas.
Kyrkoherden Elovainio klandrade Troll-Lena i Kastelholm, emedan hon levde tillsammans med en man utan vigsel. Till hämnd trollade hon bort både kyrkoherden och hans fru. När E. skulle gå till kyrkan, gick han till badstun. Frun skakade som ett asplöv, då hon satt i kyrkan.
Vallgång
Min hustru berättade att vallkullorna kunde få höra hur trollen och skogsrån vallade sina kreatur om nätterna. De hade alltid en mängd bjällror och lurar med sig när de kom. Så var det ett väsen, som de kallade berghun, som vallhjonen fruktade mycket. Han skulle fly, om man tände eld på svavel. Han tålde inte detta.
Trolldom
Att det finns de som kan trolla. Det är så säkert som helst. Det finns två slag utav trolldom. Det är en grövre sort som satan har hand om och på det viset kan man inte trolla om man inte försvär sig till honom. Men det är mest bara till ont, som den trolldomen begagnas, men de som har lärt sig den och försvurit sig åt satan de har ingenting ont utav det för de blir förhärdade. Men så finns det en slags trolldom som sker med Guds hjälp och den är ingen synd. Jag har fått lära mig en hel hop trolldom men jag har aldrig brytt mig om att använda den. Men far min kunde trolla och han lärde mig en del och svärfar min han var den värsta trollgubbe som fanns. Käringen som jag hade hon kunde också trolla trodde de men det tror inte jag fast nog fick jag på tafsen utav folk många gånger när de trodde att hon hade varit framme. Och hon sa allt till mig med att hon begrep sig på det. Men det tror jag inget på fast nog var den en gubbe i Tömte som de kallade Falken och han var tocken så han kunde inte säga ja hur gärna han än ville utan han sa nej istället. Det visste allt käringa mi om men en gång skulle hon låna en pråm utav en. ”Får jag låna pråmen”, sa hon. ”Nej”, sa han. ”Jag vet att I menar ja”, sa hon, ”men I ska sägat också”. ”Nej”, sa han. Då sa hon att han skulle få så han mindes och strax efter blev han sjuk och han låg länge. De sa att det var käringa mi som hade skulden och de ville att jag skulle tala vid henne så att hon gjordet tillbaka men jag sa att jag vill inte lägga mig i det där. Men till sist blev de för envetna på mig så jag talade vid henne och sa till henne att om hon kunne så skulle hon gara´t tillbaks. ”Nej det kan jag inte, men när året är ute så blir han bra”, sa hon. Men jag tror just inte att hon hade någon vidare makt utan det var bara sånt hon pratade. Fast nog hjälpte hon mig en gång när jag hade blivit skämd av onda ögon. För se en del folk har det så att allt vad de ser på det blir skömt. Jag satt och åt middag en gång när det kom in en gubbe ifrån Halla. Han satt sig vid dörren och han ”glömma” (glodde) och han ”glömm” och ingenting sa han och ingenting sa jag heller. Men när han gick så kände jag mig allt så konstig så jag begrep att jag hade blivit skämd men käring ami gjorde´t allt tillbaka. De som hade onda ögon de kunde skämma allt vad de såg på men jag tror inte att det var farligt om inte de hade en tanke med på att det skulle bli skömt. Men det var allt mycket som de kallade trolldom som inte var så konstigt heller. En gång var jag i sällskap med två fryksdalingar på hemväg. Vi hade varit på skogsarbete öst i Dalarna och skulle gå hem över skogen ifrån Äppelbo. Det fanns ingen landsväg där utan vi fick gå över skogen och där var det ett ställe här och ett där. Då fick vi se en hel hop kor och de var så mjölkstinna så att mjölken rann ur spenarna på dem och vi sa till varandra att de där hade nog varit borta länge för då brukar de bli så. Strax efteråt så kom vi till en gård och där skulle vi gå in och få oss mat, men det var bara käringa hemma. ”Men ä I ensam mor”, sa vi. ”Ja”, sa hon ”alla käran är åt skogen och ser efter korna för de har varit borta i flera dagar”. Då var det en av fryksdalingarna, han var lite mer kvicktänkt än jag så han sa: ”men du som kan trolla du kan väl skaffa hem korna”? Då blev det liv i käringa. ”Kan han trolla hem dem”, sa hon. ”Ja”, sa jag ”så pass kan jag nog så om ni går och tar fram brännvin och mat så skall jag ta och hjälpa er”, för jag begrep ju att det var hennes kor som vi hade sett strax förut. Käringa satte fram mat och brännvin och då sa jag till henne att jag skulle gå ut och trolla hem korna bara hon drog till för fönstren och höll sig inne under tiden. Och så gick jag ut och ställde mig och medan jag var ute så kom korna förstås och då gick jag in och sa till henne att hon skulle gå ut och se om det inte var de rätta. Det var det och hon gav sig levande över vad jag var styv att trolla. Hon ville betala mig men jag ville inte ha något utan hon gjorde kalas för oss istället.
Digur-råjr
På skogen mellan Garde, Ahlskog och Lau fins ett stort Sten-rör, Diger-rör kalladt, i hvilket en af de första Tredings-förstarna på Gotland, Grip, ligger begrafven. Denne Fylling (Höfding) skall haft sitt säte vid »Folkedarfve» uti Garde, som af folket vanligen nämnes »Folkedarre» efter denne Domare; emedan han i sina domar var så obevekligt sträng, att hvar och en som blef stäld för hans domstol, af fruktan måste skälfva och »darra», deraf han ej vore fullt säker på sin rätt. Diger-rör, eller det stora sten-röset, var städse en bostad för Trollen, hvilka der hade mycken dyrbar egendom; och bland denna var den bägare, ur hvilken de drucko vid deras högtider, det förnämsta. Om detta allt ägde en Bonde vid Folkedarfve kunskap och grundade jemt på huru han skulle kunna komma åt den dyrbara bägaren, Trollen hade i Digerrör. En »trull-kärring» som han rådfrågade sade honom då: »ville han blifva ägare af Bägaren, skulle han sätta kors-tecknet på alla sina kläder, plöja en fåra nio slag omkring röret, och slutligen på en 'fast' häst (hingst) med knut-slagen svans på en af häxan utsatt natt rida till Röret och begära dricka; men, sedan han fått bägaren i hand, skulle han icke smaka drycken, utan slå alltsammans ut på marken och sedan i största hast rida till kyrkogården och der, sittande på ett kors-stycke, afbida Prestens och klockarens ankomst hvilken följande morgonen [skulle] taga honom i hand.» Snart hade nu Folkedarfven allt i ordning och hade gjort aftal med Prästen och red på den utsatta natten till Diger-rör. När han kom fram till röret, der Trollen just då höllo ett högtidligt gästabåd, begärde han att få smaka på vinet; och straxt kom ett af Trollen ut med ett fyldt horn, men den stolte gästen vägrade att dricka ur ett så simpelt kärl. Då kom snart ett annat Troll fram med den gyldene Bägaren och bjöd honom dricka. Han mottog bägaren, men slog i detsamma det dyrbara vinet på marken och tog i blinken vägen tvärs öfver fårorna och red »i flyg» åt kyrkogården vägen fram. Nu kommo alla trollen fram ur röret med stort larm och skrik: »Fåltare Fyllingen for af med oä Gyllingen!» Men plog-fårorna dem Bonde[n] red tvärs öfver hindrade de små trollen; utan måste de löpa hela fåran ut genom dess nio slag kring röret, och derunder fick den flyende »Fåltaren» ett godt försprång. Men då Trollen kommit efter honom ut på vägen, började de ropa: »Ta' i lyckä, ta' i hank!» men andra svarade: »Jär fins hvasken lyckå eller hank!» Emellertid följde trollen honom i hamn och häl, och isynnerhet ett troll som var halt sprang bäst och var honom helt nära. Bonde[n] måste då i största hast kasta bägaren in på kyrkogården och sj elf störta sig efter öfver muren; men hästen som blef utanföre blef genast af trollen ihjäl-rifven. — Nu satte han sig på ett kors-stycke och väntade med stor ängslan på Prästen; och många gånger tyckte han att det dagades och att Prästen snart skulle komma. Ändtligen dagades det då verkligen och Prästen med klockaren kom nu och aflöste honom. - Slut. L. Niclasson. [I marg. står]: Diger-rör ligger i en hage, som tillhör Folkedarfve i Garde. — Landet innehades af 3 kungar, af hvilka den, som ägde Södra delen hette Grip och begrofs i denna hög. Högen var fordom spetsig; men en Präst i Garde Sturtzenbecker anstälde med mycket folk skattgräfning, men förstörde blott högens spets, der nu är ett djupt hål, och dog snart derefter. — Likaså, gick en annan Präst, Kahl, som för[e]tog sig samma oråd. Ingen af dem hann högens djup. — Uti samma hage skall finnas en stor sten, som begagnats till offrande. Bonde från Hallbjäns uti Lau; genom Snöbom. [I marg. står]: Säges om »Diger-rörs-Gubben», ej om flera trull. Fåltaren hade plöjt kors-fåror, hvarför Diger-rörs-Gubben måste löpa hela Lau socken kring och så efter Fåltaren, som flydde i gård, gömde hornet i hufvudet af en vedkast - det träden lågo på kors —. När Fåltaren sedan hade bröllop, kom en okänd (Diger-rörs-Gubben) och tog med stor[t] väsen sitt horn tillbaka. Thom. Gardh, Garda. {I marg. står]: Folkedarfve Bonden korsade hela myren, steg till häst med sin viol och spelte, då de Små under jorden bjödo honom dricka ur en silfver-kalk, den han sedan skänkte till Garde kyrka. De Små måste löpa kring kunde ej komma öfver myren, som Bonden. J. Kahl.
Påsk
I dymleveckan fick de inte spinna; och de fick inte ha några blår ute heller, för då skulle dymlingen skita i det, sa de. Julabrödet skulle de som hade riktig ordning på sej, ha om påska. Drick gömde de också. De skulle korsa över dörrarna den veckan, för de var rädda för påskakäringar och troll och allt möjligt då.
Bjäran
'Pukhare' var omöjligt att skjuta med vanligt skott. Det skulle inte gå å skjuta den om en inte hade stöpt silver med i kulan. 'Tjädern' kunde också vara förtrollad, så att inte 'kula bet på'n. Det var i min barndom de ta- lade om sådant. Nu för tiden så är allt sådant för- svunnet. Det har kommit så mycken kristendom i värl- den, så det är ingen som har makt att trolla.
Naturföremål
Mellan Norane å Långserud ligger "Brurberga". Där kom ett bröllopsfölje en gång å skulle rida till präs- ten. När de kom upp på fjället, så kom det troll å tog bruden. Hon kom aldrig tillbaka mera. Där kastade de upp ett vål. Å det har funnits där till vår tid.
Troll
Alla "onger" som fick något kroppsligt fel, så att de inte liknade folk eller att de hade litet förstånd fick heta "bytesonger" Det troddes att trollen ha- de tagit det riktiga barnet, för det var en tro att trollen tyckte om att få människobarn. Men de kunde inte ta ett barn som var kristnat (döpt).
Vattenväsen
Det var en, som tänkte, att han skulle gå och mäta djupet i en sjö, som är häruppe. Men när han var kommen dit och stod där och mätte, så kom där en röst därnerifrån: "Om du mäter mina väggar, så skall Skam ta dina läggar." Det var väl några troll, som bodde därnere, kan jag tro.