Sundsvalls stad, Medelpad
Sagan om trollet i Uvlandsberget.
Då man sjöledes färdas för-
bi den ångermanländska kusten, möter ögat mest
endast berg, varav en del ärö majestätiskt im-
ponerande. Trakterna emellan dessa berg ha förr
i tiden varit skogbeväxta och sålunda utgjort ett
omväxlande och vackert inslag. Men nu, sedan
proppsgrossörerna och andra ekonomiska äventyrare
baggbölat ut även småskogen, verkar den förr
så vackert mäktiga tavlan nästan beklämmande.
Och främlingen, som ej känner Ångermanland, kan
knappast ana, att innanför denna mur vid havet
ligga om vart annat ömsom vilda och ömsom
väna trakter av den mest betagande skönhet.
Seglar man så in i den breda vik, där Ångerman-
älven vid Hornö tömmer ut sina väldiga vatten-
massor, och därifrån viker av mot norr kommer
man in i Norafjärden. Denna har fordomtima genom
Norasundet stått i segelled med Nordingråfjärden,
och talrika stenkummel samt ättehögar visa, att
"vikmännen" färdades fram här, då de sunnanifrån
kommo åter med sina byten. Emellertid har
havet under århundradenas lopp sänkt sin yta
under Norasundets botten, så att detta övergått till
en lång, smal insjö, som likt ett silverband
klyver socknen i två delar. Det är vid nordvästra
sidan av detta sund, platsen för nedanstående
saga, Uvlandsberget, höjer sig.
Sagan om trollet i Uvlandsberget berättades
för femtio år sedan av en etthundratreårig gumma,
som bodde i ett litet skogstorp mellan berget och
sundet. Och den har förut ej förtäljts i tryck ens av
en i ångermanländsk sägen och myt så bevandrad
berättare som "Den stora vredens" berömda författare,
doktor Olov Högberg.
/
När de första skotten lossades i Falu gruva,
undrade dess råd-ande, trollet, storligen över
oväsendet. Jordbävning hade aldrig förekommit
inom hennes rå, ej heller hade hon varit med, då
krutet fanns upp. Men trollet anade, att man ville
åt hennes stora skatter, och dessa måste hon genom
något list bevara. Därför upphov hon sin stämma
högt och myndigt som rika troll för sed haft
och fortfarande hava samt meddelade gruv-
männen, att, om de läto henne och hennes berg
vara i fred, skulle de få veta, varest en syster
till henne bodde med sina omätliga rikedomar.
Männen voro nyfikna och gingo in på förslaget
och fingo så veta, att den rikare systern bodde
i Uvlandsberget uppe i Norrland. Men trollet i
Falu gruva lurades även den gången. Denna
nyhet förde en vandrande dalamålare med sig
upp till trakterna kring Uvlandsberget. Folket
där älskade också skatter och började genast
bearbeta berget. Då de första skotten brakade
genom berget, stördes trollet i sin ljuva ro
och anade oråd. Blixt och dunder härskade
hon över, och jordbävning hade icke förekommit
inom hennes råmärken, ej heller hade hon varit
med, då krutet fanns upp. Den bestämda oron
över att att någon ville åt hennes rikedomar
drev henne att använda sina många och
stora trolldomskonster. Därför släppte hon lös
blixten och dundret med sådan väldighet,
att skattsökarna skrämdes därifrån och
hem till sina torp och stugor. Men då de
efter några dagar hämtat sig från förskräckelsen,
vände de åter till berget för att åter börja
spränga och bryta. Men trollet, som var
mycket bevandrad i allehanda trollkonster,
förvände då synen på skattsökarna,
/
så att de under sitt arbete fingo se sina stugor
i ljusan låga. Hals över huvud sprungo de hem
för att rädda sina ägodelar. Men då de
kommo fram till sina torp, funno de, att
ingen fara var å färde, och förstodo så, att
trollet åter lurat dem. Fast beslutna att ej
vidare låta förleda sig sprängde och bröto de i
berget, och alla trollets konster kunde ej hindra
dem från att fortsätta. När så trollet insåg sin
vanmakt gentemot människorna och slutligen
fick veta, att hennes syster i södern förrått
henne, upptändes hon av hämndbegär mot denna
och klev upp på bergets topp och grep ett väldigt
stenblock för att därmed dräpa systern.
Emellertid synes hon ha missuppfattat arten av
sin styrka, ty stenblocket ramlade ner i en
liten by, Skallsta, ett kort stycke därifrån. Men
som hämndens gärningar i alla tider slutligen
drabbat den hämnande, skedde så ock nu.
Trollets unge var nämligen som vanligt ute i
bygden för att ställa till allehanda ofog för
människorna, och den oskrivna lagen om
hämndens orättfärdighet fällde även här sin
hårda dom, ty trollungen, som satt i en backe
och funderade ut rackartyg, blev dödad och
begravd under det nedramlande stenblocket,
som än i dag ligger kvar. Häröver blev trollmor
så utom sig av sorg, att hon störtade sig ut
i havet och omkom ömkeliga. Sannolikt tog
hon även skatten med sig dit, ty Uvlandsberget
är nu ganska fattigt. Den, som berättat denna
saga för upptecknaren, har nämligen låtit
undersöka prov ur berget, och det har därvid
visat sig, att det innehållet endast någon
svag, mycket svavelhaltig järnmalm, som
ej duger i konkurrenssyfte med det övre
/
Norrlands väldiga järnmalmskatter.
Till Redaktionssekreteraren i Folkminnen
och Folktankar
Herr Waldemar Liungman,
Vasagatan 33,
Göteborg.
I anledning av Edert upprop
insändes härmed "Sagan om trollet i
Uvlandsberget", som berättats för mig
av min far, postexpeditören Axel Nord-
lander, Sundsvall.
Av sagans ingress framgår, hur han
hört den.
Vördsammast
Greta Nordlander,
Storgatan 73.
Sundsvall
(S:vall den 30/1-25.)
