Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Bergtagen.
Mamma gick med "fe" (kreaturen) åt skogen ibland. De skulle följas. Hon talade om mycket om sådana som blivit "bergtegne". Hennes mor hade en kamrat som ha- de blivit "bergtegen". Det var när hon var småjänta. Hon var med till skogen, å då kom det troll å tog henne. De letade vitt å brett efter henne, men hon var försvun- nen. Hon var borta i flera dagar. Detta var vid Sät- tersbytorp vid ett berg som heter Pörtberg. Där är en in- gång i berget. Å jag mins, när jag var barn, vad rädd jag var vid den ingången. Emellertid så kom "trôlla" å skulle vattna sin boskap. De hade både får, getter å kor. Mamma hade sett dem, så hon visste att det var sanning. När "trôlla" var vid vattenstället, så fick folk se att den försvunna jäntan var med dem. De passade då på att kasta en snara på henne, / å drog henne till sig. Hon ville inte på något vis skiljas från trôllen, men då tog en av karlarna upp en kniv å kastade mellan jäntan å trollen, å då måtte hon med. Hon var så rädd för dem, som skulle ta reda på henne, å en lång tid var hon som tokig. Men till sist gick det över, å då talade hon om, att hon hade haft det så bra hos trollen. De hade så fint inne hos sig, så det fanns ingen, som hade som de. Men det var fullt med ormar inne där. Men de var inte farli- ga å rörde ingen. De skulle vakta i berget.
Troll.
Häruppe i grannskapet av Gammelgården har det funnits troll. Så har de gamle talat om för mig. De var hit å lånade "käppen" (kärnstaven) av mor till min farmor. Men de gick inte in i stugan utan stannade utanför. "Käppen" lades utanför. När trollet kom och bad om käppen, så sade hon: "Käre grannemora mi lån mä fjôckerdocka di. Du ska' få smör på vâr klo". Det skulle bli så mycket smör tillbaka. När trol- let hade kärnat, så kom det tillbaka med "käp- pen" å lade den på farstubron. Då var det så myc- ket smör på "käppen" att ingen orkade lyfta den. Detta var vid Gammelheden el. Gammelstugan. Det var inte säkert med djuren här heller. De blev borta ibland. Trollen hade tagit hand om dem. / Mor till min farmor hade sett de "krôttra". De var som andra "krôtter", men de var som randiga. De for om här om kvällarna. I kvällningen var det al- drig säkert än de kom med en koskock å for ned till sjön och vattnade. Men det var att låtsas som om ingen såg dem. Det var bäst. Hon hade hört att de "sang". Å ibland lockade de på "krôttra" å sa': "Inga å Ätta, Alla bruna, slätta, Kviga å Mia, Hösta på sia, Lell söten min, kossibarna". Detta skrek trollen på "krôttra" vid Gammelheden om kvällarna.
Starka karlar
När "starke Bryngel i Svanhult" var litet barn, så hade modern honom med ute på åkern. Modern hade lämnat honom en stund. När hon kom tillbaka, så satt en "jättekäring" och diade barnet. Modern blev så förskräck- ligt rädd, men "jättekäringen" bad att hon inte skulle vara rädd, för hon var inte av de trollen som bodde på andra sidan bergen. De tog barn, men det gjorde in- te hon. Det var av den "diinga" som Bryngel blev så stark. En gång fick borgviksmederna se att Bryngel kom köran- de med en fora och då kom de överens att de skulle ta honom. En av de starkaste smederna hette Nätte- ström. Han skulle ta Bryngel. Men Bryngel tog Nätteström så lätt som en fjäder och satte honom upp på smedje- taket. / var inte sådant som han kunde dricka, för det kom en skvätt på hästen, och det brände en stor fläck. han tog hornet och pigan och red därifrån. Men när han hade kommit ett stycke på vägen så kom trollen sättande efter. Då kom en jätte och skrek, att han inte skulle rida på landsvägen utan ta rätt över åkern. Han kom före trollen till stallet, för de var tvungna att springa landsvägen. När han kom in i stallet stängdes dörren, och trollen kunde inte komma in. Hornet och pigan fick stanna på stallet. Sen var det ingen som hörde tales om att trollen hade kalas.
Bergväsen
Det är så länge sedan en hörde talas om sådant här, så en har gått å glömt bort det. Men det vet jag ju från det jag var liten, att inte folk var säkra för bergen utan att det fanns farliga vä- sen där, för om det var ett djur som blev borta över natten, så hade det blivit "bergtaget". Det var "bergtroll". En gång så hade ett får kommit bort hemma vid. De letade efter fåret och fick det också. Men det var omöjligt att få tag i det, för så fort att en människa kom i dess närhet så sprang det sin väg. Men det höll alltid till på sam- ma ställe. Det var ett vindfälle vid ett berg, å där höll det till. En gång så smög sig far på det å tog det i en snara. Men det var alldeles vilt å det ville aldrig bli tamt utan det var att stänga / upp nästan till taket i ladugården för att det inte skul- le hoppa över. Vi måste slakta det. Men det var in- te tu tal om än att det var bergtroll som hade fått makt över det. Å den tron var det alltid om ett kreatur kom bort eller om ett kreatur betedde sig något konstigt, när det kom hem på kvällen. Hur de där trollen skulle se ut, vet jag inte. Men de skulle ha ingång till berget. Om ett kreatur bröt sig på eller vid ett berg så fick trollen skulden för att ha gjort det detta onda. Trollen hade stor rikedom. De kunde aldrig gå in i en stuga där det fanns en bibel eller annat Guds ord.
[Utan titel]
De spåren äro ett som det synes outplånligt minne från en länge sedan svunnen riddartid. Denna sägen har jag hört omtalas av flera personer och kan därför ej uppgiva någon skärskild berättare. Slut. En trollhistoria. Min mormor berättade följande: "Det var var på den tiden då jättar och troll ännu huserade i våra bygder. På Gärdslösa gård i Wermland hölls storkalas. Vid sådana tillfällen måste man vara på sin vakt mot tomtar och troll. Om man spilde något på golvet, hade trollen makt att taga hur mycket som helst av rätterna om man ej strax sade: "Gud välsigne Guds gåvor!" Denna kväll hade man emellertid varit på sin vakt. Då några av tjänstfolket under kvällen gick ut hörde de från den närbelägna skogen trollen ropa. "Be Dardy gå hem. Å säg att Dunker är död"! Detta upprepades gång efter annan. Förskrämda kommo de in och omtalade vad de hört. Knappt hade de uttalat orden, förrän en stort troll kom nerdunsande ur en nisch i spiselmuren, med ett stort ämbar ramlande efter sig. Under utropet, "Ja då dog han av törst," for hon ut genom dörren läm- nande ämbaret efter sig. Hanken av ämbaret omsmiddes sedan till en eld- gaffel och förvarades på gården som ett bevis på att trollen verkligen funnits. Slut.
Häxor och trollkarlar
Det var en knekt som kom in i en stuga om påskkvällen och bad att han skulle få ligga över natten. Käringen ville inte gärna, för hon klagade på att hon var ensam. Men han gav sig inte, förrän han fick stanna. När det led på kvällen, så fick han se att käringen steg upp ur sängen i bar linnet och gick till spisen. Hon tog kvasten och så tog hon fram ett horn och hällde smörja på kvasten ur hornet. Så ställde hon sig i spisen och sade: ”Häruppe och långt i helvetet in.” Se’n bar det upp genom skorstenen med henne. Knekten gick och tog stabben och smörjde ur hornet. Så gick han i spisen och sade: ”Här uppe och här ned”. Han fick åka upp och ned i skorstenen. Men till slut kom han ihåg vad käringen sade. Då bar det i väg ut med honom. Han kom till påsktrollen. Där fick han se att trollen hade stora svärd. De högg näsan av varandra. ”I dag sårt i môra helt”, sade de. Han fick fatt på ett svärd och högg näsan av så många troll han fick fatt på. Men han sade: ”I dag sårt och aldrig helt.” I virvelvinden var det farliga troll.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det var bergtroll vid Sommenäs i Tidersrum. När det ringde till måltid för gårdsfolket på Sommenäs, fick de aldrig äta sig mätta, för maten tog slut, hur mycket som än var tillagat. Där var det en dräng som sa: Om ja bare kunne få tag i en viter häst, så skulle ja ri te dä där berget, när di ringer te mat. Han fick en vit häst. När ringningen började, började trollen skrika "var ä min hatt, var ä min hatt?" Han som red skrek då likadant, och från berget var det någon som kastade ut en hatt åt honom. Drängen red till berget, när trollen skulle börja äta. Han såg inga andra än trollgubbar som åt. Drängen bad om lite dricka. Det kom ut en silverkanna med dricka i, och trollen fyllde kannan. Men drängen tordes inte smaka på drickat utan slängde det över axeln. Det stänkte på hästen och tog av håret på länden. Drängen satte då igång att rida, och kannan tog han med sig. Bergtrollen ilsknade till och följde efter för att ta drängen. Då var det ett annat bergtroll som var osams med de andra, och det trollet skrek åt drängen: Rid över korskörd åker, då har di inga makt mä dej.
Troll
Här nere där vi har vårt elektriska kraftverk var kvar- nar i min barndom. Där var åtta kvarnar i den strömmen härnere. I en kvarn spöka det. Den brände upp varenda julnatt. Nå, så var det en person som skulle passa på kvarnen en julnatt. Nu hade de så där var eldstäder i kvarnarna, så de kunde lägga på och elda. Där hade han en järnstång i elden. När han satt där och hade lagt på ved och brände, öppnades dörren och där kom ett troll in. Först frågte det honom, vad han hette. "Jag heter Själv", sa han. Sen sa det "Glävsa läppar" - de skulle se vem som hade störst gap. Jo, det var han med om. Han tog fram sitt järnspett och körde i munnen på trollet. Sen sprang han hit åt Greggered. Trollen efter - där var flera stycken. Så frågte de andra, vem som bränt ´en. "Det har Själv gjort", svarte trollet. "Ja," sa de andra, "Själv gjort får själv ha´t". Trollen skulle bo här borta i Knipered. Nå, så var det en an- / nan gång. De hade mycket svårt att få malet då, så det fick ske sent på nätterna ibland. Så var det en från Skår som hade varit å en natt och malet. När han gick hem, gick han förbi ett berg de kallar Knipa. När han hade gått en stund, satte han sej och vila och la säcken i jämte sej. Då fick han höra, hur det ropte mellan bergen - från det ena berget till det andra. "Bror, låt mej låna din kittel, medan jag kokar den skrotten som sitter utpå stenen." Han misstänkte, att det var han och kila ner åt en vattenpöl och tvätta sej. Och sen sprang han hem. Den andra dagen gick han och skulle hämta sin mjölpåse och då var den sönderhackad. Ute vid Lindome kyrka i Klockaregården skulle det förekom- ma, att de lånte av varandra - klockaregårdsborna lånte av trol- len och trollen av klockaregårdsborna. - Förr brygga de alltid drick själva. Så var dei i Klockaregårn de hade brygget. Om de då hade lagt något kors av halm i bryggekaret, skulle inte trollen ha makt att stjäla dricka. Nå, på kvällen kom där en trollkäring in och skulle stulet drick. Men när hon då förstod, att där var lagt ett kors, blev hon så förskräckt / så hon kasta både oket och spännerna. Och det skulle vara kopparspänner. Och de fick de behålla i Klockaregårn.
Troll
Min man var kommen uppe ifrån Roasjö. Strax intill hans hem rann en stor å, och så låg där ett berg intill. Där skulle väl vara troll i det berget. En morgon de skulle le å med kreaturen förbi den där ån, fick de se hur nådigt grant där var vid ån.. Där gick fullt med kor, de var lika allihopa "brunbraneta" var de. Och så var där så mycket silver utbrett på ett lakan. Det var trollen som var ute med sina kor. De skulle ha dem över ån in i berget igen, förståss. Och allt silver hade väl trollen med brett ut på marken. Men rätt som det var, försvann det alltihop, så de såg ingenting mer. Mor var med det var i hennes barnaår - så hon talte om´et. På ett ställe i Roasjö by knacka det på dörren, och där kom ett bergatroll in. Så frågte hon, o hon kunde få låna lite bröd. "Ja", sa mora, "det går la an." Och hon gick efter ett par kakor och gav henne. Hon var så märkeligt grann framtill, det där bergatrollet, men baktill var det inte nånting, där var hon ihålig som ett baketråg. Det var i min mors barnaår det hände med, ända intill hennes hem. Det var i berget där de bodde, kanveta. En gång medan prästen var på predikstolen och predika, slog åskan ner tre gånger i berget. Han stod på predikstolen och såg, hur den slog där den ena gången efter den andra. De hade väl för sej där var sånt där trolltyg, som åskan slog ihjäl. Det var naturligt i trolltiden här fanns sånt där. De våga väl aldrig ha några barn hemma innan de var döpta, utan att de hade ljus brinnande om nätterna. Annars var de rädda trollen skulle komma och byta bort dem. Det skull ha hänt på ett ställe, att de skulle ha fått förbytt också. Och kanveta den ungen de fick bara skråla och skrek och växte inte heller. Men så var det en som hade läst mora, att hon skulle ställa till och baka och lägga ungen på grisslan och låtsa att hon skulle sätta in den i ugnen. Och det gjorde hon, och då kom där ett "schåvs" in och nappa till sej den där ungen och lämna tillbaks hennes istället. De viste väl om allt, de där trollen, annars kunde de väl inte haft reda på det.
Troll
Vi hade ett berg hemma på den gården där jag är född, som heter Basthåleberget. Där skulle ha vart troll i det berget. Och de skulle ha sett dem gå här nere på maderna. De skulle ha vart urgrävda framtill och hela bak. Det hörde jag talas om som barn. Men där var då inga gångar i det berget, så det var väl bara sägen.
Troll
På en ås vid trollmyrarna i Sundsbyn ligger en sten som de gamle kallade för "trollsten". De gamle talade på att trollen skulle ha haft kalas där en jul- kväll. Då klättrade de å hade roligt vid stenen. Den som satt på stenen hade ett horn som han bjöd de andra att dricka "tur".
Troll.
Jag har inte hört annat om troll än att di kunde komma å passa på å byta till sig småbarn. Innan barnen var döpta, så hade ”trôlla” makt över dem. Men ”trôll” fanns det i skogen å i bergen. Jag har inte sett dem, för nu finns det inga. Det var före min tid.