Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Vättar
Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kun- de där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäckar och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vat- ten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte / de vätta med. Det hade vi en, som gav ut me- dicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nån- ting de skulle dricka. De fick en halvstopa- butelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte rik- tigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" Och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i ma- der och så där. Om man råka till och röra såna, fick man "den onde biten." Och det var / inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.
Spökeri.
Det fanns folk som såg mer än andra, det var sådana som voro födda med segerhuva på en söndag. Sådana per- soner gingo aldrig mitt på en väg och stannade aldrig i ett vägkors. Vålnader voro sådana som osynliga färdades på vägarna om nätterna. Voro de inte på sin plats i dagningen blevo de ståendes där de voro så länge som solen var uppe. Om vinterdagarna kan man se månen uppe sam- tidigt som solen ibland och då stod aldrig vålnader utan voro de i rörelse, för sådana rättade sig efter månen. Om en person såg i syne talade han aldrig om det, utan bara blev lite blek och gick åt sidan. Om en person som ej såg i syne gick på en sådan som "stod" så blev han sjuk och fick andtäppa, därför skulle man alltid gå på vägakanten och aldrig stanna i vägkors. Sådana som inte såg i syne kunde även se vålnader om / de voro i sällskap med någon som såg i syne och han satte han- den till höften och så såg den andre genom ringen som armen bildade. Om man vid ett gästabud ville kontrollera om det fanns något otyg i gillestugan skulle man ta dit en som såg i syne och undersöka huset genom att se genom hans arm. De kunde då se om det skulle komma att rinna blod, för då var dörren röd. Vidare kunde de se om det var den rätta spelemannen de budat och inte skam eller näcken som förställt sig och intagit spelemans plats. Vid Dala kyrka spökade det fordom, det var en fin herre som gjort någon stor orätt och som vankade mellan kyrkan och herrgården om nätterna och messade.
Vättar
Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kunde där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäcken och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vatten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte de vätta med. Det hade vi en, som gav ut medicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nånting de skulle dricka. De fick en halvstopabutelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte riktigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i mader och så där. Om man råka till och röra såna fick man "den onde biten". Och det var inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.
Vattenväsen
Folk trodde förr, att ute på sjöarna fanns näcken och andra onda andeväsen, som försökte att bringa dem, som färdades däröver, om livet. De förvände synen för sådana, kom dem att se ljus o.s.v. för att locka dem till något farligt ställe, så att de skulle drunkna. Sådant trodde berätterskans far, att det en gång var frågan om, då han tillsammans med en god vän Per i Motorpet var ute och "körde fores" (det var före järnvägens tid.) De voro på hemväg från Askersund och skulle köra gent över sjön Unden, som var isbelagd. Det hade mörknat, då de foro över, och rätt som det var, fingo de se ett lyse ej långt framför sig på sjön. De försökte hinna upp lyset, men det lyckades inte, utan lyset var alltjämt på samma avstånd, hur fort eller sakta de körde. Berätterskans far trodde då, det var något trolltyg och tog därför och vrängde mössan och tog sikte på lyset mellan hästens öron, och då såg han att lyset flyttade sig mycket fort undan / Då vände han hästen och körde åt motsatt håll. Då fingo de se, åt det hållet dit lyset lockade, stugor skymta på avstånd där det lyste ur fönstren och gnistrade ur skorstenarna. Kamraten Per var gråtfärdig och ville ej vända, ty han trodde att de då skul- le fara i ett strömdrag. Han följde dock med, och då de farit endast en liten bit kommo de fram till Helleruds båtbodar på sjöns västra strand. De stannade i Hellerud under natten, och där fingo de reda på, att just åt motsatta hållet, dit lyset lockat, gick sjön öppen, och om de bara följt lyset ett litet stycke till, hade de kört ner där, och att det hade varit flera som råkat ut för likadant villo- ljus förut där på sjön.
Djävulen
Djävulen, han kan skapa sej tusenkonstig: han kan vara både fin och vacker och hemsk och förskräcklig att se på. Det var en dräng, som tjängte hos en präst, och han bad han skulle få gå till en danstillställning. "Ja, jag vill väl inte neka dej", sa prästen, "men jag vill väl inte gärna du skall gå heller". Men så sa väl prästen, att han kunde ta och gå med honom dit. "Men så när vi kommer dit, så ställ dej bak på min kappa", sa prästen till honom. Han talte väl inte om för honom vad han fick se, men prästen visste det, för han såg det själv. Ja, när de kom dit ställde drängen sej bakom prästen på kappan. "Nu går vi hem", sa drängen. "Ja, det tycker jag med", sa prästen. Då hade de sett hur den lede sprang emellan paren som dansa; då var han som en hund och han slickar sej om munnen och slicka på dem som dansa med. Sen ville inte drängen gå till nån danstillställning mer. Det var en gubbe de kallte för Vråen; han var härifrån socknen, men han var väl å längre uppåt när detta hände. Han skulle gå och köpa brännvin en kväll. Då kom den lede och gick vid den ena sidan på vägen, och han hade en eldbrand i halsen. Då var han som en hund; han hade försupit sig i det. Där var en präst uppe i Sexdrega, som var så säker, så han var god till att driva ut den onde. Det var en som förskrivit sej till Skam och tiden var ute, så han kom och skulle hämta honom. Då skicka de efter den här prästen. Där var många präster förut, men det sa Skam om dem: "Det är mina tjänare", så de kunde ingenting göra. Men då den här prästen kom dit sa den lede till honom: "Du är min tjänare, du med". -"Nej det är jag inte", sa prästen. -"Jo, sa Skam, "du stal en smörgås en gång när du studera och hade ont oma". -"Ja, men det har jag bett om förlåtelse för och fått förlåtelse för med", sa prästen, "så det har du inte med att göra". Då fick han ge med sej. Så borra prästen hål i fönsterblyet och befallde Skam, att han skulle krypa ut genom det. Han gav sej vådeligt, när han gick ut där, men han va tvungen till att göra det, när prästen befallde det. Så skulle den prästen fara till julotta en gång. När han kom ner till en bäck, fick han höra hur Näcken spela. "Här spelar du inte till dommedag", sa prästen. Då rev den lille gubben sönder sin fiol och satte sej och sörja. Men så gick detta prästen till hjärtat, att Näcken la det så vid sej. "Spela i förhoppning då", sa han. Ja, då tog han och plocka ihop fiolbitarna och börja spela igen. Då blev han så glad att han fick fortsätta och spela. Men så när prästen kom ett stycke till, rev Skam loss kärrehjulet för honom. "Gå och skruva till hjulet", sa prästen till drängen. Ja det gjorde drängen. Men Skam rev loss det igen. Men så när det hände tredje gången sa prästen till drängen. "Ställ nu hjulet i vagnhäcken!" Och så befallde han Skam, att han skulle springa med och hålla uppe vagnen, "med det villkoret, att du får inte maktstjäla mina hästar," sa han "Och så kör nu allt vad tygen håller", sa han till drängen. Och han fick springa, Skam. Han fick följa med till kyrkan och tillbaka dit, där han hade rivit å hjulet. Men han var säker den prästen. Han var så stark i sin tro och så hade han sina skyddsänglar som bevaka honom. Därför rådde inte Skam med att få nån makt över honom. När de skrev kontrakt med Skam, då skulle de ta hål på ett finger och ta av den blon och skriva på ett papper, så var det färdigt. Så det var svåra villkor. Det var alltid en sträng ceremoni med barnen. De kunde ta sej för allehanda odygder. Det kunde hända, de kunde ta sej för och fara ut och in med tungan. Då sa de, de tvätta Skams tunga, när de volka så. Och så när de vissla, då kalla de på Skam, sa de.
Sjukdomar och folkmedicin
De trodde förr att man kunde bli gastkramad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojke där som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt och när han kom in så var han dålig. Då tog mor hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog hon några trådändar och snodde ihop till ett nystan och sen tände hon eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid halsen och där släppte hon ner nystet så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog hon upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde hon att han blev bra. Engelska sjukan kallade de för ”jordsög” och för att barnen skulle bli bra när de hade fått den så skulle de jorddraga dem men hur de bar sig åt då det vet jag inte för det har jag aldrig sett. Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i botten just i strandlinjen för att binda Näcken så att han inte kunde göra dem något ont. När de skulle bada småbarn inne så lade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont. Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på. ”Jo” sa hon, ”det vet jag, för jag har varit med om det förr”. ”Nej mor”, sa Rådman, ”ni har allt dåligt blod, som orsakar det där”. Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig. Annars hade de botemedel också som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de ”stämde blod” och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde läsa bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.
Sjukdomar och folkmedicin
De trodde förr att man kunde bli gastkrammad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojk där, som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt, och när han kom in så var han dålig. Då tog man hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog han några trådändor och snodde ihop till ett nyste och sen Tände han eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid hakan och där släppte han ner nystet, så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog han upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde han att han blev bra. Engelska sjukan kallade de för "jordsôg", och för att barnen skulle bli bra när det hade fått den, så skulle de jorddraga dem, men hur de bar sig åt då, det vet jag inte för det har jag aldrig sett. Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i vatten just i strand- linjen för att binda Näcken, så att han inte kunde göra dem något / ont. När de skulle bada småbarn inne så hade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont. Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben, så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman, för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten, sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på: "Jo", sa hon, "det vet jag, för jag har varit med om det förr." -"Nej, mor", sa Rådman, " ni har allt dåligt blod, som orsakar det där". Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig. Annars hade de botemedel också, som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de "stämde blod" och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort, om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde lära bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.
Vattenväsen. Näcken? Troll?
Det var en piga som gick vall med kreatur. Då kom en karl och gjorde sällskap med henne varenda dag. Hon talte om det för sin husbonde. Han hängde på henne en påse med dyvelsträck och bävergäll och peppar i. Då kom han inte invid henne, men det blev ett sådant väsen i skogen, så de trodde att hele skogen ramla' ikull.
Näcken som bortförde jungfrun.
För eder jag sjunga vill, om ni vill vara still. En visa om en skön jungfru. – Hon hade många friare, men ingen hava vill, ty hon var ju full utav högmod. – En dag kom en friare, han åkte i guldvagn och fråga efter jungfrun den sköna. Ack, hör du skön jungfru, säg vill du bliva min, och åka i gullvagnen den röda. Ack, hör du, o främling, visst vill jag bliva din och åka i guldvagnen den röda. Men först vill jag säga min biktfader till att han må oss först sammanviga. . . . . . . . . . . . . . . . (Jag undrar om visorna äro kända. Hjärtligt tack för tidningen. –)
Tomtar o̲ Näcken
Då berätt. i sin ungdom var mjölnardräng, fick han och kamraten ofta mala om nätterna. En piga som vänta på sin mäld hade lagt sig att sova på några säckar i kvarnen. Vid midnattes slogs kvarndörren hävtigt upp. Ett halvtjog tomtar kom in marscherandes, de voro klädda i grå kläder med rö- da toppmössor och knappast en aln långa. Berätt. stog och hacka på en kvarnsten och kan med ed styrka att synen är sanning. När tomtarna gjort sin rund i kvarnen, blev det ett besynnerligt sus i kvarnen. Pigan vakna med för- skräckelse målad i sitt ansikte, men tomtarna voro för- svunna. En natt hörde berätt. den mäst ljuvliga musik vid kvarnån. Någon menniska syntes icke till. Det var Näcken som drog sina vemodiga låtar i sommar- natten.
Vid Långevall. Mjölnaren och Näcken
Hur mången gång i månljus natt vid fönstren
Vattenväsen.
Näcken fanns både i sjön å i bäckar- na. Men han kunde aldrig komma upp ur vatt- net, för han skulle vara så varställd på den nedre kroppen. Det var en sägen, att han var mästare att kunna spela. Falle ha- de hört honom. Om en vill kunde en få lä- ra av honom. Men om han lärde en spela, så blev en sista lile sig sedan. En ville bara spe- la å ingenting annat. Det var det som var det farliga. Om en sköt utåt sjön i brus så kunde inte han komma åt en om en gick i å badade. "Föragôbben" var i kvarnarna. I kvarnen där fanns det "föragôbbe", men det var inte mer än mjölnare som kunde komma till tals med / honom. Han hade honom till hjälp. Det var som om han skulle ha en dräng. När ### fick smet till sig, så skulle "föragôbben" ha med av maten. Den gick ned till gjulhuset och lade det där. Mjölnaren sade att ström- gubben var hårig över hela kroppen som en katt. Det fanns ett kvinnfolk i sjön som kalla- des för "sjörå". Hon var så grann jämt med magen, men om en fick se nedanför magen så hade hon inte ben utan hon var fjäl- lig som en fisk å hade en kluven stjärt som en fisk. En får aldrig tala om henne nu för tiden. Förr så var de så noga när de skulle ut på sjön å fiska. Det skulle vara tyst å innan en satte med ett redskap eller satte sig i hålen att meta, så skulle en ro runt den platsen motsols tre gånger, om en skulle få någon fisk. Ibland så fick de hjälp av "sjöråa" å då blev det så / mycket fisk. Hon träls sig på sjöbot- ten. Men hon kom upp någon gång. Hon hade en halv båt som hon for med. Ibland så hade de sett att hon rodde från den ena kanten på sjön, å ibland så seglade hon. Det var inte bra att nämna namnet på henne om en var vid sjön. En gubbe från Långebergen var å fiskade i Skörselviken. Det var först vid solnedgången. Jämt som solen hade gått ned så fick han se stora ### med fisk. De kom all- deles till kanten på viken. Det var så det fräste. Men först som han skulle till att slänga ut reven, så var allt borta. Det var som allt skulle blåsa bort.