Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Vattenväsen
När en skulle bada, så var det inte bra att gå i vatt- net, förrän en hade kastat en spik eller järn i vattnet. Det var för att inte näcken skulle ta en. Sådan skrock var mycket bortlagt i min ungdom, men en brukade göra så på skämt, för att en hade hört de gamla tala om det. - Han skulle kunna lära en spela. Då skulle en gå under en bro och sätta sig i tre torsdagsnätter i rad. Om julnatten eller nyårsnatten kunde en ock- så få lära sig spela. En skulle ha en fårbog med om han skulle lära en spela. Sjöråa var naken. Far hade sett henne. Hon satt på en sten inte långt från sjöstranden. Det var fullt med vitt skum omkring henne. Hon hade långt hår. Det #### efter ryggen. Om en ville ha vind av henne, så skulle en kasta / silverslantar i sjön. Hon bodde på sjöbotten. I Vänern var hon. Hon gick på torget i Mariestad. Det var en torgdag. Bönderna var på torget och sålde säd. Hon gick från den ene till den andre och köpte. De fick fara till hamnen och lasta på en skuta. Det var en skeppare, som skulle frakta säden till henne. När han fick full last så gick hon ombord och så fick han vind. När de kom mitt i sjön, så bad hon, att skepparen skulle ankra. Det blev stilla. Så fick han kasta ner hela lasten i sjön. Han fick sina fraktpengar, och så fick han vind att segla tillbaka till Mariestad igen och ta ny last ombord. Men då var hon inte med.
vattenväsen.
"Sjöråa", "sjöjungfrun" seglade i en halv båt. Hon kom på Kattfjorden. Hon hade en liten klut att segla med, så att det drog den halva båten. Hon hade långt hår, så att det rack ända ned till knävecken. När hon kammade det, så sprakade det som gnistor. Skeppare brukade vara utsat- ta för elakheter från henne. Om de kastade eld eller varmt vatten i sjön, så kunde hon ställa till så att, de kunde förlora båten och allt. När hon var uppe och seglade, så var det inte långt till förrän det blev ovä- der. Det var ingen än de hade henne i tankarna, när de var ute på sjön, och det var aldrig farligt för nå- gon, om de inte tog sig för att skoja med henne. Det var "e sjörå" som bodde i Lambergstjärnet vid Karlstad. Den såg de rätt som det var på gatorna där. Hon kallades för "Lambergsfrua." Hon lärde "Hebe- läjen" hur han skulle bygga kvarnen. och så fick / han lära sig att flyga av henne. "Hebelajen" hade gjort henne en tjänst en gång, och det fick han lön för. När de hade talats vid och han fått veta hur kvarnen skulle byggas, så såg han inte till henne mer. Hon liknande ett fruntimmer, men hon hade en lång rumpa, som släpade efter henne. Mormor sade att hon hade fått den rompan för att hon inte skulle få vara lik folk. Näcken lärde en spelman att spela fiol.Det var en pojk som gick och önskade att han skulle kunna spela. En kväll gick pojken vid ån och då fick han höra att näcken satt vid strömmen vid en liten kvarn och spelade. När näcken fick se pojken, så kom han upp och lär- de honom. Och han fick förstånd att ta efter allt som han hörde spelas.
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö...
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö socken, Skåne. Efter målarmästare O. Broms Harplinge. Från hans barndom i Vallsjö. Några bidrag från Vallsjö. Näcken. Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, hälst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst. En korsvägshistoria. Det fans i trakten en vägkorsning, den var förknippad med mystik och gastar. Bl.a. berättade en gammal man, hurusom han erfarit, då han en gång nattetid med skuts kommit till nämnda ställe, det att hästarne inte ville gå längre. Då hade han varseblivit någonting som var alldeles likt ett garnnystan komma rullande opp på vägen, och sedan tämligen sakta rulla framför hästarne, åstad å den väg där han skulle fram. Han försökte "köra på" hästarne för att komma förbi, men det var omöj- ligt, de ville inte förbi. Då han kört ett litet stycke, och kommit till en plats där ån gick strax bredvid landsvägen, beslöt han gå ned av vagnen för att vända "milan" på hästar- ne, vilket ju alltid är bra, då man har att göra med gastar. Vid det han gör detta, får han se nystat, som nu hade blivit eldrödt, rulla från landsvägen och ner i ån, varest det "fräste" i vattnet, liksom hade ett varmt järn kastats dit. Men sen gingo också hästarne.
Underjordiska och troll
"Tômten" bor under fjuset, under en sten eller i jorden." Han hade sin bostad i backen. När di sa det, så mena di att det bodde en "nisse" på den platsen. Han hörde till de "underjor- diska. Men "skogsråa" vet jag inte om hon bodde där. Det hörde en aldrig talas om. Hon var i "skogen." Vid vindfällen och stora stub- bar var det inte säkert än en kunde få se henne. "Trôlla" bodde inne i bergen och vid stora ste- nar. Di hörde till de underjordiska. I ber- gen vid Djupedalen fanns det troll. /Se uppt. härom. Uppt./. Trôlla var styggare än di andra väsendena. Di var många ihop, och så kunde di förhäxa folk. Di var som stora, styg- ge "klôsser." / Sägnen om stallet som måste flyttas känna sa- gesmännen till och trollen som skar säden åt bonden. Uppt. anm./. Här har di trott på, att det funnits underjor- diska väsen. Det trodde närapå alla gamla och det gick inte att få dem till otro i detta. Di skul- le ha sina påståenden fram. En och annan här tror det ännu i dag. Nu vill ju ingen direkt påstå detta, men di har sin tro inom sig. "Di unnerjordiske" kunde bo var som helst under jorden och stora stenar eller i bergen. Om någon någon gång hade kommit ut för något besynner- ligt eller tyckt sig se något konstigt på en be- stämd plats, så kunde den platsen sedan få ett bestämt tillhåll för "di unnerjoliske." Det behövdes inte så mycket förrän det kunde bli tal om den och den platsen som tillhåll för underjordiska. En ingång i berget, lyse på en viss plats i berget visa att det var underjor- diska där. Mindre stenar under en stor sten / var också ett marke /sic/. Eller om det var hål ned- åt backen under stenen. Eller att stenen hade någon konstig form. "Vitterbo el. trollkiste" kän- ner jag inte till men "tomtebo, nissebo, trôll- hôl. "Nissen," levde ensam, "trôlla" var flera ihop. Det var både käringar, gubbar och ungar. Jättarna hade käring och ungar. Di levde som människorna. Folk hade rädsla för alla dessa väsen. Folk trodde, att di kunde bli skadade av dem. "sjöråa, Näcken, fôrskatt" var underjordiska Di hade kreatur. Kallades för "bergkor" Di underjordiska hade särskilda vägar, för om kolaren satte milan eller kojan i dess väg, så fick han inte fred för dem. Di skulle den vägen fram. Di förstod sig inte på, att di kunde ta någon annan väg än den de var vana att gå. Di hade "si strecke" att gå. Di gamle tala om, att det kunde vara farligt för både folk och kreatur att komma för långt / in i skogen. En kunde bli "bergtogen." Di under- jordiska var inte säkra, än di ville ta både folk och kreatur till sig. Det finns "jättegrytor" vid sjön. Jätten hade kokat där. Det minns jag, att en skulle låta bli att slå ut hett vatten på backen. En kunde få sjukdom i kroppen. Det vattnet kunde rinna på de underjordiska. Jordfasta stenar skulle en inte bry sig om. Där ha- de en inget att göra. Benämning på virvelvinden /värverud, värjering/. Det var "onde ander i den å troll." En sådan skul- le en hålla sig ur vägen för. Benämningar på dessa underjordiska väsen /trôll, bergtroll, bergjättar, jättar, sjörå, näck, fôrskatt, unnderjoliske, ###, nissar, älver/.
Strömkarl'n (näcken)
En gubbe som de kalla Gammer'n berätta en gång att vid ett kvarnfall bodde dä en strömkarl. De bruka kasta te honom mat ibland. Om han feck ben så kôrraˣ han men feck han kött så skratta han. ˣ(kôrra = morrade)
Vattenväsen (näcken)
Här nere i älven såg de necken ibland. De kunne se honom under isen men när slog hål på isen så försvann han.
Vattenväsen, Näcken
"Nu har han fälle fått dä han ska ha", fick en höra att de sade när någon hade drunk- nat eller gått åt på sjön. Han skulle ha en människa vart år. Varför detta skulle vara vet jag inte, men så har jag hört att de har sagt.
Tomtar Näcken
Tomtar är onda andar som blivit nedstörtade från himmelen. Tomtar kallas i Eda för jordtôsser. På ett ställe i Helgeboda kom en liten man och ville att matmodern skulle följa med honom, ty hans hustru skulle föda barn. Hon följde med och fick krypa under sin egen ladugård. Allt gick väl. Innan matmodern gick bad tôssemora henne att flytta en ko i ladugården för när de kastade sitt vatten kom det på tôssarnas matbord. Hon bad henne också att hon inte ksulle bli rädd om hennes man kastade ngt efter hen- ne. (Tomtar vilja göra ont efter människor som de efter dem) Som ett bevis för att det finnes tomtar anförs att då en ko kalvat på natten låg på många ställen kalven i kätten, då man kom till ladugården på morgonen, och "kalven kunde inte ha lyftat dit sig själv." - Vid Forsbron i Helgeboda tog "forsnäcken" en kvinna och höll henne ut över broräcket. Detsamma har hänt flera där. Ibland kunde man få se en vit häst vid forsen.
Sjörån och näcken
Det var en karl här som gick intill "Hedumsvann" (Hedumsvattnet). Då fick han se en fin fru som satt på vattnet, hon var så fin framtill, men baktill var hon som ett baktråg, sa' gubben. "Jag blev rädd", sa' han, "så jag gick hemåt". Näcken var alltid i Hedumsvann förr, men jag har då ingen sett.
Näcken och Bär-plockarne
Under bär-tiden var engång nio styckna barn ute i en stor skog och plockade bär. De hade nu alla sina »bär-skräppor» af näfver fulla med de raraste bär: då fingo de se en stor vacker hvit häst helt stillfärdigt komma vankandes fram ur skogen. Hästen gick nu in ibland alla barnen, och var så spak att barnen gingo fram och klappade och kliade honom, och han stod antingen stilla som sten eller kunde de leda honom såsom de behagade. Ett af barnen tog sig då dristigheten och satte sig opp på hästens rygg; men som hästen var så stilla och tålig, klef snart ett till opp på hästen, för två stycken hade gerna godt rum på den stora hästen; hvarföre ock det tredje barnet krälade sig opp på hästens rygg. Men de tre hade ännu lika godt rum: och nu äntrade sig det ena barnet efter det andra opp på hästen med sina fulla bär-skräppor — för barnen hade lust att roa sig, då de nu i alla fall hade sina skräppor fulla och ämnade gå åt hemmet. Der suto nu alla de nio barnen på den store hvita hästens rygg, och de hade alla godt rum; ty hästen hade blifvit allt längre och längre allt som flere af barnen bestego honom. — Men alla nio barnen voro nu ej så väl uppkomna på hästen förrän han började springa i fullt »flyg», frusta och slå opp, så att alla barn-ungarne trillade af honom, och skräppor och bär haglade kring dem ner på marken och förstördes. Då gnäggade hästen till förfärligt så att det skallade i skogen och hade så roligt öfver putset med barnen — ty det var sj elfva Näcken de ridit —, och försvann så under största gny och allarm i skogen. — Slut. A. Söderdal, f. 1827 i Rute, Skollär. i Alskog.
Näckens Brud
En flicka gick i en äng och letade blommor. Då hörde hon från stranden ett så »grannt spel». Hon tyckte det var oändligt ljufligt och gick dit åt »spelet» hördes. Snart såg hon en gråklädd man, som lockade och smekte: hon blef slutligen af hans ljufliga spel alldeles betagen, så att hon utan att veta det var nere hos »sjörådet»» (Näcken), der det var de grannaste rum och salar, liksom på ett kunga-skepp. Der nere hade hon allt godt och allt nöje, och sjörådet fägnade henne med sitt vackra spel; men hon fick alidrig komma opp och till menniskor. — Nå, hon var borta och blef borta; och hemma sörjde föräldrarne henne såsom död. När året var omgånget, fick hon ett litet barn en son ; men ändock så gråt hon och sörjde mycket: »sjörådet» sökte muntra henne med sång och spel, men det hjelpte föga. En dag satt hon och tvättade sitt lilla barn hörde hon klockorna ringde hemma, och gret så att tårarna såsom stora »sliar» (slånbär) föllo ned på barnet. »Sjörådet» spelte för henne det vackraste han kunde, och frågade henne slutligen med ängslan: »hvad hon var så bedröfvad öfver.» Hon svarade då: »Skulle jag ej vara bedröfvad, som nu på ett helt års tid ej fått komma i kyrkan och höra Guds ord!» »Sjörådet» ville ej släppa henne ifrån sig; men efter många böner fick hon gå hem och i kyrkan, dock med löfte att hvarken helsa på eller tala med någon menniska, och att komma åter till honom och sitt lilla barn innan Presten ginge af predikstolen. Ja, hon kom i kyrkan, grannare än någon annan, satte sig tyst jemte sin mor i hennes bänk; och ingen kände igen henne. Slutligen kände dock modren henne och frågade hear hon varit och hur det var fatt; men hon teg och svarade ej ett ord på modrens alla frågor. Men till slut brast modren i gråt, och då började dottern ock gråta, och talte nu om allt hvad som händt henne: dock ville hon ej bryta sitt löfte, öfvergifva sin son och följa modren hem. Denna sade då att allt var sjörådets synd, och att hon borde öfverge både honom och hans unge. Mellertid gick Presten af predikstolen: då hörde man »sjörådet» med ynkelig stämma utanföre ropa henne vid namn: »Kom, kom; den lille gråter!» — Men hon gjorde sig hård, gick hem med modren och öfvergaf »sj örådet» och den lille; men de vågade alldrig släppa ut henne ensam. (Man skall ha' »laggt upp» en skön och ömkelig visa om denna händelse.) B. Timgren, f. 1788.
Sjörå och näck
Ve Lyrn, där vet ja, att di såg bå djur å människer ute på sjön. De va e flicka en gång, som va ute å rodde ensam, men di som sto på strann, di såg, att ho hadde ett fruntimmer hos sej i båten; men de hadde ho inte förståss. Men de där skulle di inte talt om för'na, för sen vart ho sjuker, flicka, så de va alldeles förskräcklit. Å iblann såg di hunna, som satt i båten.