Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
näcken och "strömgôbben"
Näcken ha fônnes i Borgviksfalla. Di gamle berätta att di hade sett denne. Han hade långt hår å långt skägg. Han spela sômme kväller. Men han spela aldri före än ät- ter dä smera hade sluta å arbete om kvällera, men då kunne han spele så vackert, så vackert. Å den som geck natt- vakt på bruke kunne få höre hônôm om nättera. Ve Torserud i en bäck, sa de gamle att strömgôbben skul- le ha hôllt te. I den bäcken ska dä för länge senna ha fönnes såg, kvarn å bränneri ve dä s.k. 'Falrestret.' Dä skulle ha vôre en liten gôbbe, som va mä över allt där å såg ätter så att allt gick skecklit te väga. Dä skul- le inte vare lönt te å göre hônôm nô emot för dä kunne han vesst stanne både kvarna å såga. Han kunne hôlle i vasshjule, så att di inte feck dä å fläcken.
Invecklade huskurer.
Lappskott förhöll sig så, att det kändes som någonting gått genom kroppen och det blev tre röda prickar i triangel på vardera sidan, liknande koppor. Lappskott kunde icke botas på annat sätt än genom att skjutas bort. Men då skulle också bössan laddas med ett härför speci- elt avsett skott. Man skulle nappa hår i nacken tre gånger, ett hårstrå varje gång, samt klippa av tre bitar på varje nagel på alla fingrarna och tårna, dessutom skulle man även taga lite "älvanäver", som växer på gamla åkerrenar där näcken legat och vältrat sig ("älvanäver" är en sorts mossa), detta blandades ihop och laddades bössan med, ovanpå krutet. Därefter skulle den som fått "lappskott" ställa sig i ett dörrhål som vette mot norr, varefter den som skjöt, skulle sticka bösspipan emellan benen på den sjuke, när han lossade skottet, sedan skulle den sjuke spotta tre gånger samt stänga dörren kvickt om sig, ty annars kom lappskottet tillbaka på honom igen. Det var norrbaggar som utsände lappskott och därför skulle det skjutas tillbaka mot norr.
Vattenväsen
Skeppare kastade småpengar över klyvarebommen och köpte vind av sjöjungfrua. "Blås, Kajsa!" sa' de. De hade sett henne komma seglande i en halv båt. Det var glanskis till Rossnäs. Så hade pojkarna fått tag på en rännarekatt och bundit på honom näverlappar under fötterna, och det var storm, och katten for iväg över sjön med en hiskelig fart. En gubbe hette Stenholm, de kallade honom Pimpe, satt och pimpa på isen (metade genom en vak), och han fick höra katten ge sån jämmer i stormen. Han gav sej inte tid att se efter vad det var. Se'n sa' han, att sjöjungfrua hade varit ute och åkt på isen. Näcken. Det var en karl, som hade blivit kär i en flicka, men hon ville inte ha honom, om han inte lärde sej spela fi- ol först. Då tog han fiolen med sej en torsdagskväll och gick till / en bäck, och där satte han sej på en sten. - Nej, han offrade ingenting, men det var så, att näcken skulle ha honom, när han var utspelter. Han fick lära sej spela och spelade ofta på lekstugor, men så ofta han tog till att spela näckpols- kan fick någon vara till reds och skära av strängarna, för an- nars kunde han aldrig sluta.
Sjörå och näck
Ja vet, när ja va pöjk nere i Lommaryd markensplass, där va de en, som hette Gustaf Ryd, som di sa hadde lärt sej utå Näcken. Di skulle ha lekstuva en lördaskväll. Si di hadde de förre. Å då ville prästegårdsdränga gå dit mä. Men prästen han sa: »Jaa, ja vet inte, om ja vill, att I ska gå te den där lekestuva», sa'n. Men då va de en hjälpepräst där, å han sa, att han skulle gå mä, han. Men di som va där den kvällen, di gick lä allri på nån lekestuva mer, för så lett va de! Gustaf Ryd va där å spelte. Å di som stog, så di kunne si unner armen på'n, när han spelte, di fick si nåt, så di titta nog inte dit mer. Di ville inte säja, va de va, men de va så lett, så di glömde't aldri. Rättarn berätta'et för mej, han.
Vattenväsen
Ola Halvarsson i Värnäs hade sett "sjöråa". Det var ett stort "sjöodjur". Hälften var som en fisk å hälften som en människa. Nedre delen liknade en fisk. Hela sjön var upprörd av henne. Hon hade en stor å oformlig kropp. Men kroppen var vit så att det glänste av den. Om de ville ha god vänskap med Näcken, så skulle en katt offras. Den skulle vara svart å inte ha ett enda vitt strå på kroppen. Om en vil- le lära sig spela, så skulle en gå å sätta sig på en sten mitt i en fors. Lejsmi-Per var en förstklassig spelman på fiol. Gubben bodde på Lejsmitorp. Den gubben kunde spela "fans polska" som ingen annan. När han satte stråken till fiolen, så blev han som från- -varande / från världen. Han hade lärt att spela av Näcken. I tre torsdagskvällar i rad hade han suttit på en sten mitt i en fors. Tredje torsdagskvällen kom Näcken el. Fôrsgôbben å lärde honom spela. Men så fick han offra en svart katt, som inte ägde ett enda vitt hårstrå. Om en skulle bada i sjön å en var rädd att Näcken fanns där så skulle en kasta en stålbit utåt sjön å skrika. Då kom han inte närmare än vad ropet hördes.
Vattenväsen
12. "Näcken" var det tal om att han kunde spela så bra. Om han lärde någon människa att spela, vet jag in- te. Men det skulle vara grant att höra honom, sade de gamle, som hade hört honom. Han höll till i Fryken, men han kunde komma upp i bäckarna också om kväl- larna. Han skulle spela harpa, sades det. Nog hörde jag sägas att han inte var säker utan kunde ta folk till sig, som kom förnära. 13. Om en kastade stenar ut i vattnet innan en bada- de, så var det inte farligt att han kom. Han blev rädd då. 14. Intet att anteckna. 15. "Fôrsgôbben" höll till där det var stritt vatten som vid kvarnarna. Det skulle vara en liten gubbe. Han stan- nade kvarnarna, när han tyckte att han ville ha fred. 16. "Sjöråa" el. "råa". 17. Somliga trodde att "skogsråa" / höll till i sjön också. "Sjöråa" skulle vara så grann. Hon var klädd i vitt och hade långt hår på huvudet. Håret hade hon inte uppsatt utan det hang ned på ryg- gen. Men kammat och grant skulle det vara. Hon var lik ett fruntimmer. Jag vet inte annat än som mor och andra gamla talade om från sin tid. Hon bodde i sjön. På kvällarna var hon uppe å sprang utefter sjön. Om in- te den som fiskade var god vän med henne, så fick de ingen fisk. 20, 21. Intet att anteckna. 22. Ej känt.
Vattenväsen
’Näcken’ var bra till att spela. Han höll sig i bäckar och floder. Om de kunde komma i närheten av honom, så fick de lära sig att spela. Han var liten. En skulle inte få se mer än huvudet och händerna av honom, den andra kroppsdelen höll han under vattnet. Men när han spelade, så höll han instrumentet över vattnet. ’Strömkarlen’ eller ’fôrsgôbben’, de kallade, höll sig i stri- da strömmar. Han kunde sitta i den strida strömmen. Han ville hålla sig vid kvarnar och smedjor. Vid Kopp- oms kvarn fanns han för i världen. För där hade kvarn- gubbera både sett å hört honom. I ’Påterebäcken’ fanns det också ’vasskvarn’. Där ställde han till med att låta vasshjulet få så stor fart att det höll på att ta eld i kvarnen. Mjölnaren gick ensam å ta- lade väl vid honom, annars hade han fördärvat hela / kvarnen. ’Fôrsgôbben’ var luden. För så sa’ de gamle, som jag tala om efter. ’Sjöråa’ hade stort välde. Den var farlig att komma ut för. Hon tog fisken ur näten för dem hon inte tyckte om. Men var det någon som hon hade fått tycke för, så fick han så mycket fisk som han kunde ro med sig i båten. Hon hade gulaktigt hår p skulle vara så vacker. Men fick hon höra namnet på en karlperson, så lät hon inte den vara i fred, för hon ville ha manfolk till sig, om hon kunde få. - ’skogsråa’ å ’sjöråa’ var allt mycket detsamma.
Havskor, näcken m. m.
I Hoga dal mötte en man en gång en främling, som ville slåss. Ja, detta gick mannen med på och så slogs man. Först blev främlingen besegrad. Men då de slogs för andra gången, kastade främlingen bonden högt upp i luften. Där- på växte främlingen oerhört och försvann. - På en obebodd ö bland Paternosterskären helt nära Tistelön sågs en gång några "branneta" kor. De voro havskor. - En gumma i Bö (Klövedal) försökte en gång locka hem sin ko till kvällen. Men den ville inte komma hur hon än lockade utan sprang mot sjön och sam ut samt försvann. Gumman vände då tillbaka hem och där fann hon sin egen ko. / I Budalen (Stenkyrka socken) hade man en gång fått tag på en häst, som man kallade Näcken. Han hade stål i betslet, men då han en gång gjort sig fri från detta, sprang han ner till sjön och försvann i djupet. - På Brattefors vid Anfasteröd fann man en kväll en gammal man i skogen. Man låste in honom i en kammare trots hans böner att han måtte bli släppt. Då lovade han lycka och framgång i allt, blott han finge gå, eljest skulle ingen, som kom till Brattefors, få leva. Man nekade att släppa honom, men mannen gick ut genom nyckelhålet och vad han sagt gick i uppfyllelse.
Vattenväsen
Sjöjungfrun kom flera gånger till en karl, som satt på sjön och metade. Hon var så fin så alldeles förfärligt, men då hon vände på sig, såg hon ut som en fisk. Hon ville gifta sej med honom. Han följde med henne en gång. När han kom ner, var det ett riktigt fint gods, och han fick gå in i ett fint hus och sätta sej till bords. Han såg, att vid lagården var en gödselstad, och på den gick de mesta rockorna. Han kom upp igen, och sen ville han aldrig ut på sjön mera. Näcken hade suttit vid bäckar och spelat. Olle Bull hade lärt sej spela av näcken. Det var i Göteborg en gång. Där stod en gammal blind gubbe och spelade fiol för pengars skull. Så kom en karl till honom och frågade honom, om han fick spela på hans fiol. "Ja, det går la an, men fiolen är så dålig." Men Olle Bull - för det var han - gjorde fiolen i ordning och spelade så / vackert, och det kom så mycket folk. Det var för att hjälpa den blinde, så han fick pengar. Så var det någon, som bad Olle Bull spela mera. "Nej, men om ett par dar ska jag komma hit och spela för er", sa han. Då kom han med en träsko med två strängar på.
Vattenväsen
Näcken har inte spelat i sjön sedan de sänkte sjön så maderna mellan Horn och Flistad blevo torrlagda. Han kunde förr både ses och höras när han hölls i vassen, han spelade alltid fiol, aldrig något annat instrument. Ibland kunde de finna någon av hans båtar ilandfluten och då liknade de stockar, men de voro allti barkade och ingen människa gjorde sig besvär med att barka en stock och häva i sjön. Bönderna följde bestämmelserna hur han ville ha det noga, för det skulle hänt att ett helt kreatursbestånd på en gård blivit "Näcktagna", blev det det drogs de i sjön och simmade bara rätt ut tills de sjönk. "Sjöfrua var en annan person som sades hålla till i sjön, hon hade med fisket att göra. Hon var av samma sort som skogsrået så hon ville gärna ha manfolk, / Skom. Vall Flistad Vattenväsen 2. och de ungar hon hade med upp ibland hade nog mänsk- liga fäder. De som uppvaktade henne hade tur till fiskelycka, visade hon sig för dem och vinkade med ett nät, skulle de bara fiska på och ingen fara lurade, men vinkade hon med en vante så var det bäst att sättta kurs rätt på land för då skulle det bli storm. Ibland om kvällarna kunde de se hennes lakan i långa rader hänga till tork och när dimmorna låg över maderna sade de gamle "att nu byker sjöfrua".
Sjörå och näck
Oppe i Skeve fanns de en spelman förr, som hette Lindblom. Ja, de ä lä nåra år, sen han dog. Men de va lä mäst den likste spelman, som har funnets här i trakten. Han kunne spela bå fiol å klarnett å nyckelharpa. Men han söp så förskräcklit. De sa di, att han hadde lärt sej spela utå Näcken. De bruka han visst säja själv också. Ja hörde honom en gång, de va på en lekstuva opp i Skeve-socken. Å Lindblom va där å spela. Men då tyckte ja mäst, att de va lite kuslit. Han va fuller redit, å rätt va de va, så brast han i gråt å dro te mä Näckpolska. Då vart di rädda å to ifrå'en fiolen. Men han gick bara sta å skaffa sej e tocken där trebent gryta å spände stränga på grytföttera, å så fortsatte han å spela Näckpolska på gryta. Men likre spelman har ja då allri hört.
Bergfolk Per Englund
Bergfolk Per Englund De voro av samma mystiska väsen som tomtarna. Men de voro större och liknade mera vanligt folk. På deras sed, sätt och språk kunde man dock skilja dem från annat folk. De hava namn efter olika vistelseort: Bergfolk, skogsrå och sjörå, men de senare avika dock mera från likheten med vanligt folk. Bergfolket idkar boskaps- skötsel. Deras kor äro vita. Om man får se en sådan skall man kasta en kniv över henne så får man den i sitt våld. Då en valljänta gick ensam i skogen fick hon höra ett väldigt skrål av bjällor (=skällor) och i det- samma fick hon se en hel hjord av alla slags husdjur men så med ens voro de borta som en syn. Men bjällorna hör- des en lång stund efteråt. En säterkulla fick besök av en bergkvinna, som ville låna fjôckerdôcka hennes (=kärn käppen). Hon visste inte vad ordet betydde men bergkvinnan fick ta själv vad hon behövde. När bergkvinnan lämnade till / baka kärnkäppen var det smör på klon. En ko kom bort i en gård. Man letade efter hen- ne en hel månad utan att lyckas. Till slut kom hon hem själv och var alldeles sjövåt av svett. Hon hade varit hos bergfolket. Berghunden skällde tre ggr efter varann likt en hund men den tredje skällningen var bara halv – – -. Kolare hava ofta sett bergtrollen De som hade deras gunst hade mycken nytta därav. Åt en kolare passade de milan och väckte honom gm tillrop. En gång började det brinna vid foten av milan då gick bergfolket in i kojan och ropade: Opp Per, opp Per, mila brinner opp mila brinner opp. Men han var så trött och tänkte det är väl inte så brått nu. När de ropat tre ggr utan att han rört på sig fattades* han av en osynlig hand i kragen och en där rocken slutar och kastades ut ur kojan. I sista stund lyckades han rädda milan. Ifrågavarande person hade mycket sällskap av bergfolket de voro med när han kokte köttet och vände på köttbitarna / Bergfolk (forts.) Per Englund En bonde hörde hur bergfolket ropade: "Ko byt, ko byt, sex getter och en sprônn (=bock) sex getter och en sprônn!" Då han inte fick någon fred för dem sade han till slut: "Tag då! Nästa morgon var den bästa kon borta. En bergkvinna ropade i skogen åt en jägare Vetterstrand: Du Vetterstrand (uttalas med stark dragning åt å) du Vetterstrand, om du vänder dig om, ska du skjuta haren på språng Bergkvinnan älskade V. och ville gifta sig med honom "men det gick naturligtvis inte ann" och han lät sig ej förledas. Skogsråa Per Englund Ett par personer från Utterbyn i Fryksände voro en höst ute på fjärranjakt (tjäder-) och gingo vilse i skogen de måste alltså övernatta i det fria och gjorde upp en eld och redde sig en granrisbädd. När de legat en stund kom ett grant fröken ur skogen. Hon ställde sig vid el- den och värmde sig och de hörde tydligt hur hon huttrade av köld. Hon såg mycket bra ut men då hon vände sig om för / att gå stack en svans fram under kjolen. "Jag har aldrig trott på nått skrock men jag måste tro, då jag själv sett. Tänk vilken väderlek det blev sedan, det snö- ade och slakade så jag har aldrig sett på värre." Näcken Allmän föreställning Näcken lever i vattnet och för honom måste de som bada* och färdas på sjöar och floder taga sig i akt. När man badade stack man en kniv i stranden och ro- pade: "Ho haggla, ho haggla!" Så långt som ropet hördes hade näcken ingen makt. Att "binda näcken" tillgår så att man kastar en sten högt i luften så att den lod- rät faller ner och träffar vattenytan utan att det plum- sar. En till Eda inflyttad småländska har berättat mig att i hennes hembygd lever tron på bäckahästar, d.v.s. näcken kan förvandla sig till en häst. "Två småpojkar fingo se en stor vacker vit häst. Den äldre satte sig upp på hans rygg för att rida och ville att den yngre skulle sitta upp men den lille svarade: "Ja näcker inte." (räcker ej) Då försvann näcken.