Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Man skrämde barnen för näcken. Han kunde dra dem ned i sjön, om de gick ut på bryggorna. Men jag tror inte, att de stora trodde på näcken. - Jag har inte hört näckhistorier annars.
Näcken
Vid Toter fanns förr en kvarn, vid bäcken. Där höll en neck till under kvarnhuset, och där satt han jämt och spela. Mjölnarn såg honom ofta genom golvbräderna. Så tog vecken och började förarga mjölnarn. Han stack ofta upp huvudet mellan bräderna och så sa han: "Har du sett sån grann näsa jag har?" Mjölnarn tänkte, att han skall passa på en gång. Så när necken kom upp igen och satte huvudet genom bräderna och sa: "Har du sett sån grann näsa jag har?" så sa mjölnarn: "Har du sett sån grann snus jag har?" och så tog han en pyts med tjära och hällde över necken. Men sedan fick han aldrig höra necken mer.
Näcken
Mitt för Sexdrega prästgård finns en sjö, som kallas Barnasjön. Där skulle en häst ha gått på landet intill och sju barn hade krupit upp på honom, men då hade hästen hoppat i sjön med barnen, och de drunknade allihop. Sen blev sjön sänkt och blev slåttermark och nu går banan över där.
Näcken
Det var en hop skolbarn, som tyckte det var så roligt att rida på "horsen". Det var en skola, som låg intill ett sjöland. Där gick en vacker häst. De steg på, den ene efter den andre, och allteftersom de plockade sej på, så längde han sej. Då var det en liten flicka, som stod och tittade på, och hon sa: "Åh kors, ja har aldrig sett så stort hors!" Men då slog han dem i backen och kastade sej i sjön. Han hade ämnat ta dem med sej i vattnet och dränka dem.
Näcken
Det var en gubbe som låg ute i vassen, för han skulle skjuta änder. Han fick skjuta den ena anden efter den andra så fort han hann. När han hade skjutit den sista anden, så fick han se en gubbe, som stack upp huvudet i vassen. Han hade långt hår. I detsamma så blev det fullt med änder kring honom. Han blev rädd och kastade de skjutna änderna i sjön och rodde hem. Han hade kommit ut för necken. När han kom hem, så blev han sjuk. Och han blev inte bra, förrän de hade tagit bössan och skjutit över honom. Sen gick de ner till sjön och sköt ett skott som det var silver i.
Näcken
En näckhäst de kalla gick vid sjölandet vid Daglösviken här i Kroppa. En bonde där tog elddonspungen och kasta över hästen. Då blev hästen kvar. Så satte bonden honom för plogen och skulle plöja med honom. Gubben var stor och stark, som de var förr i världen, och de körde hela dagen. Men om kvällen störta hästen i sjön så röda forsen stod om honom.
Näcken
Necken skulle komma lussenatta, sa di. Då skulle han vara hos mönnarn, och han stämde kvarna för'n. Det var en gammal mönnare i Tokare, hette Lasse. Han talte om, att ena lussenatt stanna kvarna, och han gick och skulle se efter vad det var. Då var det necken, som stod och höll i bägge vasshjula. "Lussenatt i natt, Lasse!" ropte Necken te'n.
Näcken
Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar: Det är inte bara skogsnuvan vi ha här, vi ha näcken också. Ja, jag har inte havt den äran att få se honom, men jag har två fostersöner som blevo förskrämda för honom härom året. Det var 1918, en söndag, mina båda fostersöner Ivar och Harald voro nere och metade i den hemskaste av våra gölar, hallsjön. De stodo vid denna sidan av sjön, den andra sidan rätt över är ett högt berg som stupar lodrät ner i vattnet. Ivar blev stående der, men Harald ledsnade och gick mot hemmet. Då han kommit upp på vägen mötte han en herre, som efter hans uniform att dömma, var en av järnvägens högre tjänstemän. Enligt vad Harald påstod var det ingenting annat att anmärka mot den fina herrn, än att han hade mycket för stora ögon för en vanlig människa, och dertill så skrämmande svarta. Han bevärdigade inte pojken med en blick eller hälsning, utan gick i riktning mot sjöns andra sida och upp på bergets högsta krön. Ivar som stod och matade såg honom genast och följde med ögonen hans förehavande. De blanka knapparna i den fine harrns uniform glänste och glittrade, der han stod och såg ned i djupet. Bäst det var marscherade han nedför den släta, lodräta bergväggen, som om det varit en trappa. Då han kommit ned till vattnet, satte han sig på detta och blev sittande der en stund och gungade. Nu började Ivar bli rädd och samlade ihop sina matdon, men då ögonblicket derpå, den uniformerade mannen kröp helt och hållet ned i vattnet och tillsynes in i berget vid vattenlinien, då tog Ivar till benen och sprang hem och berättade detta. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg.
Näcken.
En gång, när pappa gick och metade i Lillträsket, såg han en grå gubbe med stickad mössa på huvudet, som satt och metade på en sten. När pappa kom, så kastade han sig i träsket och spöna med sig, och vidare såg han inte av honom sedan.
Näcken.
En tjänsteflicka gick i skogen och sökte sina kor, som icke hade kommit hem till natten. På sitt strövtåg genom skogen kom hon till det s. k. Bredmossträsket. Till sin förvåning fick hon nu se, att tre män sutto och spelade kort vid stranden av träsket. När hon stående en bit ifrån betraktade dem en stund, sprungo de alla på en gång ut i träsket och för. svunno under vattenytan.
Näcken.
I Herrkanträsket såg man en gång sjörådet, en karl, som satt och kammade sig på en sten i träsket. De frågade honom, om han hade mycket löss, då han kammade sig, och då dök han ned i träsket.
Näcken.
En gång hade några ungdomar från byn [Västervik] gått för att meta i träsket [se K. 489, 18]. Men vilken syn! Sjögubben, en stor och mager figur, sitter på en sten i träsket och kammar sitt långa hår. Pojkarna blevo naturligtvis slagna av förskräckelse och skyndade till byn för att för de hemmavarande berätta händelsen. Sedan dess har ingen byin vånare vågat sig på fiske till detta träsk.
Näcken.
Ute på en hög sten vid stranden sågo de ofta sjörået, som såg ut som en gubbe.