Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Mara
Det trodde att maran kunde rida både folk och hästar, i synnerhet hästar. Man kan få se att de är svetta på morgonen fastän de har stått stilla i stallet. För att inte hästarna skulle bli ridna utav maran så hängde de en död skata i spiltan över varje häst. Då red hon skatan istället. De brukade borra hål i trösklarna också och i det hålet hällde de tjära och sedan slog de en tapp över. Det var väl mest i ladugårdarna de gjorde det och det var väl också för att inte något otyg skulle komma in där.
Mara
Mor talade om, att det var en bondpojk, som hade så ont av maran, att han inte visste, hur han skulle bära sig åt. Till slut erbjöd sig hans bäste vän att sova i samma rum. Han visste, att maran brukade komma in genom nyckelhålet, och han placerade sig cdrför vid dörren. Så hade han försett tig med en propp, som passade i nyckelhålet. När han nu på natten hörde den andre ge sig i sängen, förstod han, att maran var inne. Då satte han proppen i nyckelhålet och tände ljuset. Till sin förvåning fick han se en stor, grann flicka i rummet. Han väckte kamraten, och de frågade flickan, var hon var kommen ifrån. Men det hade hon ingen aning om. Så blev hon stannande på gården, och bondpojken tyckte om henne och gifte sej med henne, och de fick sju barn. Men en dag blev de ovänner. Då sade mannen: "Du behöver inte vara så morsk, för denne vägen är du kommen hit". Därmed pekade han på nyckelhålet. Men knappt hade han sagt detta, förrän hon var försvunnen.
Mara
Jag har känt maran själv. Det var en stor hund, som kom springande uppifrån bergen. Han kom in och lade sig på bröstet, så att jag inte orkade andas. Men efter den dagen rådde mamma mej, att jag skulle sätta skorna med spetsarna utåt från sängen, när jag tog dem av mig om kvällen. Efter den dagen kom hon inte.
Mara
En skomakare höll på att arbeta på kvällen, då kom det en katt in. Han tog lästen och slog till den, då gick benet av på den, på morron var benet av på den ena flickan hans.
Mara
Mor hade ont av maran. Jag vet inte vad det var, det var väl något spöke. Hon satte en täljkniv över dörren, då hade maran ingen makt längre.
Mara
En gumma som blev marakrammader ritade eld på en tändsticka och kastade med den tre gånger avigt över axeln. Det hjälpte.
Mara
Jag bar alltid hört att maran ska vara en människa, men hon går alltid baklänges ut för hon är ihålig bak. Det var riktigt som ett skal. Det talte alltid 'Schana' om. Hon vakna en natt och maran var åt henne och hon såg maran så tydligt - det var som en käring, men hon gick baklänges ut för hon var ihålig.
Mara
Mor tala om att det var en som gick på sköl översta bädden i en tvåvåningssäng — och lade sig. När han hade lagt sig, så fick han se en käring, som kom genom dörren och satte ögonen på honom. Hon smög efter väggen och skulle ta honom i benet. Han drog benet till sig. Då gjorde hon som hon skulle gå därifrån. Sen hoppa hon fram och tv ärtog honom i stortån. Den släppte hon inte förrän klockan ett på natten. Han räknade att klockan slog tre gånger, innan hon släppte taget. Sen försvann hon ljudlöst.
Mara
Om maran red hästarna, skulle de sätta upp en lie över dem. Ja det var allt verkligt, det där. Det kunde hästarna stå i stallen och bli så svetta, så det löa sej på dem. - Det var sägen, att på ett ställe skulle husbonden ridit sina egna hästar . Han skulle suttit på ryggen på dem. Ja, det var ju inte han själv utan vården. Drängen kom så vulet, så han fick se det. Då försvann det. Det var väl som spöke, men det var väl i hans gestalt. När jag tjänte hos min farbror i Stångared, hade han en häst, som hade så ont av att maran red honom. Vi hade en maretoss sittandes över honom ett ryck, sen hjälpte det. Men den där maretossen, den skulle de bära ifrån björken och till stallet så att de inte gick på någon väg, där det var buret något lik. Maran kunde rida folk också. Förr var jag utför det flera gånger. I sömnen kom det, vad det var, och la sej på mej, innan jag var god till att vakna. Jag tyckte jag ropa, men det var ingen sanning. Det var som om det hade varit något fruntimmer, som hade lagt sej över mej. De skulle kunna lägga någon kniv i sängen. Men se, det var farligt, för det kunde någon bli fördärvad av det. Det vet ingen vad det är, maran. Nyberg här borta, han var i syne, han sa, det är gamla fruntimmer som är maran.
Mara
Maran räknade far på att det skulle vara ett slags djur, som kunde göra sig osynligt. Det var bara de som såg i syne, som fick se henne. Hon kom åt både människor och djur. Hon klämde över bröstet. Det gick inte an att få bort henne, förr än en orkade röra litet på ett finger eller en fot. Om en lade stål under sängen och i ena skon, så skulle hon inte orka komma upp i sängen. Hon kunde komma in genom en springa.
Mara
Här i Timbonäs på ett ställe stod hästen alldeles dy blöt på morgnarna. Så gick husbonden till stallet en natt för att se, vad det kunde vara, som var åt hästen. Han fick se som ett bogträ rätt över ryggen på hästen. Han tog yxan och högg till. Då hade han huggit i lårbenet på en grannkäring. Hennes ben hade gått av.
Mara
Två karlar låg i samma rum. En av dem blev så moater om nätterna, så han kunde inte röra sej. Hans kamrat stoppade igen alla hål, men han lämnade nyckelhålet öppet. Då kom maran in genom det hålet. De fick inte tala till henne. Men det var en tös, som han hade friat till.