Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Skogsväsen
Min mormor hade hört skogsråa. Det var när hon val- lade korna. Hon sjöng och #### så vackert. Det var inga ord. Men det var en så farligt vacker melodi. Så ta- lade hon om ett ställe i skogen. Skogsråa kom spring- ande å hade en varg efter sig. När hon kom till logen så hoppade hon upp i logluggen. Så satt hon där och sparkade med fötterna och skrek: Tasse ta fot, tasse ta fot. Det var en tröskare på logen. Han gav henne en knuff, så att hon föll ned från gluggen å i backen och skrek "tasse ta alltihop".
Skogsväsen
En vill inte gärna komma i möte med "gran- ôtte-Kari". Om en kom så att en fcik se hen- ne, så var det inte gott att hitta rätta vägen hem. Farmor hade sett henn, när hon valla- de korna. "Skogsråa" kan också med kor. Den gång- en höll farmor på att inte få sina kor med sig hem. "Skogsråa" lockade på sina kor. "Dä bäste va te å be te Gud, om en kom utför henne." " Å *** *** ha toge bort allt tocke nu för tia".
Skogsrå
Lars i Finserud låg i Finserudskogen å kôla. Han hade påhälsning av skogsråa många gånger. Hon knackade på kojdörren. En natt så kom hon och väckte honom. När han tittade ut genom kojdörren, så stod milan i ljusan låga. Skogsråa gick och släckte med ###.Hon hade en lång ### och den stack hon ner i vattengrytan, så spred hon vatten över milan. Lars bad henne, så vackert att hon skulle dra in släpet. Det gjorde hon, och så tackade han för, att hon hade var- rit uppmärksam mot honom.
Skogsrå
Skogsråa likna ett fruntimmer men skulle ha rump. Hon kunde göra, vad hon ville med karlarna, om de sa sitt namn. Det var en som var i skogen och hogg timmer. På kvällen hade han lagt på eld för att värma sin mat. Då kom skogsråa fram och spurte, vad han hette. "Själv", sa han. Hon stod där och värmde sej, men han tog och slängde värme på na. Då ropa hon: "Själv bränt mej, Själv bränt mej!" Då svara berghatten bort i fjället: "Har du själv bränt dej, får du själv ha't."
Skogsrå
En man gick till skogen för att hugga träd och när han kom på en gångstig i skogen fick han se ett skogs- rå sittande på en sten eller stubbe och sittande med ryggen mot mannen sysselsatt med att kamma sitt långa hår. När skogsrået fick se mannen, afläg- snade hon sig in i skogen och mannen hade ej något obehag af skogsrået. Några dagar derefter var det två män som skulle hugga träd i samma skog. De sågo då två skogsråer på sidan om sig och den ena af männen gick några steg före den andra. Ett skogsrå gick då mot den mannen som gick före. Då ropade den andra. "Tag utaf hängebäcken och tvätta dig med" och då aflägsnade sig skogsråna. En gammal tro är att när man tvättat sig har skogsrået ingen makt öfver dem. Berättarens morfar var en af männen och det skedde i Remmedalens skog i Röra socken.
Skogsväsen
Morfar påstod att han hade sett "skogsråa". Hon hade kropp som ett kvinnfolk men svans som en häst. Han mötte henne och hälsade, men hon häl- sade inte igen. När han vände sig om för att se så såg han att svansen hang långt bakefter henne. Det var en gång som vargen jagade "skogsråa". Hon sprang upp i en laglugg och där satte hon sig att sparka åt vargen med fötterna, så skrek hon: "tasse ta fot, tasse ta fot." Jag vet inte om det var drängen eller husbonden som låg i la- dan och sov middag. Emellertid så vaknade den- ne och fick se "skogsråa." Han gav henne en knuff i ryggen, så att hon föll ned på bac- ken och sade: "tasse, ta alltihop." En annan höll på att bränna en kolmila. Medan / han hölls vid milan kom "skogsråa" till honom å frågade vad han hette. Då svarade han att han hette själ. Så tog han en eldbrand och slog till hen- ne med, så att hon brände sig. Han blev av med henne. Men han hörde att hon skrek "själ brände mäj, själ brände mäj." När du själ ha bränt däj, så kan du så gott ha't, svarade det från skogen. Så var det en som stod och klöv ski till gärdesgård. Han svor, för det var segt virke att klyva. Då kom det ett fruntimmer fram till honom och bad att hon skulle få hjälpa till. Det skall du få svarade han så högg han yxan i stocken så att det blev en spric- ka. "Nu kan du sätta händerna i den sprickan sade han och hjälpa mig att bäna isär. Hon så gjorde. Men då hon hade fått dit händerna så tog han upp yxan och "skogsråa" blev stående vid stoc- ken. Då gick han därifrån. När "skogsråa" ville åt någon så skulle hon ha reda på namnet först. Om hon fick makt över karlfolk / så släppte hon dem inte, för hon ville ha friare hon som andra. Det var en "skogsrå" som hade narrat en kolare att göra "ongar" på sig. Det blev flera styc- ken innan han fick veta vem hon var. "Skogsråa" förtrollade bössan. Men om hon hade gjort det, skulle man ta en silverring, som hade varit begagnad som vigselring två gånger och ha den i bössan och skjuta ut den.
Skogsväsen
Vid arbetstorpsvägen fanns "skogsråa". Där hade många sett henne springa. Far brukade vara i skogen och kola. En gång så hade han milan vid ett styggt berg. Det var det bästa ställe han hade kolat på, sade han, för där fick han riktigt med kol och så behövde han aldrig ha bekymmer om milan. Blev det något fel, så väck- tes han. De som kunde ställa sig sams med "skogsråa," så hade de nytta av henne. Och det var hon som hjälpte far. Om de skulle vara sams med henne, så fick de inte tala om henne el. göra något arbete om kvällarna. "Skogsråa" var lik ett fruntimmer, men hon hade "rômpe".
Skogsväsen
De ha hört "skogsråa" sjunga. När Albin i Näs var pojk, så var han med i skogen å körde med en tjur. Det var nyfallen snö. Vid vägkanten fick han se ett spår efter en naken kvinnfolksfot. Gubbarna tittade på spåret, sen sa de tyst mellan sig, att det var "skogråa" som hade gått där. Å när de hade satt sig upp på slädarna, så fick de höra att det sjöng så grant i åsarna. Alla hörde det. Om de nämnde "skogsråa" i skogen, så kunde hon få makt med dem. Fick en se henne skulle man inte tala om det förrän dagen därpå.
Odens jakt.
Pelle Jägare var ute i skogen och jagade. Det hö- rde jag gamla tala om. Det var en gubbe som hade sett honom. Han kom och hade en skogsrå hängande över hästen. Han hade skjutit skogsrån.
Skogsrå
Ett skogsrå var förföljd af vargar i inre ändan af Orust för det var en gängse tro att vargarna ref ihjäl skogsråna och åt upp dem. För att skydda sig gömde skogsråa sig uppe under taket i en bondes ladugård. Bonden fick se henne och tog sitt folk med sig och ref ned henne med stänger och körde derefter ut henne och sade vargarna må gerna ta dej om de gjorde det vet jag intet men hon hade mycket stora bröst som hon slängde åt sidorna då hon sprang derifrå.
Skogsväsen
"Gofars-Erik" i Fryksände hade åtagit sig kolning åt en bonde. Han rättade in en mila på västra sidan om Bars- ön. Hon var färdig att rösas och stubbas. På morgonen, när han kom för att göra det låg en halva åt vart hållet. Hon hade fallit precis mitt itu. Hon var inte satt på rät- ta platsen. Hon stod ivägen för "skogsråa", påstod gub- ben. Han fick flytta milan till en annan plats. Detta är en cirka 55 år sedan. Gubben berättade detta för mig. Och det gick inte att tala vid honom att hon kunde ha fallit utan "skogsråa". Nej, det var hon.
Skogsrå
Skogsrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne frammifrån, men såg man skogsrå på ryggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå: nu blir det snart oväder igen för jag såg skogsrån i går kväll och den vände rumpan mot mig.