Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
12. Om man gick till ån en torsdagsnatt kunde man få lära sig spela näckens polska. Man skulle gå kring en kyrka tre gånger, innan man gick till strömmen. Då var näcken framme, och då spelade han en polska. Det var tolv repriser på den, och när tolf- te reprisen spelade, dansade allt, vad som fanns i rummet. Här i ån fanns ingen näck, det var i Storån (Viskan) nere vid Skene. 13. En del slängde i pengar åt näcken, när de gick upp ur vattnet efter badet. 14. Näcken visade sig som en fisk, om han lät se sig. 15. Strömgubben talade de om. Han spelade inte, han sjöng. (I Helsjön ska de ligga mycket pengar. Om de hade nå- gon värk och badade i Helsjön, gick det bort.)
Näcken
Det var en kältring som gick och hade gnagt köttet av ett ben, och så gick han förbi en bro alldeles intill Ullareds kyrka, och då satt näcken där och spelade: "Spela nu för mig!" sa kältringen och kastade benet till näcken. "Du gav mig ben och inte sena, du ska få lära dig å ställa men inte spela", svarade näcken. Och efter den dagen kunde kältringen ställa till elvastrecket men inte längre.
Vattenväsen
Näcken lärde folk att spela. Han hade lärt Lomjansgutten att spela. Så var det en smed här som spela grönt. Han hade lärt av näcken. Han hade suttit vid en bäck i tre torsdagsnätter i rad. Första gången han gick till bäcken hade han en fårbog med sig och gav näcken, men han fick inte höra någon musik den natten. Tredje gången tog han ett kolår med. Men då spela näcken hela natten för honom. Och då fick han lära låter som han inte hört förr. Det var en smed här som hade blivit ”näcke- beten” i ett finger. Det blev som en reva i fing- ret. För att näcken hade rivit honom i fing- ret, så skulle han ta dö på honom. Det v ar en kväll han var nere vid Vrångsälven / och fiska och då blev han riven. På samma kväll veckan därefter gick han till älven med en ”ôfferpåse” som han hade gjort, och kastade i älven. Det var avbrutna knivuddar och sådant i påsen. I detsamma han kastade påsen, så hôjta de i åsen. Det bubblade och scha- sa i älven, och då sack näcken till botten. Dagen efter blev han bra i fingret. När en skulle bada, kastade en en sten ut i vattnet först för en skulle binda näcken. ”Näck, näck nåltjuv, far din var en ståltjuv, mor din var en hora.” Så skulle en säga när en kasta. Eller också skrek en ”ho hej hagla”, så att det hördes lång väg. ”Forsgôbben” var i hjulbäckarna. Han var elak och höll i kvarnhjulen, när han inte var be- låten. Det var en gammal mjölnare här som hade varit ute för det så mycket. Men han / försov sig aldrig för ”forsgôbben” ropa nam- net på honom, när något var i olag. Han skulle vara så liten. Han hade långt hår på huvudet. Det blev som små smala fjät efter honom i mjölet. Sjörået kallades för ”sjörå, sjöjungfru.” Hon hade inte rompa, utan hon hade fiskestjärt. Den övre kroppen var som ett kvinnfolk. Långt hår. Det glittra i det. - Hon var i sjön. Om en råka att vara till lags med henne, så hade en tur till fisk.
Näckens polska
Näckens polska
Näckens polska
Näckens polska
Näckens polska
Näckens polska
Näckens vals efter Fäåsen
Näckens vals
Näckens favorit
Näckens favorit
Näckens favoritschottis
Näckens favoritschottis
Näckens polska
Näckens polska
Näckens favorit
Näckens favorit
Lyktgubbar.
Lyktegubben skall föreställa näcken. Det flyger på vattnet och hoppar upp i luften litet, ungefär som en sommarfågel. Det var en gubbe här uppe, som skulle ro över sjön. Då kom lyktegubben och ville förvilla honom. "Vill du följa mej te land, ska du få en styver", sa gubben. Han tog upp en styver och kastade den i sjön. - Det var la näcken. (E. känner ej näcken som speleman eller näcken som häst.)
Vattenväsen
Hörde talas av mamma att näcken spelade, om det var någon som ville lära sig. Men någon sär- skild har jag inte hört talas om som fick lära. " Ja' mins fäll dä, att dä va på dä sätte när en skull löge, att en skulle lägge en kniv i vattnet före säj." När de lade kniven i vattnet så "hôj" de så högt de orkade. "Näck, näck stål i vatt- net" ropade de. Då skulle han resa undan så långt som ropet hördes. Ropet skulle inte kunna höras där han stannade. En gammal gubbe ta- lade om, att de hade haft Näcken att köra med i Gunnersgården. De körde hem timmer med honom till en stor loge. Det talades mycket om den logen som Näcken hade dragit timret till. Den stod, när jag var barn. När timret var framkört, så / så sade de något om Näcken, då skakade han selen av sig och så bar det iväg till sjön med honom. "Fôrsgôbben" var detsamma som Näcken. Han satt i forsarna å spelade när det var månljust om nätterna. "Sjöråa" kallades hon. Hon höll sig i sjön. Hon såg ut som ett fint kvinnfolk. Om inte det ville fiska bra så skulle en ta ett fint kläde å hänga ned i sjön, för det skulle hon tycka om, å då blev det fisk. Hon bodde i sjön. ### å boskap hörde jag inte talas om, att hon hade. "Källråa" bodde brunnarna, men det var förr det- samma som "Sjöråa".