Transkriberad uppteckning

Näcken lärde folk att spela. Han hade lärt Lomjansgutten att spela. Så var det en smed här som spela grönt. Han hade lärt av näcken. Han hade suttit vid en bäck i tre torsdagsnätter i rad. Första gången han gick till bäcken hade han en fårbog med sig och gav näcken, men han fick inte höra någon musik den natten. Tredje gången tog han ett kolår med. Men då spela näcken hela natten för honom. Och då fick han lära låter som han inte hört förr. Det var en smed här som hade blivit ”näcke- beten” i ett finger. Det blev som en reva i fing- ret. För att näcken hade rivit honom i fing- ret, så skulle han ta dö på honom. Det v ar en kväll han var nere vid Vrångsälven / och fiska och då blev han riven. På samma kväll veckan därefter gick han till älven med en ”ôfferpåse” som han hade gjort, och kastade i älven. Det var avbrutna knivuddar och sådant i påsen. I detsamma han kastade påsen, så hôjta de i åsen. Det bubblade och scha- sa i älven, och då sack näcken till botten. Dagen efter blev han bra i fingret. När en skulle bada, kastade en en sten ut i vattnet först för en skulle binda näcken. ”Näck, näck nåltjuv, far din var en ståltjuv, mor din var en hora.” Så skulle en säga när en kasta. Eller också skrek en ”ho hej hagla”, så att det hördes lång väg. ”Forsgôbben” var i hjulbäckarna. Han var elak och höll i kvarnhjulen, när han inte var be- låten. Det var en gammal mjölnare här som hade varit ute för det så mycket. Men han / försov sig aldrig för ”forsgôbben” ropa nam- net på honom, när något var i olag. Han skulle vara så liten. Han hade långt hår på huvudet. Det blev som små smala fjät efter honom i mjölet. Sjörået kallades för ”sjörå, sjöjungfru.” Hon hade inte rompa, utan hon hade fiskestjärt. Den övre kroppen var som ett kvinnfolk. Långt hår. Det glittra i det. - Hon var i sjön. Om en råka att vara till lags med henne, så hade en tur till fisk.