Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Maran
Barnamörderskor eller sådana som gjort något riktigt ont skulle bli ridna av 'mara'. Tallåsgumman på Åsen brukade säga: 'Mara-stygga rir mäj'. Elaka människor gick igen som mara, sedan de dött. När en tog av sig skorna på kvällen, skulle en inte sätta dem med spetsarna inåt sängen utan utåt rummet, för stod de med spetsarna inåt så gick mara uppi dem å kom i sängen. Maran sa' de också, att hon skulle vara ett 'ont andeväsen'.
Mara
Man brukade säga att mara var luden. Hon lade sig på ens bröst å ville suga blodet ur hjärtat. Om en får ha den länge, så blir en tärd å utarmad. – En blev ”umaken tå mara”. Jag hade mara en gång. Det kom som ett ludet djur å lade sig på mig. Men jag var go’ till att röra ett finger å då kom det bort. Se’n har jag inte vört utför det mer.
Vårhalvåret.
Mars med sitt skägg lockar barn under vägg, men april med sitt skinn, han kör dem in. Det var regel att den 25. mars skulle de lägga sig vid dagsljus. Min hustru tjänade i Torpa socken, och där hade de den regeln.
Mara
Kvinnfolk som hade mö hår på kroppen gick och var "mara". Di kunde skicka denna mara på vem di ville. Om det var trolldom eller annat det vet jag inte. Men en kunde inte vrida sig undan henne, om hon kom på en. Hon klämde en så att en låg å dröna och skrek. Om en annan ropa namnet på en då, så blev en kvitt henne för den gången. En ville inte gärna veta av att mara hade re en. Om en tog psalmboken till sig, så rådde hon inte med att röra en. Så fick en inte lig- ga på rygg.
Mara.
Rödhåriga skulle ha mara. Det hörde jag talas om. De kunde skicka mara på andra, om de ville. Det var en dräng, som hade gett fästmön slut. Han fick inte frid om kvällarna. Mara kom och red honom om nätterna. Så fort han skulle till, att somna, när han hade lagt sig, så var hon på honom och red. Han började fria till tösen igen, och då fick han vara i fred för mara. Om man kom på en, så hade en ingen motet, förrän hon lämnade en. Man skulle ställa skorna bakfram, när man lade sig om kvällen.
Vårhalvåret.
Fyrtio martyrer (9 mars). Sådant väder det då är blir det i 40 veckor. Gertrud (17 mars) "bär å" för Fyrtio martyrer. (Jfr hösthalvåret.) Urbanus är siste såda'n. Det blir inget korn i det som sås efter U.
Mara.
Om fruntimmer hade mycket hår ovan ögonen och dessa ögonbryn gick ihop, så skulle de vara mara. Hon fanns hos dem. De kunde skicka hen- ne vart de ville. Mara var hårig och som nå- got slags skinn. Mara red. Stackars den som kom utför henne. Hon klämde så att svetten rann av den som låg under. Han kunde inte röra sig. Om man tog i honom eller ropade på honom, så blev han befriad från henne. Det var väl mara som red dig i natt, sade man till den som jämrade sig i sömnen. Det är en riktig markatta, mara, sade man om ett elakt frun- timmer.
Mara. Varulv.
Det mente far min på, att mara red honom. Det var la medelålders fruntimmer. "Nu har mara reet mej i natt", sa han. "Jag tog i riktigt och jag vred på na", sa han. De skulle säga hans namn, om de märkte, att mara red honom. - Jag tror det är någon sorts dröm. Ja, de var marulvar; det var karlar. Det blev de genom nå- gon sorts förtrollning. (Känner inte någon sägen om marulv.) Mara red kreatur ibland, så att de blev sjuka. Vet inte, att man brukat hänga något över dem som skydd.
Mara.
Det var förskräckligt att komma ut för mara. Hon höll på att knôve ihjäl den som hon hängde sig på. Hon tog tag om bröstet och klämde så att det inte gick att andas. "Mara rie´n nog." Det sades när någon höll sig illa i sömnen. "Vi får ropa på honom." Hon red både folk och krätter. Om det var samma mara, vet jag inte, Hon var hårig som en apa och hade klor på fingrarna. Det var inte lätt att hålla henne borta. Hon kom in var hon ville. Men sattes en lie över dörren så var hon bet.
Mara
Det har jag varit för. En kan inte röra sej i sänga. Om någon i rummet kallar en vid namn, så är det borte med det- samma. De låg och sov middag vid en torvmosse. En fick mara och jämrade sej. De andre kallte´n vid namn. Då blev han så tack- sam. Vet inte vad mara är eller beror på.
Mara
Mara kom åt min far, när han var femton eller sexton år. Hans mor rökade honom med ett värahom om kvällarna ibland, och de nätterna fick han vara i fred för mara. Annars kom hon och hävde sej på honom, och han var inte göd till att häva av sej henne. Han visste inte, vad hon var för en.
Gammal visa om mars
Mars det är en allt för märkvärdig månad så märkvärdig