Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Tomtar
"Måns där väst" i Butorp hade en häst, som jämt var orolig så fort han han kom in i stall. En kväll mötte han en tomte utanför dörren. Måns han visste att det är bäst att hålla sig väl med småfolket, så han fråga "valls de stog te". Då begynte tomten beklaga sig att det inte var riktigt bra. Han ha-de sitt bo under stallet. Måns följde med tomten och då fick han se tomtemor, som låg i sängen och hade ett litet barn. Hon låg i sängen. Det droppade ner från stallgolvet. "Ja, här ser du hur det är", sa tomten, "det dryper från stallgolvet, när hästen pissar." "Ja, det skall vi väl ställa med," sa Måns han, och så flyttade han häs- ten och från den dagen var hästen lugn.
Tomtar
Det fanns tomtenissar. Om du får se en nisse, så skall du inte tala om det samma dagen, för då blir du sjuk, minns jag att mamma sade till mig. När det var kvällsvard så skulle det vara tyst omkring en. Tomtarna ville ha fred. Efter klockan tolv på natten var det inte farligt att bullra. Jag har inte råkat att få se någon tomte, men både far och mor på- stod att de hade sett en liten grå gubbe som hade hatt på huvudet. Han hade inte mer än ett öga. Det fanns tomtar i skogen också. Di bruka- de hålla sig i de gamla husen. Pappa talade om att han såg en tomte bakom en granrot. Så fort som pappa kom till granroten, så gjorde han sig osyn- lig. Sedan var han borta.
Tomten hämnas, då man förargat honom.
Gull-Matten i Övermark hade bytt häst och fått en vit häst, och denna tyckte inte tomten alls om. När gubben kastade ner hö, så tog tomten bort det, och till slut vände han hästen med aktern mot krubban och huvudet utåt, så att han inte skulle kunna äta. Hos Gull-Mattas hade de en finne till dräng, och han stannade en gång på skullen, då han gav hästen äta för att se vad det skulle vara, när inte hästen fick äta. Han såg då, att det var tomtegubben, och sade: »Nog råder ja me teg, tu har så mal armar o piki päin», d. v. s. nog råder jag med dig, du har så smala armar och spickna ben, och då kastade tomten honom i höhäcken.
tomtar
Di som hade tomtar så hade di så bra så, men gjorde di nåt emot, så gjorde han ont om han kunde. Anna-Linas farfar var skomakare. En gång gick han hem en kväll. Då såg han framför sig som två stora lass, men han såg bara två röda huven, och rätt vad det var, så var det borta. Det var la tom- tar. Di brukte ju å bära stora bördor. Det var på ett ställe di hade en tomte. Han var i lagårn förstås. Han bruka å få smör till gröten om kvällarna, och det låg vid sidan av grötet. Men så en kväll såg han inte smöret, och då blev han så arg, så han gick och vred halsen av den bästa kon di hade. Men så när han ätit upp gröten låg smöret på botten. Då anka han på det. Då tog han och tog den döa kon och drog till derra (grannens)och ledde hem deras ko i stället. Hur det blev sen vet jag inte. / Jag tror det var min mamma som tala om et. Det var på ett ställe mamma talte om. di hade en tomte. Dom som hade ägt den dog la, eller om di flytta därifrån så gården blev såld. Så var det en kväll di satt i mörk- ninga det gjorde ett dompande i farstun, och när di kom dit låg där en rökter färdig gås. Men di ville inte ha tomten, så di sa: "Nä" tack, vi vill inte ha din steg, ta den å gå din väg." Morron därpå var den borta. Det var la inte alla som ville ha tomte. Det var la inte rätt. Det han drog till gården stal han ju från andra. - Di bodde i tomtera men di bodde ju i lagårn sa di.
Tomtar
Vid julen sattes ut gröt i stallet åt tomtarna, den skulle det vara kanel på, det gjorde de i Brandsbol (Alster) när jag var barn.
Tomte
Man hade en gång glömt att ge tomten sirap på gröten. Han slog då ihjäl den störste oxen för husbondfolket.
Tomtar
På Gillingsmark här i Bottna satte de ut mat åt tomten på julafton, de satte den unden ladu- gården eller ladan.
Tomten sköter om husdjuren.
Så länge pojkarna voro små, skötte tomten om hästarna. Han lade alltid sörpa åt dem om kvällarna.
Troll
Trollen hade vänner bland en del folk, det var sådana som hade tomtar. Trollen och tomtarna samarbetade för att göra en sådan bonde förmögen. De som hade trollblod i sig, d.v.s. förbytts, kunde kännas igen på att örnesnibbarna var fastvuxna vid kin- den så några sådana hade de inte. Trollen hade sitt stamtillhåll vid Göttrings åsar i Låstad och därifrån gjorde de sina tjuvresor åt alla håll. Trollen skall ha byggt vägen som går på Göttrings åsar.
Skogsbruk.
För mer än 50 år se'n kom värmlänningar hit till trakten för att lära folket här att kubba riktigt, och de lärde dem att använda kälkar, som de kunde köra över moras med; de kal- las värmlandskälkar. Jag hade kolat många milor. De gamla kolarna brukade läm- na lite kol på milabotten till någon tomte. (W. har dock ej hört, att kolarna trodde sig ha hjälp av tomten)
Tomtar
Tomtar har jag hört talas om, de tröska på logar om nätterna. Far till en här i Råda hörde det. De hade ett ax i taget, en tomte kom med ett sådant en gång. Bon- den såg honom o sa: "Dä va väl ***nôe (något) te stanke för!" "Drar ja ifrå däj så månge ax som ja drage te däj, så blir du passeli kar," sa' tomten. Och sen gick det ut för den bonden.
Skeppstomte
Jag har hört en sägen om en skeppare, som var god vän med en tomte, och tomten var med på hans fartyg, när han var ute och seglade. Så en dag var det hårt väder och storm. Då ropade någon: "Jag håller så ryggen vill gå utav". Så ropade han om och om igen. Till slut blev skepparen arg och svarade: "Släpp då tills fan tar dej!" Då sprang vanterna av och masten och hela segelstället gick över bord.