Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Mara
Farfar kom hem en gång med en ”marsudd” från skogen, han hade sågat ner en tall ō tagit den. Sen hängde han den över lagårdsdörren. ”Nu ska inte mara ri våra djur,” sa han.
Mara
Maran var nånting som låg på bröstet, o när de ropa dem vid namn, så lossna det o hoppa ner.
Mara
Man får aldrig sätta skorna med tårna vända mot sängen, för då "rider maran på dem" opp. Om man ställer dem med tårna vända från sängen är det ej farligt.
Mara.
Här är en ting hos hästar, som ingen människa kan för- klara, det har jag själv sett. Den hästen, som är marre´n (mar- riden), är så svett, så det dryper av honom. Manen kan ing- en människa re upp, utan det är till att klippa av den. Nej, jag vet inget botemedel mot maran.
Mara
En man gick till sjöss men han fick inte vara ifred för maran. Då kastade han sin kniv i sjön efter maran och när han kom hem, så satt hans hustru med kniven i bröstet. Det var två systrar. Den ena sade till den andra: "Du har det bra, som inte behöver gå ute på nätterna." - "Du är väl aldrig en mara," sade då systern. "Jo, det är jag," svarade den andra," du skall ha tack, för nu löste du mig och du skall få den bästa klänningen jag har.
Mara
Maran kom in genom kvist- hål i dörrar o väggar, så dem skulle de täppa för.
Mara
Jag har alltid hört, att maran ska vara en människa, men hon går alltid baklänges ut, för hon är ihålig bak. Det var riktigt som ett skal. Det talte alltid "Schana" om. Hon vakna' en natt, och maran var åt henne. Och hon såg maran så tydligt – det var som en käring, men hon gick baklänges ut, för hon var ihålig.
Mara
Mor tala om att det var en som gick på "skôl" /översta bädden i "tvåvåningssäng"/ och lade sig. När han hade lagt sig, så fick han se en kä- ring som kom genom dörren och satte ögonen på honom. Hon smög efter väggen och skulle ta ho- nom i benet. Han drog benet till sig. Då gick hon som hon skulle gå därifrån. Se'n hoppa hon fram och tvärtog honom i stortån. Den släpp- te hon inte förrän kl. 1 på natten. Han räkna- de att klockan slog tre gånger, innan hon släpp- te taget. Se'n försvann hon ljudlöst. På ett annat ställe kom "mara" och red en pojk. Hon höll honom över strupen, så han höll på att kvävas. Men i detsamma som hon släpp- te honom, så var han kvick och högg kniven / i stabben. Det var en tös så fin så folk hade inte sett dess make. - När han hade huggit kni- ven i stabben, så bar han den på vinden. Tö- sen var på gården i många år och var snäll och stilla. Men en dag kom en person och ryck- te kniven ur stabben och då försvann tösen och kom inte mer. Mara kom över en så fort som en tanke och försvann som en tanke. Hästen var svett i stallet på morgonen. Då ha- -de maran varit på honom. Om en band stål över kreaturen, så skydde hon dem.
Mara
Min morfar var med en annan skomakare, som hette Svan, och arbetade på ett ställe i Idala en natt strax före jul. Rätt som det var, så satte sig en tös upp i bädden och ville ut genom fyren. "Hyss, hyss, hyss, det är långt till Knäred å ria", sa hon. Svan slog till henne med en rem, och då gick hon och lade sig igen.
Mara
Det var en familj, som bestod av flera personer. Bland andra var det en ung man, som alltid svettades och våndades i sömnen. En kväll vid sängtid sade han till de övriga: "Jag har hittat ett hål i väggen. Skulle jag i natt börja att anfäktas, så sätt genast en plugg i hålet!" Mannen somnade och började som vanligt ge sig i sömnen. Då skyndade någon att sätta en pinne i hålet. Mannen fick då se en ovanligt vacker kvinna ligga i bädden. Hon kom att stanna i huset, och mannen blev kär i henne, och det blev giftermål mellan dem. De blevo lyckliga och hade barn tillsammans. En dag, då de sutto vid middagsbordet, sade mannen på skämt: "Vet du, var du kommit ifrån?" — "Nej, det vet jag ej", svarade hon. "Då skall jag visa dig det", sade han, och så förde han henne bort till väggen och sade: "Minns du, när du kom till mig genom det här hålet?" Och så drog han ut pinnen. I detsamma försvann hon.
Mara
Nattmara brukade mor tala om. Det var ett styggt ting. Hon klämde, så att svetten droppade av den som hon red. Hon såg ut som en apa. Skinnet var ludet. Mor visste, att det gick an att hålla henne borta, om man hade en almanacka i bädden, där man sov.
Mara
Ett litet barn låg och jämrade sig en natt på ett ställe. Det var bara en skomakare, som satt uppe och arbetade, och han vände på barnet, men efteråt kom det ett nystan rullande. Det var barnets ande, som varit ute men inte fann vägen tillbaka, när skomakaren hade vänt på't. Nystanet försvann snart, och på morgonen låg barnet och var dött.