Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
Mara
Det var på ett ställe här där en ko på lagårn stod blöt och svett varenda morron. "Dä va mara," sa ägaren. I skogen på träd kan finnas en s.k. "maretopp", och en sådan tog ägaren och satte över kon, och sedan blev hon inte svett längre. Om det bara var en sådan utväxt, så gjorde det detsamma från vilket träd den var.
Mara
Maran, det har jag själv känt. Men vad det är, det är mer än jag kan veta. Det är någonting mycket svårt. Det är liksom det kom någonting och gick nerifrån fötterna och hit upp på bröstet. Man orkar inte ropa och inte röra sej. En gång jag låg tyckte jag precis där kom en katt och hoppa av golvet och upp i sängen. Som han hoppa upp kasta jag av mej täcket och katten följde med. Jag steg upp och tände ljus och tänkte jag skulle se, om det fanns någon katt inne. Nej, jag fann ingen katt. Bara man kunde ge något ifrån sej, så försvann det; men se, det var närapå omöjligt. - Jag har hört talas om, de kunde hänga en lie över hästarna, så skulle maran bli hängande på den. Jag har aldrig fått någon riktig förklaring på vad folk egentligen trodde det var. De kallte det bara maran. Men det skulle alltid vara liksom / en katt, som kom och hov sej på dem.
Mara
Det var en som kände en fot som han trodde tillhörde ma- ran. De trodde maran var något övernaturligt väsen. Hästarna var alldeles genomsvetta på morgon när maran hade varit där. De berätta en historia om maran. Det var på ett ställe som hästen slog jämt och var alldeles genomsvett och löddrig. Då tog bonden en lie och band fast på ryggen på hästen med eggen upp. Och morgon därpå hade grannen satt sig på hästen och var död av den vassa lien.
Mara
Maran var något våsen, som fick gå på det sättet, trodde de, ett fruntimmer eller kar, som var för- trollad så. Men botemedel mot maran vet jag inte.
Mara
"Maran red dem", sa'' de, s.k. "mar- ritt." Även djuren kunde bli ridna av maran. Hon red hellre på somliga djur, o dessa blev så svetta av detta. Men på tallar o även på björkar finns "mar- suddar", o sådana skulle de ta o sätta opp rätt framför djuret. Då skulle hon rida på denna i stället. En gammal gubbe här berätta en gång om, att maran ridit honom. "Ho skämdes inte, den f-n lilla," sa han, "ho satte på mäj, fast dä va sju personer inne i huset." Maran var en mänsklig skepnad, fast den var osynlig.
Mara
En dräng vi hade var en karl, som hade mara. Han jämra’ sig så om natten och var inte karl till att vakna. Då var det en skomakare som hörde på detta och han gick upp och täta alla hål och dörrlåsar och spjäll. Då såg han hur maran flög på väggarna och satte sig på spjällskaftet och sa’: ”Huja, här är långt och kallt till Knäred.”
Mara
Maran sätter sig på människor och vill kväva dem. Om de lägt något stål eller järn, vasst, en kniv eller sax på en stol bredvid sängen, hade maran icke makt att komma. Hästar har ock ont av den. Skall sätta nå’t järn på krubban då. Maran var någon sorts folk.
Mara
Det var på en gård här i Fuxerna. Var morgon jag kom till stallet, stod hästen full med lödder och var så uttröttad. Jag satte en kniv över dörren och se'n fick hästen vara i fred. Mara kallade de det, somliga trodde det var någon sorts spöke, andra trodde det var Gamlefar.
Mara.
88. Man hade ont av maran. Jag vet inte vad det var, det var väl något spöke. 89. Mor satte en täljkniv över dörren, då hade hon inte ont av det.
Mara
Till skydd mot maran för hästar hängdes en död skata över stalldörren.
Mara
Det var en dräng och en piga, som kom in i en lagård om natten. Då fick de se att det for ett klot som av eld under oxarna; det var marans gestalt. Oxarna var så svetta om morron. De hängde en marvase över dem, och sedan fick de vara i fred för maran.
Mara
Det sades, när hästarna stodo svettiga i stallet, skulle man taga en marevase och hänga i stallet, så skulle det skydda dem emot maran.