Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
(En "Bränne-Kvaru") Troll.
Förr i tiden fanns det, trodde man, troll och häxor. Trollen skulle gärna velat haft sitt tillhåll i gamla skraltkvarnar. Det har berättats för mig att trollen alltid firade julafton i en sådan kvarn och sedan de roat sig tillräckligt satte de eld på kvarnen. En person som åkte förbi kvarnen sent en julafton såg att kvarnen stod på fyra guldpelare medan trollen dansade och glammade därinne.
"Nissar" och "lövsiskor"
Nissar och lövsiskor är de värsta troll som finns. Nissarna är manliga troll, lövsiskorna kvinnliga, och det finns inga som gör större skada. Deras avkomma är det där gula som en kan hitta på ruttna stubbar och träd. En del kallar det bjäresmör, och det är bjäresmöret som gör största skadan. Om en har trampat i det, måste en tvätta skorna ordentligt, innan en går in i en lagård. Annars blir korna förstörda. Bjäresmöret förstör mjölken helt och hållet, om korna får den minsta lilla smula av det, antingen i fodret eller på kroppen.
Person, som råkat i råets våld, räddas genom böner, besvärjelser, genom att röra vid prästens kappa.
En flicka från Rökiö by i Vörå vallade kor i närheten av Boberget. Hon blev tagen av trollen och förd in i berget, där hon kläddes i fina kläder. Trollen gåvo henne tillåtelse att alla söndagar besöka kyrkan, blott hon lovade att avlägsna sig härifrån, innan prästen läst Herrens bön. En gång tyckte flickan, att hon gärna kunde dröja i kyrkan, tills gudstjänsten var slut. När prästen läste välsignelsen, föllo fina kläderna av henne, och hon satt i samma trasiga dräkt, som hon haft den gången hon vallade kor.
Troll
Anders Bengtsson var en dag ute och letade efter korna. Han gick upp på ett högt berg, för att om möjligt upptäck- a dem. Kommen upp på berget hörde han huru trollen skramlade med bakegresslerna inne i berget. Han skyn- dade sig hem och korna fingo vara den dagen. Anders Bengtsson talade också om huru trollen gingo i stugerna och lånade bröd, och det var ingen som vågade neka. Trollen bytte även bort barnen. Det var en gumma, som hade en gosse, som var så ful och miss skapt. Hon trodde, att när gossen varit liten, så hade trollen kommit och tagit hennes gosse, och lämnat sin trollpojk i stället. Men gumman trodde, att om hon lade trollbarnet i ugnen, så skulle trollen bli rädda och komma tillbaka med hennes gosse. Men det var någon, som avrådde henne. Anders talade också / om, huru de som voro goda vänner med trollen fingo hjälp av dem i skördetiden. En dag var det en gubbe, som var ute och mejade säd. Då kom det en trollkä- ring och gav honom en lie. Men hon sade, att han får inte titta i eggen, hur illa han än hugger i sten. Trollkäringen gick och gubben började att meja. Det gick så fint och lien förblev lika vass, hur illa han än högg i stenen. Men så högg han till väldigt hårt i en sten och gubben kom ej ihåg sig, utan tittade i eggen och då var det ett stort hästben.
Troll
De var rädda för troll förr. Det var en gubbe en halvmil härifrån inåt skogarna. Han var ute och vakta korna på skogen. Det var mitt på dan. Där var ett stort berg och där kom två kvinnfolk ut ur berget med kläder och skulle tvätta. Där fanns inte en vasstår men de bösta och tvätta ändå. Men sånt där tror jag aldrig på. Annars var de väl rädda för troll riktigt. De var rädda att de förtrolla både kor och hästar och allting. De sa att trollen gick och låna allting på bondställena och de torde inte neka dem. Men här var väl inga, det var väl längre bort. När ett barn var fött och de såg att det var konstigt, så satte de det på en grissla och låtsa att de skulle sätta in det i ugnen. Om barnet då skrek, var det ingen bortbyting, men gjorde det inte det, då var det förtrollat. De mena väl inte att de skulle sätta in det i ugnen, de skulle bara pröva det på så sätt. Det var några karlar som var ute i skogen och jaga. De hade lagt sig att vila och rest bössorna mot ett träd. Då kom det ett kvinnfolk till dem, hon lyfte först på den ena bössan och sen på den andra och titta på dem. Då ropa den ene av karlarna: "Vad har du med bössorna att göra, ditt as! Låt du bli dem!" Men han blev förskräckt riktigt. Det tog till att dåna och leva, så de sa det var som om skogen skulle ramlat på dem. De var väl illa utkomna för den människan. Det var ett troll kanveta. De sa, att när hon gick ifrån dem var hon som ett baketråg där bak.
Bortbytingen
1. Benämning på bortbyting: Bortbyting, bytes- onge. 2. Byting var detsamma som bortbyting. Men om ett ovanligt litet barn kunde en säga: dä va allt en liten byting. Men då inte i den mening att det var en bortbyting. Va ä du för en liten byting, kun- de en fråga ett barn, som en inte kände till. 3. Det var allt tal om, att folk bytte till sig andras barn. Om di hade en vanskapt unge, så ville de bli av med den och då passade de på att byta när ing- en såg dem. Det skulle vara den förnäma klas- sen som hade sådant för sig. Tattare var en ock- så rädd för och zigenare, att de skule byta till sig barn eller rent av ta barn med sig. Men att trollen var farligast, det kom inte på tu / tal. Om barnet var ensamt ute i skogen och dagen el. om det lämnades ensamt om kvällen eller natten så kun- de trollen komma och ta det. Det var brukligt, att en in- te släckte elden i stugan, förrän barnet var döpt. Det var för att inte trollen skulle få makt med det. 4-7. Det barn som kom i stället var inte riktigt nor- malt. Så det var på detta en kunde se, att det var en bortbyting.
Troll.
I Veddige i Lobjär bodde det troll. Det kom en och red förbi berget jula natt, och då var det så ljust och grant där. Så kom de ut med ett stort glas och skulle ge honom att dricka, men det slängde han bakefter hästen, och så red han över alla åkrar och kom till kyrkemuren, men de högg av hästen. (Josefina Johansson, Sällstorp, f. i Idala 1854.) Trollen var efter en i Veddige. "Rid åkern den breda och inte vägen den smala", ropade de, och det gjorde han. (Fam. Andersson, Sällstorp.) / Det bodde troll i Vabränsbo hög, hela ber- get var som ett tindrande slott ibland. Det var en brud, som blev intagen i berget en gång men så red en man dit och tog ut henne. De kom och gav honom dricka, men det slo han på hästryggen, och så red han sin väg. Trollen sprang efter honom, men då ropade någ- ra troll, som bodde i ett annat berg: "Ta åkern den lena och inte vägen den håle, för Lunderhoff är i hack och i häl !" Han red ifrån dem och kom över kyrk- muren, men de högg av hästen på halve parten. (Britta- Stina Börjesson, Sällstorp, f. i Hamnared 1860)
Troll
Det var en hyrkoherde i Bredared, som red Skattegårds- vägen förbi. Bruarebräckeberga; där bodde troll. Det kom ut ett fruntimmer och gav prästen en bägare med öl i. Prästen slog ut det över axeln, och det kom på hästalänna, men det tog håret av hästen. Prästen behöll hornet och red därifrån. Men då kom det fort ut ett troll ur berget och satte efter prästen och hintog honom mer och mer. Men då ropade det andra trollet: "Rid inte vägen den håle utan på åkern den våle, annars hiner snuttra dej." Trollen var blivna ovänner. Den bägaren står i Hedareds kyrka, men har blivit tagen därifrån till Sandhult. / Anders i Skattegården i Tölsered ljög så mycket. Han var i syne, sa' han. Han var ute en kväll i sällskap med Klas i Löv- ås. Den andre dan gick Anders till Klas och frågade honom, hur han mådde. Klas var sjuk. "Jag visste du var sjuk", sa' han, för trollen hade dukat upp mat i Vadal'n, och de trampa- de i deras grötabunke, och då tog de upp små knivar och högg till dej i ryggen, så det gnistra!
Troll. Ljungby horn
Jag minns en ######## som de brukade berätta förr i världen. Det var om ett troll, som hade en kalk. En bonde skulle fara till julottan, å på vägen dit så blev han hindrad av ett troll, som hade en "kalk". Trollet kom fram ur skogen å räckte bonden kal- ken å bad att han skulle dricka, för det var "jule- buska" i kalken. Bonden tog "kalken" å så kasta- de han ut det som var i den, å så red han fram- åt så mycket som hästen orkade springa. Trol- let höll på att hinna upp honom, men då kom ett annat troll fram ur skogen å skrek att han skulle rida tvärs över åkern. Då vek han av vä- gen å ut på åkern. Men då orkade inte trollet föl- ja honom. Trollet var "pocka" att springa en lång omväg å då hade bonden hunnit lång väg. När/ han kom fram till kyrkan, så vågade han inte stan- na utan red in i kyrkan å lämnade från sig "kalken" vid altaret. Sedan hade inte trollet någon makt med kalken. Å bonden fick aldrig se trollet mer.
Troll
En man från Gaddekvarn i Blidsberg kom ridande från Ulricehamn. När han kom till berget Korshall mellan Dalum och Blidsberg hejdades han av trollen, som kom ut ur berget och bjöd honom en dryck ur en silver- bägare. Mannen, som misstänkte att drycken var far- lig, tog bägaren, lyfte den såsom för att dricka, men i stället för att föra den till munnen, tömde han den rakt över axeln. En del av drycken kom på hästens svans och länd, och tagel och hår sveddes av. Nu spor- rade han hästen och red i fullt trav landsvägen fram mot Blidsberg. Trollet förföljde honom för att ta igen sin bägare. Ryttarens försprång minska- des, och det såg ut som om trollet skulle hinna upp honom. Men en som trollen hade i sitt våld / (en bergtagen) ropade till mannen, att han skulle rida in på de korskörda åkrarna vid vägen: "Rid på åkern, din dåre, och ej på vägen, den håle!" (hårde) Han gjorde så, och nu kunde ej trollet följa honom. Så lyckades han undkomma hem med den från trol- len rövade bägaren.
Troll.
I Vabränna högar var troll. Prästens dotter blev bergta- gen till dem. Nästa julafton tyckte de i prästgården, att det skulle vara roligt, om flickan varit hemma. Drängen sa, att han ville försöka hämta hem henne. "Ja, gå åt stallet och tag vilken häst du tycker!" sa kyrkoherden. Drängen red till högarna, och då stod den ene högen på guldpelare. Det var bröllop där. Så kom det ett troll ut med en kalk med guld och bjöd honom dricka. Men han sa: "Tack, det är dub- bel heder, om bruden själv skänker i åt mej!" Ja, hon fick komma ut och drängen tog kalken, men han töm- de ut den över axeln. Det kom lite på hästen, och det brän- de av håret på honom. Sen tog han flickan i ena handen och kastade upp henne på hästen. Då kom trollen sättan- de efter, och de hade så nära hunnit upp honom, men då / ropade det från den andre högen: "Rid åkern den bålle å inte vägen den hårde!" Då red han in på åkern och de blev där, tills solen hade gått upp.
Häxor och trollkarlar
Finnkäringar var ute och red. Det satt finnkä- ringar i virvelvindarna. Jag minns, att mor mönstrade oss, at vi skulle vara aktsamma, om vi fick se en virvel- vind. Den kunde ta oss med, och vi kunde mista för- ståndet. Vi skulle kasta oss i ett dike eller utför en sten, om vi inte hann under tak. Var vi under tak, så var det inte farligt. Ibland kom det finnkäringar från finnskogarna och tiggde. De var inte farligare än andra. De hade ryk- te om sig, att de kunde trolla. Var det någon, som var från finnskogen, så kunde han trolle, om han inte hade en blodtår från Finland i kroppen. Det var ba- ra tocke, som folk hade fått för sig. Jag var bekant med många finnar. Det var bra folk. Men det var så fattigt för många. / Det fick jag också lära mig, att om en såg att någon skul- le trolla på en, så var det att ge honom ett slag för mun- nen, så att blodet rann. Om påskkvällen tog häxorna med sig mjölen, om de kom in i lagårdarna. De tog hår från kreaturen. Vad de gjorde med det, vet jag inte. Det var borta i Brunnskog var det en, som var ute och sköt påsksmäller med bössan om påskafton på kvällen. Han sköt en påskkäring i benet, så att hon kom nerdimpande. Käringen blev halt.
Häxor och trollkarlar
Det fanns finnar på skogarna. I Glava fanns flera finnar. Mattes i Glasnäs var den vär- sta att kunna trolla. Det var inga andra än finnarna som kunde den konsten. Något litet kunde de lära ut till andra, men di ville inte lära ut konsten, för om de lärde den till en annan så kunde de inte själva sedan. Om en slog till den som trollade så att bladet kom genom näsan eller om en kunde slå ut en tand eller slå så att hon blev sittande lös så hade han inte makt att trolla. "Väsping" skulle en akta sig för. Han var farlig. Det var en gammal gubbe som skulle gå ut och fyra av en påsksmäll om kvällen. Han fick höra väsen i luften och vände bössan / uppåt och sköt. Han hade inte tagit ur kulan. Han fick se en påskkärring komma ned ur luften. Hon haltade så illa. Då gick han fram till henne. Han kände igen henne. Hon bad att han inte skulle röja henne. Han skulle få den bästa kon då. För att hon skulle bli bra i låret, fick han skruva isär bössan å ta smörja i låset och smörja henne med.