Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Vattenväsen.
Dä va en gutonge som hade jort nôe ont å geck ôt kvàrnehöle, å satt där å gret å gnog på ett köttben, da kom näcken ten, å sae, om jä får köttbene skà jä läre dej å läse å skrive. Om du lärer mäg å spele på fela skà du få't", sae gutongen, "å dä jorde Näcken" å han vart like go te å spele som Ola Bull. Dä va en som va i Sötomtkvàrna å mol en kväll, å sô kåm dä e käring som hette Kari (tå gamle Hulteboställe) å skulle male en pôse sä, å da ho fått på kvàrna å ble ensam, "sômna ho", sô kvàrna geck tom. da skrek necken sô ho vakna "Kari, Kari" kvàrna går tom", å da skunna ho säg å slog ijän kvàrna
Vattenväsen, sagofragment.
Strömkarn - det var la Näcken. Den skulle de kunna få lära sej spela utav; då skulle de offra ett öre eller två - han var inte stormäten. Det var en som blev fördärvad; näcken hade lärt´en spela. Varenda skymning spelade han sju låter och sjöjungfrur kom upp ur sjön - Horredssjön - och dansade. De hade så trampat ner gräset på en fläck, så bonden ville ha ersättning. - Nej, det var inte tal om älvor. Sjöjungfrurna hade salar på sjöbotten. De hade tagit en dä- ka en gång och behållit i sju år. Och så tog de en gosse, och den skötte däkan så väl om, hade sådan omsorg om honom, för de var så gott som släkt. Han låtsade, att han skulle gifta sej med henne, men när han blev fri och kom upp igen, tog han en annan däka. Men när bröllopet var, kom hon och var med, och hon strödde ut korn på bordet, och då kom / ett djur de kallade tolken och åt upp dem. Då sa hon, att tol- ken gör likadant med prinsessan, som brudgummen hade gjort med henne; "Nu gör tolken detsamma som pojken har gjort med mej." Sjöråa - det var en fiskare, som var ute på sjön och fiska ! När hon kom på bredden på ekan, klappa´ hon sej i änden åt´en.
Vattenväsen
Nere vid Vingäng var det en fotkvarn. Där kom ”fôrsgubben” fram å lärde folk att spela fiol. Bara en kom ensam å hade en svart katt med å kastade i forsen, så fick en lära. Det skulle vara en torsdagskväll. Andra kvällar kunde han inte spela. Det var en härifrån, som fick lära sig där. Den spelmannen var till Kronsätmarknaden en gång, å där ville de ha honom att spela. Han spelade så att fiolen sprack, men då köpte folk en ny fiol åt honom å bad att han skulle hålla på att spela. Han spelade så folk grät. Till slut så sprack också den fiolen. De köpte en till åt honom. Men när han fick den så ville han inte spela mer. Denne hette Brant-Ola. Å det var forsgubben som hade lärt honom. Men han kunde inte lära låtarna till andra. Om han gjorde det så kunde han inte spela dem själv sedan. Näcken kunde också spela. Men han var i sjön. Det var en som hade hästarna att simma över älven. Då höll näcken på att dra ned den ene av dem. Ser du inte att näcken håller i hästen, skrek en annan gubbe som var i närheten. När de nämnde honom i namn, så släppte han. Om en lade stål i vattnet – en täljkniv – när en skulle lôg, så orkade han inte ta en. Annars så ville han dra en med sig.
Vattenväsen, mästerspelmän
Min mormor hade hört berättas om en besyn- nerlig danstillställning som skulle ha va- rit i hennes mormors tid. Det ska ha varit någonstädes i Sveg. Man hade en äldre spelman på platsen, men denna blev allt motvilligare att spela. Han var trög. De unga tyckte inte att de fick dansa nog mycket på kvällen. På sam- ma ort fanns en person som var "mindre för sig" (litet smått besynnerlig till förstån- det). Så blev det åter dans en kväll men mer ville inte den gamla spelman- nen alls spela. Då steg den andre fram och sade: "nog skall jag kunna spela för er, som ni så vill." Det blev skratt / och skämt i danssalen. Ty aldrig hade man hört honom spela. Det skulle nog bli lus- tigt menade man. Emellertid började man skämta med honom och satte upp en bränn- vinsankare som spelmanstol. På den skul- le han sitta och spela. Och nog skall du först ha en brännsvinssup, menade de. Ty alla spelmän brukar ta sådant. En spel- man kan inte spela för än han får en sup. Han satte sig på ankaren, fattade fiol och stråke. Alla stodo i spänd vän- tan. Men då han tagit första tonen, ble- vo alla häpna. Man hade aldrig hört sådan musik. Han fick fram gråt, skratt och klagan i sina melodier. Han spelade hela natten. Och de dansade som de aldrig för gjort. De kunde inte upphöra med dansen för än solen gick upp. Ty när solen gick upp fanns intet ont som hade makt med människan. När / de hade slutat dansa, så dignade de med av trötthet och spelmannen blev liggande vid det säte, där han suttit och spelat. Efter den dagen undrade man mycket var han hade lärt sig att spela. Den gamla spelmannen fick höra talas om denna dans och gick till den underlige spel- mannen och bad att få lära spela på det sättet. Det skulle jag göra, sade han, men jag vill dig inte så illa. Han berättade då att han fått lära sig spela av näcken. Han var bunden av näcken. Det var näc- ken som spelade en spelmannens fingrar måste följa med.
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Näcken och tvätterskan.
Hon hade slutat stortvätten vid ån och såg sig om- kring om det möjligtvis var glömt något plagg. Då kom det en svartklädd man och frågade om han kunde få det glömda. Som hon ingenting kunnat få syn på hade hon så nära sva- rat ja, men så kom hon att tänka på sig själv. Efter att nu först ha tvättat sig ett tag svarar hon oförbehållsamt: "Ja." Men den svartklädde mannen hoppar då i ån och försvinner under vattenytan. Kvinnan trodde att det var ingen annan än näc- ken, som velat taga henne.
Vattenväsen
En spelman här, som hette Karl- Petter, han var mycket duktig, påstod de hade lärt sig spela av näcken. Det var dans på en gård här, och då ville ungdomen, att han skulle spela "Skams polska". Han nekade först, men de övertalade honom. Och de kunde inte sluta att dansa, utan flera svimmade. Då gick han hem, men då hade de sett en, som bara gick o viska vid honom: "Du har gjort så mycket ont, du kan gärna gå o hänga dig." Och när han kom hem, slog han sönder fiolen i småbitar.
Vattenväsen.
"Necken" är den onde. Han spelar och lyser och försöker narra folk till sej i ån. Man kunde gå till honom och få lära sej spela, men om man spelade älvastycket (elvastycket ?), kunde var- ken spelemannen sluta spela eller folket sluta dansa, utan att någon kom och skar av strängarna på fiolen. Har inte hört talas om näcken i hästgestalt. Sjöråa flöt på vattnet och visade sej för sjöfarare. Då blev de förskräckta och trodde, att det inte skulle hitta hem, och så blev det oftast storm då.
Gudar, vattenväsen, skogsväsen, jättar, tomtar, spökeri, kloka, varsel om död, väderleksmärken, skatter, kyrkor, kyrkklockor, präster, visor, ortnamn, död och begravning, husdjur, husdjurens sjukdomar, påsk, vårhalvåret, hösthalvåret samt himlakroppar.
Vi vart tesagde att vi skulle spûtte i vattne före å ätter vi lôga ôss, för necken ho mor kasta e avbrûta nål i vattne "a sa" Näck. Nack stål i vattne mor di va en nåletjyv Feck e már som di hade vûre borte mä se Näckken ätter säx månar, da fôlongen feck liv, blev fôlongen brokete.
Näcken
En bonde i Holm i Tegneby hade en så vacker vit häst. En dag skulle han rasta hästen, och då fick han se, att det satt en nål i manen, och då undrade han, vem som satt den där. Han tog loss nålen, men hästen sprang strax sin väg. Han var spänd för en harv, och den tog han med sig. Han sprang över bergen, och det syns märken efter harven än i dag. Det kallas Harvedraget. Han tog vägen över Ellösfjorden till Högholmen, där syns harvedraget igen. Det var näcken.
Pingst. Vattenväsen
Pingstavall hade de inte här i Ullervad utan ungdomen här gick till Karlby 1) i Lexberg pingstafton. Där hade de dans på logen. Likadant var det där midsommarafton. Där var en spelman hette Sundberg, som de sa hade lärt sig att spela utav näcken. ibland dansade de och kunde inte sluta. Då var de tvungna att ta fiolen ifrån Sundberg. Vi gav Sundberg spelpengar, men då fick vi var sin sup sam- tidigt. Sven Johan Lindqvist var ock med och spelade där, men han hade handklaver. 1) Gården heter karleby! c.m. B-d
Näcken eller bäckahästen
Det var en gång några pojkar, som lekte vid en å. Då fingo de se en vacker grå häst. De gingo fram till dju- ret och smekte det. Då hästen såg snäll ut, beslöt de att rida. De satte sig upp allesammans, men då någon av dem fann det trångt, sade han till den främste: Necka dig en smula bättre fram"! Då försvann näcken, då han trodde sig vara igenkänd. Näcken gick upp på stränderna av åar och sjöar och förvandlade sig till häst och försökte locka männi- skorna med sig ned i djupet.