Strömkarn - det var la Näcken. Den skulle de kunna få lära sej spela utav; då skulle de offra ett öre eller två - han var inte stormäten. Det var en som blev fördärvad; näcken hade lärt´en spela. Varenda skymning spelade han sju låter och sjöjungfrur kom upp ur sjön - Horredssjön - och dansade. De hade så trampat ner gräset på en fläck, så bonden ville ha ersättning. - Nej, det var inte tal om älvor. Sjöjungfrurna hade salar på sjöbotten. De hade tagit en dä- ka en gång och behållit i sju år. Och så tog de en gosse, och den skötte däkan så väl om, hade sådan omsorg om honom, för de var så gott som släkt. Han låtsade, att han skulle gifta sej med henne, men när han blev fri och kom upp igen, tog han en annan däka. Men när bröllopet var, kom hon och var med, och hon strödde ut korn på bordet, och då kom / ett djur de kallade tolken och åt upp dem. Då sa hon, att tol- ken gör likadant med prinsessan, som brudgummen hade gjort med henne; "Nu gör tolken detsamma som pojken har gjort med mej." Sjöråa - det var en fiskare, som var ute på sjön och fiska ! När hon kom på bredden på ekan, klappa´ hon sej i änden åt´en.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
