Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
vattenväsen
12. Näcken höll sig i vattnet. Far sa, att jag inte fick gå ensam och bada, för då kunde näcken ta mig.
Näcken
En hop Lekstu-ungdom gingo en natt genom skogen hem från en Lekstuga; men som de voro trötta och det var lång väg till gå, svor en af dem till och sade: »Om nu någon fan ändå kom farandes, så att man kunde få rida ett stycke!» — Med detsamma kom en ridande: de bådo då att få rida ett stycke, och en fick sätta sig på; men snart krälade sig en till upp på hästen — så en till, och alla fingo godt rum, ty hästen blef allt längre och längre. — Men slutligen kom ock en liten »sårk» af sällskapet som knapt ännu kunde tala redigt, och begärde att också få rida; men hästen var hög och gossen liten. I stället för att säga: »Jag räcker inte opp», sade han: »Jag 'näckar' intet opp!» Och i detsamma slog hästen — som var Necken — bakut, så att hela sällskapet trall af öfver hvar andra, hit och dit, och Näcken försvann så gnäggande i skogen. O. Fr. Hartman.
Vattenväsen
Brandten hämte har hört näcken. När han var ute med båten hörde han hur han spelte på sjöbotten och "här är ingen människa som kan spela så grant som han" sa´n. Och dom skulle offra t´en och somna la´ två öre och somna fem och så tog de penga och kasta på det stället i sjön, där dom hade hört han spela. Och då börja han spela igen ännu värre. Då skulle resan gå lyckligare.
Vattenväsen
"Näcken" höll till i Byälven. Vi barn skulle vara så rädda att gå till älven, för han kunde ta oss, sa far å mor. Han såg ut som en gammal gubbe med långt hår och skägg. Han hade hår och skägg över hela ansiktet - och det var grönt som gräs. När det blev kväll så spelade han fiol, å det var för att han skulle locka folk till sig. Om han kunde få byta med en människa, så skulle han bli salig, minns jag, att de gam- le talade på.
Skogsväsen
(Vet intet om näcken eller sjöråt). Skogsrå ja. De hölls mycket med att kola. Den som skul- le vårda milan hade en liten koja, som han bodde i under tiden. Medan han låg i kojan och sov, kunde en fin fru komma och bulta på. Då hade milan tagit eld. Han skulle ge sig ut och stubba på milan, så att det inte blev drag. Hon skulle göra honom den tjänsten. Hon ville aldrig visa ryggen, för hon var alldeles urgraven ibak. - Det var de som tala om den här händelsen.
Vattenväsen
Här går ett djur i sjön, som de kallar haffrua. Min moster sa: "Kom ut får i se haffrua!" Hon står som ett ljus, sen blir hon mörkare och försvinner. Den såg hon många gånger. Det var mot uvär (oväder). Har aldrig hört talas om näcken eller att det var far- ligt att mala i kvarnen en viss natt. Haffrua såg ut som en vanlig människa, men hon är ihålig, sa moster, så hon är svarter bakantill.
Vattenväsen
Förr när man badade brukade man alltid sätta en kniv i vattnet, för att inte näcken eller några andra makter skulle få någon makt med dem som badade. Midsommarafton är det farligt att bada i öppet vatten, ty ända till midsommar är kräf- tan i vattnet och förorsakar den hemska sjukdomen. När man badade förr kunde det ibland komma riktiga vindilar fara fräsande fram över vattenytan då var det bäst att stiga upp ur vattnet med det samma.
Vattenväsen
"Fôrsgôbben" – "näcken" fick han också heta, höll sig i forsarna. I kvarnforsen vid Strand hade han hållit till. Det var bara de gamle som hade hört honom, när han spelade. En skulle få lära sig att spela av honom, om en gick till forsen tre torsdagskvällar i rad å hade fiolen med. De gamle spelmännen, som kunde spela bra, hade fått lära bra. Men de fick inte lära bort den konsten. Den gubben skulle vara luden över hela krop- pen.
Vattenväsen.
En gång var en fiskare ute på Vänern och vittjade näten. När han var så gott som färdig att ro hem fick han se en halv båt segla förbi. Det var fullt med fisk i båten. Vid masten satt ett fruntimmer och fram i båten en gubbe med långt skägg. Det skulle vara sjöjungfrun och näcken som kom i samma båt. När fiskaren kom att se sig om i sin egen båt så fanns inte en enda fisk kvar av de han hade fått på näten.
Vattenväsen
En gång var jag i Skålsjön och badade. Vi var många ung- domar. Jag hade farit mitt ut i sjön å klätt av mig. En jämt- unge gick i vattnet. Det rack henne till knäna. Rätt som det var bar det iväg baklänges ut med henne. Hon satt i vatt- net. Det var som skum bakom henne. Det gick fort utåt sjön, å hon satt på vattnet hela tiden. Det var ”näcken” som hade fått sugen på henne. Men jag räddade henne. Hon tyckte att det var en skäggig gubbe som ryckte i hen- ne.
Näcken
Två kvinnor hade fått i uppdrag att söka efter en häst som sprungit bort, det var sent på kvällen och mörkt. Strax fick de höra en häst gnägga, men allt efter som de gingo mot ljudet så höll sig gnäggandet på samma avstånd ifrån dem. Till slut kommo de till en hög brant klippa som stupade ned i ett kärn, och då hörde de ett hemskt utdragit skratt nere ifrån vattnet, de trodde att det var näcken de hört.
Näcken
Nere vid kvarnen hade gubben Helge en kammare. Han satt där en kväll och eldade med torv. I golvet var en lucka, och ur denna kom en gubbe med en röd pickelhätta. Då Helge fick se honom, utropade han "Har du sett så'n nos förr?" — Men den lille gubben tog och slog honom över näsan och ropade: "Har du känt sån't snus förr?" Den lille gubben det var näcken, för strax efteråt så stannade han kvarnen.
Vattenväsen
Mamma och hennes syster var nere vid sjön (Vättern) en gång, när de var barn. Då fick de se en fin kvinna, som satt på en sten och kammade sitt långa, granna hår. "Flickor, komma hit!" sa hon till dem. Hade de gått ut i vattnet, så hade hon tatt dem, naturligtvis. Det var en sjöfru. Näcken. Jag hörde näcken spela en kväll, när jag gick hem. Han spelade så hjärtans vackert. Jag talte om det för mamma. "Det var din lycka det, att du inte gick av vägen", sa hon. Gamle Mösen hade lärt sej att spela av näcken. Han hade förskrivit sej till "den grömme", hade skurit sej i sitt vänstra lillfinger och skrivit med den blon. Om en sträng gick sönder för honom, så blåste han bara på de bägge ändarna och satte ihop dem, så var strängen hel igen. Spelade han och folket inte ville dansa, så dansade stolar och bord i stället. Jag var med på / en dans en gång. Då var det en, som sa till Mösen: "Spela den däre vackre dansen!" Vi ut allihop, för vi visste, vad den dan- sen dög till. Mösen satte i med att spela den, men efter en stund gick hans son - han hette Frans - in och ryckte fiolen från far sin.