Transkriberad uppteckning

Mamma och hennes syster var nere vid sjön (Vättern) en gång, när de var barn. Då fick de se en fin kvinna, som satt på en sten och kammade sitt långa, granna hår. "Flickor, komma hit!" sa hon till dem. Hade de gått ut i vattnet, så hade hon tatt dem, naturligtvis. Det var en sjöfru. Näcken. Jag hörde näcken spela en kväll, när jag gick hem. Han spelade så hjärtans vackert. Jag talte om det för mamma. "Det var din lycka det, att du inte gick av vägen", sa hon. Gamle Mösen hade lärt sej att spela av näcken. Han hade förskrivit sej till "den grömme", hade skurit sej i sitt vänstra lillfinger och skrivit med den blon. Om en sträng gick sönder för honom, så blåste han bara på de bägge ändarna och satte ihop dem, så var strängen hel igen. Spelade han och folket inte ville dansa, så dansade stolar och bord i stället. Jag var med på / en dans en gång. Då var det en, som sa till Mösen: "Spela den däre vackre dansen!" Vi ut allihop, för vi visste, vad den dan- sen dög till. Mösen satte i med att spela den, men efter en stund gick hans son - han hette Frans - in och ryckte fiolen från far sin.