Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.
En vitterlock
Min far han låg i en lada i Fläskberget på en slåttann, och då hörde han skällor och hörde hur dom locka. Det var vittren. Dom for förbi ladan där han låg, och dom locka så här: Ku Hålan, ku Smålan, ku Fingelin, ku Bannros, ku Liffla. Jag var liten, då det där hände.
Vittror
Mor berättade, att man kunde bli ropad i namn om natten på Blackåsvallen. Det var vittrorna, som varskodde ifall det var nå- gon fara med kreaturen. Mor blev väckt kl. 3 en natt. Hon hörde sitt namn ropas flera gånger. När hon kom ut, så fick hon se al- la korna stå utanför fäjset. Någon elak "vitra" hade löst dem för henne.
Vittror
Om alla som varit tillsamman på vallen över sommaren for eller flyttade därifrån på en gång, kunde de få höra sällsamma klockor. Det var vittrorna, som kom för att flytta in. De tyckte om att alla lämnade vallen på en gång och i rätt tid. Det var ett gammalt bruk att alla som vistades på vallen for hem på samma dag. Ingen ville gärna dröja efter. Det blev så ensamt och tomt.
Vittror
Min mor brukade ofta tala om att hon kunde få se "vittror" och "vitterkor" i skogarna. De voro små, dessa väsen. De ville inte bli störda. De voro tacksamma, om någon gav dem mat eller andra skänker. Hon flyttade aldrig från en vall om hösten med mindre än att hon bad "vittrorna" vara välkomna dit. Så lämnade hon kvar litet mat, som de skulle ha.
Vittror
Troll och vittror kunde inte tåla salt. Man borde inte kasta ut salt, om man ville stå på god fot med vittrorna. Ville man binda en ko vid en särskild plats, strödde man salt i gräset och det fanns ingen ond makt som kunde taga henne från saltet. Skall man kasta ut något till trollen, brukade mor säga, så skall man kasta ut salt, ty då blir man av med dem.
Vittror
Följande hände sig på Dyrvallen i Norrbo socken: Min syster stod och lyssnade efter korna. Hon hade gått inåt skogen ett stycke. Så trodde hon att de hade gått till vallen och skulle till att gå. Just då fick hon höra ett ljud, som om man tar en klubba och slår på garnet för att det skall bli mjukt. När hon kom i närheten av stugan, hörde hon att det talade därinne. Det var "vittrorna", som voro i farten.
Troll
Troll och vittror höllo sig med smör. Det berättades, att man hade funnit trollsmör i källrarna ute i fäbodar- na. Det stod på hyllorna, alldeles såsom "bostintorna" bru- kade ställa ned sitt smör där. Det gick inte an att äta sådant smör för människor. Träffade man på sådant smör skulle man ta det på en sticka och kasta ut det. (Undrar om det kunde bildas någon slags svamp på hyllorna?) Uppt. anm.
"Vittra" och trolldom
År 1906 tjänade jag hos en lantbrukare Johan Edlund. Hans hustru Märta omtalade, att hon alltid blev väckt av en liten käring, om det var något galet i lagården. Denna käring var en "vittra" och "hörde till Lucifers släkte", sade Märta. Märta slog med en yxhammare ner stålbitar i lagårds- tröskeln. Dessa skulle vara till skydd mot osynliga makter. Märta var från Hägdånger i Ångermanland, och där tro de på mycket sådant där. Jag har bott 12 år i Hägdånger.
"Hallonen försvinna, och han befinner sig i ett halfmörkt rum"
År 1908 besökte Elsa Helleberg Tjälamarks by i Västerbotten och där berättade bonddottern Augusta Nilsson för henne om vittras hallon. Berättelsen återger hon i en uppteckning från samma år. Beskrivningen ingick i upptecknarens utbildning på Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala där eleverna regelbundet samlade in uppgifter kring hushållning och levnadssätt i stad och på landet.
Underbyggare. I. Vättar
Det var inte mer än ett slags väsen som bodde under jorden. Dessa väsen kallades "jolfôlk" eller "back- fôlk". Varken vitra, vittra el. vätte förekommer på trakten. "jolfôlke" kunde ha "tehôll" där eller där, d.v.s. att de bodde eller höll till där för det mesta, t.ex. under en viss sten, un- der ett stall el. dyl. Jolfôlket el. backfolket kallades ibland för "di små", "smått folk", "di osynlie".
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Besök av underjordiska
Han heta Rövolln n där volln där-u Stor-Hans var. På vittren (vintern) var det en gång då det kom ett helt följe och hörde efter dom skulle fo vile. Dä va bå häst och folk. Och dom hadd i spôn (matapannen), en stor matspann och åt. Och så vila dom och for. Då skull-n ut å sjå ätte, och då var-e inge spår. Det var underjordiske.