Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara - det var en karl eller ett fruntimmer. Den kan gå igenom vad sprickor som helst. Förr hängde de flinste- nar och döda skator över hästarna för att inte mara skulle kunna komma och rida på dem. - Vet ej att maran kunde visa sig i gestalt av en katt. Mara kunde göra så granna, väl- gjorda flätor i manen på hästarna.
Maran bedes att komma igen andra dagen.
Tallens hade en ko, som alltid plågades av maran. En natt stannade Tallens faster i fähuset, och då hon såg, att kon igen började svettas och plågas, så sade hon: »Kom i morgon och begär låna det, som jag inte har.» Andra dagen kom en kvinna och begärde låna kaffe, och det hade hon inte att ge. Samma kvinna var just den, som Tallens faster hade misstänkt för att plåga kon som mara.
Maran
Förr trodde folk att maran var en människa. De skulle blivit mara därför att deras moder hade, för att få en lätt och smärtfri nedkomst, krupit över en ”fölahamn”. (Den hinna, som vid födelsen omgiver fölet.) Denna utspändes och fästes i marken med träpinnar. Det var ej bra att göra så, ty om barnet var en flicka kunde hon i en framtid bliva mara, och var det ett gossebarn blev det en varulv. Det troddes att maran kunde gå in genom stängda dörrar. I stall kom hon stundom och flätade hästarnas manar. När husbonden om morgnar- na kom ut i stallet, förekom det någon gång att hästarna voro alldeles vitskummiga av svett. Då hade maran varit och ridet på dem. – Hade man slagit ”ängerstål” i dörrtrösklarna tordes maran ej gå över dem och hästarna voro fredade för maran. / Stundom kom maran till människor när dessa lågo i sin djupaste sömn. Hon lade sig tvärs över deras bröst. Då kändes det som en tung tryckan- de börda över bröstet, de plågades av hemska dröm- mar och tyckte att någon död med sin kalla hand vidrörde dem. När de äntligen vaknade voro de alldeles utmattade och förskräkta. För att skydda sig för maran brukade de gamla varje kväll sätta sina träsko ”slaföttes” så att den ena skon vände hälen utför och den andra tåspet- sen mot golvet till, bredvid varandra. Maran var ute endast om nätterna. En gång hände det att maran kom in på ett ställe. Husmodern låg vaken och märkte att någon kom in i stugan. Hon fick fatt i sin fyrtunna och slog eld. – Då fick hon se en ung flicka stå på golvet klädd i blotta linnet och barfota. Flickan, som kallades Tulsa Nillan, fick ord om sig att hon hade en gång varit mara.
Mara
"Mara" steg en sig inte mer än jämt för. Hon tog tag om bröstet å klämde så att en inte skul- le kunna andas. Jag såg aldrig vad det var men hon skulle ha som hundtassar. Det var en gammal käring som brukade ha ont av henne. Hon sade att det var ett ont väsen, som troll- kunnigt folk skickade ut. Hon skulle inte kun- na rå på en, om en hade knivar i sängbot- ten. Om en satte en kniv i dörrlåset på kväl- len, så skulle hon inte orka komma in.
Mara
Jag hörde talas om att när "mara" red så var det någon ovän som tänkte på en. Det fanns de som kunde släppa ut maran. Och det var inte nådigt att komma ut för henne, för hon var tung som en sten, när hon lade sig på bröstet. Om man skulle vara bevarad för henne, så skulle man knyta en fin sil- ketråd omkr. lillfingret, innan man lade sig. Om hon kom på hästar eller kor, så tog man en "marknut" och hängde över djuret. Då skulle hon inte ha makt. När hon kom på djuren så stod de genom- svetta på morgonen.
Maror
En pojke hade så illa ont av maror varenda natt. Han blev lärd, att han skulle stryka sig över munnen. Då skulle han få fatt i en fjäder. Den skulle han träda genom knapphålet i byxorna. Sedan skulle han lägga fjädern på byxoorna igen. Pojken gjorde, som han blivit lärd. Om morgonen när han vak- nade, stod där en vacker flicka i bara skinnet fram- för honom. Hon kunde inte komma någonstans, innan han trätt fjädern tillbaka igen.
mara.
”Mara” kom ur luften. Hon kunde komma med en in genom dörren om kvällen. Men det var inte alla hon red. Jag har aldrig haft ont av henne. Men det var di som aldrig kunde lägga sig på rygg. Så snart di la sig på rygg, så var hon på dem. En skulle inte nämna namnet på henne om kvällen. Så skulle en ställa skor- ne avigt. I stallet hade di ”marbôske,” för då skul- le hon inte vara så farlig mot hästarna. När hon red dem, så blev di alldeles vita av svett.
Vårhalvåret
Trana bär ljus i säng den 14 mars. De skulle inte behöva tända ljus eller lampa sedan. Skôr-Anders la sej, när trana bar ljus i säng. Peter katt kastar sin varme sten i vattnet, sen fräter det lika mycket på som över. Göken kommer den 12 maj. Har inte hört att man skulle leta rävungar Kristi him- melfärds afton. Vet intet om Peregrinusgång o.d.
Mara
Det var en sorts fågel eller spöke. Den red kreaturen, så de blev så svetta, så svetten flöt av dem. De tog liar och hängde över ryggarna på kräka. Och Sofi, som är här på hemmet nu, där hon tjänte, tog de marekladdar på träd och hängde i ta- ket över korna. Det skratta' jag åt. Och när hon tog av sig skorna, vände kon alltid tårna (på skorna) så, att de visade inåt rummet, då skulle inte mara kunna komma till hen- ne i sängen.
Vårfrudag: ligga vid dagsljus
Jä vet mamma sa då, att frå den 25:e mars sulle en lägga sä ve dagsljus. Ho sa, att senna feck en ente össla mä fotegénen. Dä va mä jä va barn. Dä va en gammel se(d), sum ja ente hört nått å ätter de ja va liden.
Maran.
Mara kan en människa vara utan att veta om det. Några snickare hade arbete på en bondgård, och de låg där också. Den ene av dem hade ont av att maran red honom. Hon satt så tungt över bröstet på honom. En gång hörde han, när hon kom, och sade då åt sin kamrat: "Spring och se efter var pigan är !" Snickaren fann pigan i hennes säng, där hon låg och sov. De förstod då, att det varit pigans an- de, som varit ute och regerat.
Mara
Mara (bröstkramp) hade både mor och far. Och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket att jag kun- de få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led den kra- ken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också. Hon kallades även för natt- mara, för det var om natten hon kom. Om dagen var inte farligt. När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.
Mara
”Mara” såg ut som en människa, men hon kunde ta sig genom både väggar och tak. Jag såg henne så tydligt en gång. Hon kom ned från taket och rakt över mig. Se’n orka jag inte röra mig. Hon höll på att ta anden (andedräkten) för mig. Det var nära på, men så kunde jag röra litet på den ena han- den, och då släppte hon mig. – Det var in- te något annat skydd än om en kunde rö- ra litet på sig eller om en hade ljuset brinnande. Var det eld i närheten, så var hon het.