Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
svartkonst.
Min mor (f. 1823) hade silver inslaget i ena hornet (sic. ). Det var en liten nubb av silver. En sådan nubb var också inslagen i vardera klöven. Det var mot trolldom.
Svartkonst
Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder ur en snara Det var för en trollkarl som hette Palin. Han blev alldeles vild för detta å så tog han fatt på pojken. Han kom inte från honom, förrän han hade bekänt. "Här har du kräket", sade pojkens mor å kastade tjädern efter Palin. Men strax därefter så blev pojken vansinnig. Det var Palin som trollade på honom, så att han miste för- ståndet. Å han fick det aldrig tillbaka. En annan gång så var Palin till Dalarna. När han körde hem på natten så träffade han på elakt folk efter vägen. De skulle slå honom. Men folk påstod att när de kom hem, så var de alldeles svetta, å de kom inte ifrån / detta på en lång tid. Hur han gjorde vet jag in- te, men det var förskräckligt att råka ut för den gubben. En gång så trodde han att bror hans hade varit å stulit en orre. Å då gick han å skulle ta hämnd på honom å göra honom vansinnig. Men brodern hade inte stulit orren å då bet in- te trolldomen på honom. Men en dotter till Palin blev vansinnig. Å hon blev aldrig bra. Om Palin ville göra en hare, så gjorde han det. Han fick haren att hoppa som han ville. Palin hade svartkonstbok. Det var en som hade sett den. Det var svarta permar på den å sto- ra röda bokstäver inuti. Han skulle ha den gömd, för det var ingen annan än han som kun- de ha den. Den onde vakade över boken. Den som skulle ha en sådan bok skulle skriva nam- net sitt i den, anars var hon inte till någon nytta för den som hade henne. Men när en hade skrivit i den, så kunde en inte frälsa / sig från den onde. Palin kunde binda tjuvar. En gång så hade han ett lass med havre å skulle köra uppåt landet. På natten så var det en som kom å skul- le ta en säck. Men som han fick tag i säcken så fick han stå till morgonen. Han trollade fast tjuven. Dyvelstreck, ben från kyrkogården, blod begagna- des, när de skull trôll. Men de skulle kunna läsa det som skulle vara till.
Inspelning med Carl-Gutaf Petersson
KF har i tur och ordning varit jordbruksarbetare, varvsarbetare, slussvaktare och varvsarbetare. Om båtbygge. Pråmar: sträckande av kölen, laskning. Läggning av bord och tätning. Stora pråmar för Kristinehamn. Arbete som slussvaktare. Kunde bli ända till 20 slussningar om dygnet. Pråmarna går mellan Stockholm och Örebro med ved eller plank till Stockholm och kol tillbaka till Örebro. Hur slussningen tillgick. Slussning av långa pråmsläp kunde ta en hel natt. Slussvaktaren kom i beröring med mycket folk och fick både vänner och ovänner. För vintern lades båtar upp vid varvet (Hjälmare docka) och reparerades och slussarna fick översyn. Sjöfarten på kanalen slutade vid vinterns inträde och återupptogs i mitten av april. KF arbetade på varvet då sjöfarten låg nere, enligt kontrakt med kanalbolaget. Dålig arbetsförtjänst: 35kr/månaden = 15 öre/timmen. Hade 2 3 kor och en gris för att klara ekonomin. Kanalbolagets kontor vid Hällby. Om båtbygge under 1950 talet. Färjor och båtar för timmerflottning. Mastkalas. En gubbe utan huvud sågs arbeta vid varvet nattetid. KF:s mor ser tre likföljen en natt. KF har hört talas om gubbar som letade ben på kyrkogården för signeri. Om bränning och billigt brännvin. Ingen snöplogning förr i tiden. Om luffare. Om inköp i Arboga, marknader mm. Dans till dragspel eller munspel. Skydd mot trolldom. Hank och gärdning. Oxar, kor, får och svin på skogsarbete. Ingen barnmorska, gamla gummor hjälpte barnaföderskor. Dialekt/Folkminnes inspelning. Dialekt/Folkminnes inspelning. Dialekt/Folkminnes inspelning. Dialekt/Folkminnes inspelning. Dialekt/Folkminnes inspelning. Dialekt/Folkminnes inspelning.
Svartkonst
Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder ur en snara. Det var för en trollkarl som hette Palin. Han blev alldeles vild för detta å så tog han fatt på pojken. Han kom inte från honom förrän han hade bekänt. ”Här har du kräket”, sade pojkens mor å kastade tjädern efter Palin. Men strax därefter så blev pojken vansinnig. Det var Palin som trollade på honom, så att han miste förståndet. Å han fick det aldrig tillbaka. En annan gång så var Palin till Dalarna. När han körde hem på natten så träffade han på elakt folk efter vägen. De skulle slå honom. Men folk påstod att när de kom hem så var de alldeles svetta, å de kom inte ifrån detta på en lång tid. Hur han gjorde vet jag inte, men det var förskräckligt att råka ut för den gubben. En gång så trodde han att bror hans hade varit å stulit en orre. Å då gick han å skulle ta hämnd på honom å göra honom vansinnig. Men brodern hade inte stulit orren å då bet inte trolldomen på honom. Men en dotter till Palin blev vansinnig. Å hon blev aldrig bra. Om Palin ville göra en hare, så gjorde han det. Han fick haren att hoppa som han ville. Palin hade svartkonstbok. Det var en som hade sett den. Det var svarta permar på den å stora röda bokstäver inuti. Han skulle ha den gömd, för det var ingen annan än han som kunde ha den. Den onde vakade över boken. Den som skulle ha en sådan bok skulle skriva namnet sitt i den, annars var hon inte till någon nytta för den som hade henne. Men när en hade skrivit i den så kunde en inte frälsa sig från den onde. Palin kunde binda tjuvar. En gång så hade han ett lass med havre å skulle köra uppåt landet. På natten så var det en som kom å skulle ta en säck. Men som han fick tag i säcken, så fick han stå till morgonen. Han trollade fast tjuven. Dyvelstreck, ben från kyrkogården, blod begagnades, när de skulle trôll. Men de skulle kunna läsa det som skulle vara till.
Sjukdomar och folkmedicin
De trodde förr att man kunde bli gastkramad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojke där som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt och när han kom in så var han dålig. Då tog mor hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog hon några trådändar och snodde ihop till ett nystan och sen tände hon eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid halsen och där släppte hon ner nystet så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog hon upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde hon att han blev bra. Engelska sjukan kallade de för ”jordsög” och för att barnen skulle bli bra när de hade fått den så skulle de jorddraga dem men hur de bar sig åt då det vet jag inte för det har jag aldrig sett. Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i botten just i strandlinjen för att binda Näcken så att han inte kunde göra dem något ont. När de skulle bada småbarn inne så lade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont. Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på. ”Jo” sa hon, ”det vet jag, för jag har varit med om det förr”. ”Nej mor”, sa Rådman, ”ni har allt dåligt blod, som orsakar det där”. Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig. Annars hade de botemedel också som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de ”stämde blod” och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde läsa bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.
Husdjur
När de släppte ut kreaturen på våren, skulle de ha ett eggjärn liggande vid tröskeln, som de skulle gå över, en lövkniv eller så. Och så skulle de röka dem med svavel och 'linda' klutar. Det var för de skulle få vara friska. De hade för sej så mycket med trolldom förr. Var de hade en granne som de inte var goda vänner med, trodde de den kunde göra nånting vid kreaturen; och det skulle detta freda. De hade för sej de skulle ta några hår i rumpen och knyta i spjällgrepen - det skulle hjälpa, så att de skulle gå hem om kvällarna. - Så skulle de aldrig släppa hem korna juladan, för då skulle de inte gå hem. Då gick de inte hem ordentligt på hela sommaren. När de hade köpt en ko, skulle de ha en brödbit och hålla i armhålet och ge kon den. De skulle hålla den i armhålet, för att det skulle komma av svetten på den. Så skulle de säja: "En brödbite har jag och den ska du få, här ska du va, och inte ska du längta och inte ska du trå". Det var för att de inte skulle trå och ledas. När man hade lett å en ko till betäckning, skulle man inte ta repet av den, innan kon hade varit hemma över natten. Då skulle den helst bli betäckt riktigt. Råmjölken skulle aldrig bäras bar. Det var inte allenast ett mål, utan så länge mjölken var rå. De skulle ha ett lock över spannen, och annars skulle de slänga förklät över. Det skulle väl vara galet ifall de kunde spillt ut något, så fåglarna hade fått något. När de gav bort mjölk, skulle de ta med en sked några droppar mjölk ur spannen sen de hade hällt i den; och sen gjorde de ett kors med skeden i spannen. Det skulle väl också vara för trolldom. Om det var så att inte hästen kom fram utan där var något spöke i vägen, skulle körekarlen gå och titta emellan kindbenen och huvudlaget på hästen, då fick han se det där. Men då fick han passa sej och komma på fort om han ville åka, för sen bar det riktigt i sken. - Ja, det är ofta hästarna har svårt för att komma fram. Det var nån led vålnad i vägen, som hästen syfte för.
Leonard Johansson och Erik Johansson
En kyrkoherde i V. Ryd (på 1700-talet) hette Bode. I ungdomen reste han med studiekamrater till Tyskland. Var en tid på en trolldomsskola! Man räknade med att en av dem skulle försvinna medan de var där. De andra skulle då frälsas genom att kasta prästkappan över varandra. Den andre skulle bli sittande som en fågel på en stång. Bode klarade livet, men han hade mycket ont av lede sedan. Han skulle ut på husförhör en gång och till en som låg på dödsbädden. Men han blev motad av den onde. Denne slet dän det ena hjulet på vagnen. Prästen sa till kördrängen: "Kör du, för den som har tagit dän hjulet får sätta dit det igen". Så på hemvägen slängde satan dit hjulet igen sedan han kastat det i diket. - Ibland kom den onde som en hund gapande med elden i halsen. Prästen klarade sig alltid genom strapatserna för han var djupt troende. Det är en sägen från 1700-talet. De skyddade sig förr mot trolldom genom att sticka in järn i trösklar i ladugården. Järn stoppades in i borrhål i dörrposten. En träplugg sattes utanför i hålet. Då kunde de slippa att få trollskott. Kastförlamning förekommer bland djur än idag. Man hade trolldomskonster mot sådant. Elden var en trovärdighet. När morfar levde var det en gubbe han ej var sams med, en granne. Denne hade makt att ta fram tjädertuppar ur björkarna, så han kunde skjtuta dem utan hinder. De blev därför ovänner. En gång hade morfar köpt en ko. "Vad har du gett för kon", frågade trollgubben. "Det angår dej inte, din förbannade trollgubbe", svarade morfar. De brukade sätta upp en hästsko över lagårdsdörren som skydd. Och en uggla eller skata, även kråkor. Sådana har hängt över dörrarna i alla tider för att skydda mot det onda. Eller få tur och lycka i hemmet.
Häxor och trollkarlar
En trollgubbe hette Blåsman. Han hade ”gammel-Erik” till hjälp. En gång så hade en häst blivit borta på skogen. Blåsman fick veta det å sa till ägaren: ”Det skall inte stå på förrän hästen skall vara här.” Det dröjde inte länge förrän hästen kom ur skogen så att han flås och fradgan stod över hela kroppen. Han skeck ”gammel-Erik” efter hästen, det var inte mer med det. Vid kyrkan hade slik trollgubbar och trollkäringar mycket att göra. Jag vet att de tog av sig skorna och hade jord med sig hem i dem från kyrkogården. Kyrkojord var bra att ha när de skulle trolla. Sådan jord hade de i påsar som kalven fick suga på för att han skulle bli ett fint djur. Ben tog de med sig från kyrkogården. En käring i Röjden hade plockat med sig alla slags ben, för att hon skulle ha att trolla med. Jag var med vid kyrkan och lade tak. Då hittade vi ”trollpôser” under kyrkotrappan. Folk hade gömt dem under trappan. Det var hyskor, hakar, tagel, bly, jord och små ben i dem. En liten påse av tyg, som det låg i. Så var det knutet en lintråd om mulen. Oblater tog de med sig hem. Den skulle en skjuta på, så sköt en inte bom sedan. Om en tog en kula i munnen, när en gick till nattvarden, så skulle den kulan bita. Den tog inte fel. Det brukade Blåsman göra. Pallin i N. Finnskoga kunde stämma blod, ta reda på tjuvgods och allt sådant. Han gjorde dotter sin tokig. Men han kunde inte göra det tillbaka. Det var flera han trolla på på det viset, så att de inte fick behålla förståndet. Han skulle ha svartkonstbok. När han skulle till att dö så fick de bränna upp den. Om en annan hade läst i den och gammel-Erik hade kommit, så hade det inte gått att göra sig fri från honom. När Blåsman gick omkring en brand, så tog sig inte elden över där han gått. Han hade den kraften. Kvicksilver bruka di allt my å ha mot trolldom. Far hade en mässingdosa som han hade kvicksilver i. Den har han på sig jämt. Han påstod att han var starkare när han hade den med sig.
Trollkjerringdattera
På Kjuvåskampen bodde det en familie som ble sikta for å øve trolldom. Kona hette Gjøa, og var værst. Hun mana mat fra folk og dyr. Fra først av forstod ikke folk dette, men etterhvert begynte de å forstå. De ble enige om at de skulle ha kona og mannen i spikertønner, og hive dem på sjøen, og det ble gjort. Dattera tok presten til seg, for han trodde ikke at hun kunne øve trollkunster. En gang skulle prestegardsbarna og gjenta ned i hagen å leke. De ville leke kuer, og tok kongler og satte bein på. "Nei, jeg skal lage kuer jeg," sa gjenta. "Og jeg skal lage kuer som skal mjølke også." Så satte hun pinner på en bjørkekabbe, og begynte å mjølke så det fossa. Barna sprang straks oppigjen og fortalte dette. Presten trodde ikke dette og ville se det. Men gjenta sa at dersom hun mjølka mere, lå husmannskua død i morgen. Presten sa at det gjorde ingenting, for han skulle kjøpe ei ny. Ja, så ble presten med. Da de kom nedi hagen, begynte gjenta å mjølke. Men da han forstod at også hun kunne øve trollkunster, lot han skjære hol på pulsåren så hun blødde i hjel
Vallgång
Jag hörde de gamle tala om, att man för läng- re sen i tiden släppte ut kreaturen, så att de gingo vilt på skogen. Samtliga bönder i gården betade i skogen. Men en vallpojk var med för varje ko- skock. Någon enstaka bonde hade inhägnat be- teshag. Om våren vallade man fåren fjorton dagar eller tre veckors tid, innan man fick "skygårdar- na" lagade. Men sedan släpptes de utan till- syn. Man skulle ha rönn till vispändler på kalvar. Det skulle vara så nyttigt. Det var alltid van- ligt på våren att man gick och letade efter rönnevejer, som man skulle vrida till spänd- ler. Den 16 maj gick ungdomen efter gårdens rå och / skrek "Pergrinus". Man skrek så här: "Pergri- nus är du härinne så skall du härut. När de mötte andra gårdars folk "nol i skogen" så blev det kalas. I samma sällskap som denna gårdens folk (N. Fjäll) gick även folket från granngården Skjutsbol. Man förde myc- ket "väsen" på den färden, skrek, hojtade och sköt med bösser. På Jömberget möttes de av andra och där eldade man och hade ka- las. Då kom brännvinsflaskan upp ur fic- kan, och man bjöd varandra "till bästa". Fåren gick på skogen hela sommaren. På mid- sommar tog man hem dem och klippte dem, sedan släpptes de tillbaka "på skogen". Innan man släppte ut fåren band man små rönnspeter på dem. Somliga "stampade" tre hål i öronen på dem, andra band fast ulltrådar på dem och en del brände mär- ken i deras horn. Man brände in bokstäver. Hålen som brändes in skulle vara på / vänstra sidan el. vänstra örat. Somliga tecken skul- le skydda för trolldom och andra skulle va- ra igenkänningsmärken. När en ko hade kalvat, det mins jag också, så skulle hon dricka över en kniv. Den kniven skul- le sedan huggas in i taket över kon. Då kan- ske den fick sitta till nästa gång kon kal- vade.
häxor och trollkarlar.
Här trodde folk att finnarna kunde mer än andra. Det var finnar som gick omkring å tiggde. Dessa var folk rädda för, för om de in- te fick som de ville, så trollade de på dju- ren eller folket. Di kunde trolla så inte folk fick hårstrå kvar på huvudet. På finnsko- gen var det mycken trolldom, å där bodde finnarna. Mattes i Glavsnäs var den värsta av dem. Till honom var folk, när de ville ha reda på sådana som hade stulit. Han kunde stämma blod å många andra konster. Men han var i förbund med den onde, så det var av honom han fick hjälp. Finnarna skrämde folk med denna trolldomen. Det var "ont väsen" i "värvirveln". Den skulle en / hålla sig undan, om det skulle gå bra för en. Om en hade en kniv, så skulle en kasta den över sig, när värvilveln kom. Det var en gam- mal gubbe i Liane som lade järnskrot på höhässjorna å skylarna för att inte värvirveln skulle kunna ta det med upp i vädret. Det fanns käringar här på finnskogen som satt hemma å tog mjölken från andra. De mjöl- kade i strumpeband. Det talet gick om dem. Det var på ett ställe som inte kvarnen fick vara i fred om påsknatten. Om påskmorgonen så var hon nedbrunnen. Di byggde upp henne igen. Så gick bonden dit en påskkväll å lade sig i vi- an å vaka. När det led på kvällen, så blev det full kvarnen i käringar. De hade knyten å skrin å kaffekokare med sig. Själva Belsebub kom å satte sig vid en vägg. Då kom han i dis- pyt med en käring. Å de blev högljuda. Då skulle han smyga sig litet framåt, så att han skulle se bättre, men då böjde han sig / för långt, så att vian föll ned, å han blev lig- gande på golvet. Då var de borta som ett vär. Det syntes inte likt till dem. Mormor talade också om att det var en "påsk- käring" som skulle smyga sig iväg å fara till Blåkulla. När karln hennes kom hem, så fick han se ett halmkärv i sängen. Det skulle föreställa att det var käringen hans. Men hon hade inte orkat vända bort ögonen på honom utan han såg det såsom det var.
Jakt
Jakten har varit mitt nöje från det jag varit li- ten och en del har jag hört om de gamla jägarna om skrock som nutidens jägare glömt. Det fanns en gubbe i Ek, som hade sådan tumme med skogsfrun att han bara behövde locka, så kom hennes höns, som var tjädrar och orrar, flygande så han kunde stå på förstugtrappan och skjuta dem. Om man hade en bössa som gick bra, så skulle man för att säkra den för trolldom försöka kom- ma över en slatt nattvardsvin som det var läst över och smörja in den med. I bösslådan, lådan som hon låg i, skulle ligga kräft- stenar (kräftögon), ormagaddar och svavel, då gick ingen olovandes i den lådan. / J Blom Ekby jakt 2. Om man trodde bössan blivit skämd fanns flera botemedel. Ett sätt var att stoppa in i bösspipan en levande orm och skjuta av ett krutskott. Ett annat sätt var att gå till en bäck i Ek och låta vattnet rinna genom pipan och sedan röka henne i svavel. När hade hade flinta i gevären (flintlåsgevär), så fanns ingen starkare flinta än den de kunde hugga till ur en stenyxa, Ett gevär med sådan flinta vär- derades mycket högt. Ett sätt att bota en skämd bössa, där straffet drabbade den som skämt den var, att taga bössan och gå till en plats där tre hängnader möttes och hänga den på stavern som band i hop gärdesgårdarna och piska den med flygrönn, vart rapp drabbade den som förgjort bössan Om man skall skjuta en mjölkhare måste man ha kyrkomalm i förladdningen. / J. Blom Ekby Jakt 3 SkyttaLars i Ullervad var bygdens störste jägare för 100 år sedan. Han hade en bössa med tre piper, och om han skulle råka skjuta något oätligt så bössan blev skämd så hade han i alla fall den översta pipan kvar och den kunde ingenting skämma för den hade varit med i kriget i Finland och där hade en finnkäring skjutit in den åt honom. När skyttalars skjutit något så lämnade han alltid någonting kvar i skogen av det skjutna, var det en fågel så lämnade han en fjäder och var det ett djur så lämnade han en hårtott.
Häxor och trollkarlar.
Det var en gubbe i Kärnberg som "städde björn". Han "städde björnen" på sina egna kreatur, för han hade bli- vit narrad av vallpojken, som sade att det var an- dras kreatur som betade på myren. Björnen kom å slog ihjäl alla kor när som på en. Se'n sprutade han blod över hela myren. Pojken blev rädd, så han hoppade upp på en hög sten. Björnen ville inte åt honom, men björnen sprutade blod på ho- nom. Så hörde jag de gamle tala om. Det var allt allmänt trott att finnarna kunde mer än andra. Älvdalingarna hade för sig att allt ont kom från finnskogarna här. Det blev mycket ont på så vis. Ännu i dag så är det inte fritt än att åtminstone äldre folk ner i Älvda- len tror oss om att kunna trolla. Det har / aldrig varit riktigt bra förhållande mellan älv- dalingarna och oss som bott på finnskogarna. Mest troddes finnarna om ont. Många gånger var de tvungna att värja sig med det talet, att de kunde trolla. Men det var mest "strykfinnar" som gick å bar sig dumt åt, så fick bofasta fin- nar ont av det också. "Vervelvinden" troddes vara farlig. I den hade folk lagt all slags smörja, sjukdomar och trolldom. Om en fick se en "vervel" komma dansande så skulle en spotta tre gånger, men en skulle akta sig att kasta något i den. Jag har inte hört annat än att det fanns käringar som hade "puke". Den gick i andras ladugårdar å drog hem mjölk. V i Tokärnsberg bodde en käring som kärnade till sig smör, när hon tog kärnan å gick ut med å läste åt alla fyra väderstrecken, så ritade hon fyra vägar från kärnan. När hon se'n kärnade så fick hon full kär- nan i smör. – Om påskkvällen var det vanligt / att det skulle skjutas. Å de hettes det att en skul- le ut å skjuta "påskkäringar". Men jag hörde in- te talas om att någon påskkäring blev träffad. När påskkäringen for till "Blåkulla" så var hon till kyrktornet å tog malm av klockan. Innan hon for så läste hon: "Här skall jag upp å här skall jag ut fort skall du hjälpa mig ut till Blåkulla skall jag till slut.