Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Man skrämde barnen för näcken. Han kunde dra dem ned i sjön, om de gick ut på bryggorna. Men jag tror inte, att de stora trodde på näcken. - Jag har inte hört näckhistorier annars.
Vattenväsen
Det var en som så gärna ville lära sej att spela fiol. Och han gick tre torsdagskvällar och satte sej vid ena bro, och där kom Näcken och lärde honom spela. Och sen, när han var fullärd, då spelade han så stolarna dansade, och ingen kunde stå still, och inte kunde han sluta, förrän de skar av strängarna. Jag har själv hört den låten som Näcken lärt honom, och det glömmer jag aldrig. Det var nåt förskräckligt, det är säkert, det. Sjöfrua var som en fisk och hade en svans efter sej. Det minns jag, att när jag var liten, så brukade mamma sjunga om sjöfrua. Hon hade varit och ta´t ena tös på ett ställe, och brodern skulle ta´na tillbaka och frälsa ´na. Han skodde sin häst med något som gjorde honom osårbar, och så red han ner på sjöbotten och hämtade flickan.
Näcken
När de skulle bada så kastade de kniven i vattnet först för att inte näcken skulle ha någon makt över dem. Om de ville lära sig spela utav näcken så skulle de gå till en bäck som rinner åt norr tre torsdagsnätter i rad och så skulle de ha en svart katt med sig. De fick se och höra någonting hemskt alla tre kvällarna och allra värst skulle det bli den tredje. Men om de inte blev rädda och var alldeles tysta så var provet över då och så fick de lära sig. Det var två pojkar uppe i Tönnet som talade om för mig att de hade försökt men de ljög väl kan jag tro. Första kvällen hade de en svart katt med sig och den fick de lämna ifrån sig. Den andra kvällen gick de också men då orkade de inte längre för så hemskt blev det men vad de såg talade de aldrig om.
Kloka
Berättarens farfar hette Johan Berg och var bosatt vid gamla varvet i Majorna. Gubben kallades "spelsturven" emedan han brukade spela fiol nästan jämt och kunde spela vilken melodi han ville. "Spelsturven" kunde även spela "Näckens polska" vilken han lärt av Näcken. När han spelade denna var allting som fanns i närheten tvunget till att dansa. Då dansade både vagnar och kärror, människor och djur. "Spelsturven" "va i syne" och kunde se kommande händelser. Då han en gång besökte en likkistmakare, kunde han se vilka som skulle ha de färdiga likkistorna, dessa satt gränsle, var och en på sin kista. De som "va i syne" fick icke tala om vad de hade sett, förrän de hade sovit, för annars blev de sjuka.
badning och Näcken
Badade man ofta i forna tider? "Mä badinga ble dä inte möcke be- vänt förr i vala (världen) åtminstones inte för ôss tôrperer. Vi hade nok mä rekå ändå. Kom en te å få tvätte sej var söndasmôra va´ dä stort. Sômme kanske inte tvätta sej mer än ett par gånger ôm åre´ å sômme allri. Dä va´ inte så kinkit (noga) mä renliheta för, när sômme tôrpere bodde i jorkuler (jordkulor). Fruktade man kanske vattnet? "Ja dä va´ inte utan, för i vattne va´ dä mö ont, sôm dä inte va´ så gôtt te klar´ sej ifrå. Dä kunne lätt hänne att dä kom ont över en, å varst va´ dä för ongera. I sjöera å tjärna va´ Näcken te pass´ på. Ja ha hört säjanes, att di kunne binne hônôm, ôm di sa´ sôm di gamle: 'Näck, näck, näck stål har ja´ i hanna (handen) för du va´ en ståltjuv, å mor di va´ e´ nålulv! Men så långt ska´ du hôlle dej härifrå´ , sôm denne skrikinga hörs. Å så skrek´ di så mö di ôrka (förmådde): H. hagle"! - Näcken hade inte makt att komma inanför det område, över vilket detta rop trängt.
Vattenväsen
Näcken spela borta i strömmen. Det har jag hört. Jag hade alltid hört talas om att Näcken skulle vara borta vid Skäbro. Så bittida en morgon gick vi till Björketorps marknad, en massa ungdomar. När vi var ett stycke ifrån bron spela det så grant, på fiol. Men det vara bare ett litet grand, sen hörde vi inget mer. Och det sa de, det var Näcken som var där. De sa de kunde få lära och spela av Näcken med. Och de skulle väl kunnat spela, de som lärde av honom. Det var en sägen om att det var en, som hade en ko bort på skogen. På hösten när de skulle köra fram kreaturen, var den borta. Han håga sej inte, utan när han skulle lägga till kreaturen foring, så la han till den med i den tomme båsen. "Jasså, är det så att jag har börjat fora dej, så får jag fortsätta", sa han. Och var gång han la till de andra kreaturen, så la han ett fång i den båsen. När det led till våren kom sjöjungfrun fram med en stor grann ko." Har du fött denna koa hela långe vintern, så ska du få´na nu till sommarn igen", sa hon. Jag tror det var nere i Kolesjö, som den sjöjungfrun skulle vara. De klädde sej och var så fina och granna de där sjöjungfruarna. De talte vid folk ibland också. Och de gick och lånte av folk. Men det var inte värt att folk förarga dem, för då kunde hitta på förtret. Där är en sjö uti Örby, på Stångareds ägor, Hålsjön de kallar. Där är döljevatten i den. Kom man bara till att gå dit så att ingen viste om det fick man så mycket fisk, men om någon viste om det fick man inget. En gång var det då ingen som viste att jag hade gått dit, och då fick jag 5 stor ålar på en gång.
vattenväsen
Ortens benämningar på manliga vatten- väsen vid hav, sjö el. flod: "näcken", "bäckhästen", "forsgubben," "strömgubben". Det var ett och samma väsen under olika be- nämningar. - Förr i världen fanns s.k. bäck-kvarnar eller skvaltkvarnar. De vo- ro bygda vid forsar och vattenfall. Vid sådana kvarnar uppehöll sig "ström- gubben" eller "forsgubben." Om det blev något i olag med vattenhjulet eller i kvar- nen, så fick han skulden. Han stoppa- de kvarnen när han ville. Om de svor eller bråkade i kvarnen på kvällen så stoppade han vattenhjulet och ingen mänsk- lig makt kunde få det i gång förr än / han ville. Det kunde hända, att han in- te satte i gång kvarnen förr än efter ett par dagar. - Han kunde spela. När han var vid gott humör så lät han folk höra fina låtar. Men det var blott en enda liten stund som han lät höra sig. Har inte hört talas om, att man sett någon. Hithörande talesätt: "ta mäj näckingen," "Dä ska´ näcken göra," "näcken må ta honom," "dä kan du ge däj näcken på," "gå dit näcken ä," "nej så ta mäj näc- ken jag det gör," "dä ska näcken veta," "om inte näcken är framme", så skall det eller det gå, "dä va´ allt rene grö- ne näcken," "dä va´ näcken", har du kunnat göra det och det, sablar i den näc- ken!" Ortens benämningar på kvinnliga vat- tenväsen: "sjöråa". Har inte hört att / man talat om annat sjöråa. Hon bod- de i sjön. Skulle man träffa henne så var det på sjön. Hon kunde råda över vind och fiske. När hon ville kunde hon ställa till med storm. Men det var aldrig farligt förr än hon visade sig i en halv båt. Har aldrig hört talas om att hon hade en hel båt, ständigt en halv. Inte riktiga segel utan "gran- segel", d. v.s. en granbuske. Den bus- ken hade hon i båten och satt och höll i den. Hon seglade alltid fort. Det vil- le till att någon skulle kunna kapp- segla med henne. Om de satte till med alla klutarna, så lyckades de in- te komma undan ändå. Hörde aldrig talas om annat än hon var ensam. Ibland traktade hon efter att få folk ned till sig i djupet. Uttryck som förekommit i samband / med detta väsen: "sjöråa tog honom," "sjö- råa drog honom till sig," "sjöråa fick makt med honom." Om någon drunknade ville de allt bra gärna ha det dit hän att sjö- jungfrun varit framme och tagit sitt byte. Man skrämde barnen för sjöjungfrun, "akta dig så att inte sjöråa tar dej." Men man brukade också skrämma barnen för "källbu- sen". Man menade att det skulle finnas något slags väsen i brunnarna. De voro farliga emedan de ville draga människor till sig. Särskilt var det farligt om man gick till källan efter det solen gått ned. "Källstyggen" kallade man också detta väsen. Samma väsen fanns också i dammar och andre mindre vattensamlingar. Det var även tal om "källråa." Hon fanns i källor och dammar. Hörde inte annat ta- las om henne än att man skrämde bar- nen för henne. / Det skulle inte vara bra att peka ned i brunnen. Min far berättade en historia om en sjörå som klätt sig fin som en fröken och gick fram och tillbaka på torget i stan och köpte säd av bönderna. När hon hade köpt all den säd bönderna hade gick hon till en skeppare och bad honom lasta säden på sin skuta. Skep- paren som hade legat länge i hamn å ingen last fått blev glad åt detta. Han fraktade den ena säcken efter den andra ombord. Och han fick full last. När allt var klart kom den fina damen ombord och bad att hon skulle få följa med. Det fick hon. Det blev god vind och allt gick bra. Men när han kom mitt uti sjön med sku- tan så befallde hon att han skulle stanna. Skepparen menade att det inte var lämplig plats att stanna på. Jo me- nade hon, om han inte stannade där / skulle han få vind att både skutan och skepparn skulle bli liggande på sjöbotten. Han förstod nu vems ärende han gick. Och det blev att göra som hon befallt. Han kastade säden i sjön och sjöråa tog emot. När han hade kas- tat ned all säd, så fick han sin be- talning och god vind att fara vidare. Det var en gång en bonde som skulle fa- ra sjöledes till kyrkan. När han kom ett stycke från stranden fick han se ett halft segel och en halv båt. Det gick med en sådan fart att ingen människa kunde segla så. Rätt som det var for hon förbi, ty det var sjörån som var ute, så att skummet stod omkring henne. Och när hon kommit förbi så skrattade hon. Men då blev det bonden som fick brått. Han tog till årorna och rodde till / stranden så fort han orkade. Och jämt som han hade dragit upp båten så kom stormen så att vattnet "yrade" kring båten. Se sjörån, när hon blev synlig, det var ett säkert tecken till att det blev storm och oväder. Hon ha- de det efter sig.
Vattenväsen
I Åtterås i Villstad hade näcken kommit upp ur ån och såg ut som en häst, och de lyckades sela honom, och sedan harvade de hela Åtteråsa gär- de med honom. Och han gjorde sig så lång, så alla småttingar i byn fick rida på honom. Men de kom av i rättan tid.
Vattenväsen
Den som önskade lära sig spela Näckens polska, skulle en torsdagsnatt, när det var full- måne, gå till en rinnande bäck och sätta sig vid en "holj" och knäppa på sin fiol, då kom näcken upp och gav lektioner. Näcken ansåg honom fullärd när han inte kunde säga vems fiol han spelade på, sin eller Näckens.
Bergväsen
Det var bergtroll, som tog kreaturen, så att de var borta i flera dagar. När de sedan kom hemåt, skulle man passa på att kasta en kniv (=stål) över dem, så blev de tama igen. Brått hade vi, när vi skulle förbi sjön, för där var näcken, och lika brått var det förbi berget, för där fanns det bergtroll.
Vattenväsen
Näcken sades ha hästhuvud. Själva kroppen som en människas. Frambenen = hästben. Inga bakben utan den bakre delen slutade som en fiskstjärt. Han tog barn. De äldre skrämde barnen för honom, när de ville gå och bada.
Vattenväsen
Vet ingenting om näcken eller om sjörået. Men Strömkarn har funnits i kvarnar. Han kunde sätta sej och stoppa hela kvarnen, satt och höllt grejerna. Då fick mjölnaren ut med en eldbrand och kasta i vattnet, så blev han skrämd och gav sig iväg. Han var rädd för vär- men.
Vattenväsen
Näcken var här förr som ett ljus som hoppa om kvällarna. Man såg det borte på andra sidan viken. Det var en som fick se sin pappa. Han drunkna, när pojken var liten. Men så mötte han pappan vid sitt hem en gång. Han var klädd i sjökläder, samma som han hade på sig, när han drunkna.