Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Näcken
Näcken såg ja' en gång. De var i Boalt i Femsjö. Jag gick i kvällningen förbi en sjö, då fick ja' se näcken rida över en vik i sjön. Han såg ut som en gammal kar, som red på en häst. Så fort jag fick se honom sa' jag: "Näcka, nåcka nåltjuv, din far var en ståltjuv. Din mor var en frilla, hon gick i världen o gjorde illa." Så skulle man alltid säga, när man fick se Näcken. När man skulle bada, måste man först sätta en kniv i sanden, spotta tre gånger i vattnet samt uttala ramsan "Näcka, nåcka nåltjuv..."
Näcken - De dansande kunde inte sluta
Det var en spelman som hade lärt sej spela av näcken. Så var han på en tillställning, och där var en som bad att han skulle spela för dom. Då spele han näckepolskan, och de var tvungna att börja dansa varenda en, och det var så pass så möblerna dansa de med. De höll på att dansa ihjäl sej allihop, men då var det en piga, som hade varit ute och gett djuren nattfor, och det hade fastnat en fyrväppling på klära på'na, så när hon kom in fick hon se att näcken satt bakom spelman. Då tog hon och gick fram och skar av alla strängar på fiolen, för det var enda sättet att få honom att slua. Annars hade de väl dansat tills de hade stupat allihop.
Vattenväsen
Di som bodde vid sjön, hade allt sett "sjö- frua". Det var en tullsnok i Sandviken som var ute på sjön. Han skulle se efter smuglare. Han fick se en båt utåt sjön. Han satte efter och trodde att det var smuglare. Men hur fort han kom fram, så var det samma avstånd mellan båtarna. Till slut så ledsnade han och vände om. När han vände, så vände den andra båten också. När han kom inemot Sandviken, så stod hela sjön som ett skum. Och när han kom att se efter, så var det inte mer än en halv båt, så satt ett fruntimmer i båten. Hon var alldeles krit vit. Näcken fanns i forsen vid Lennartsfors. Han hade spelat, så att de gamle hade hört det, / men det skulle vara månljust och grant, när han skulle spela. Di sa att Näcken hade ett långt grönt skägg, och håret var grönt och långt, så att det hängde ner över ansiktet. Han hade inga kläder. Han spela på en har- pa. Farmor tala om att det var en dräng som fick höra Näcken spela. Drängen gick närmare och närmare, för det var så vackert, så han kunde inte komma från musiken. När han kom till sjökanten, så tystna Näcken med spelet. Det var som att en sträng hade gått av. Så fråga han drängen, om inte han ville låna harpan och lära sig spela. "Så ont slag vill jag inte ge mig i lag med," svarade drängen. Då försvann Näc- ken. Drängen hörde, att det kom som gråt från strängarna. Men den drängen blev konstig efter den dagen. Ibland skratta han och ibland grät han.
Vattenväsen
Det var en vid Forsvik, som ville lära sig spela av näcken. Då sa' de till honom att gå till en bro där o sticka ner handen i bron, för att näcken skulle få ta blod av honom. Och så satte sig en annan person där under bron o spela.
Vattenväsen
De har aldrig sett skogsrå här. Men sjöråa sitter på vattnet och kammar sig. Hon vill narra till sej ynglingar. Näcken var speleman. En som kallade Olle Bull hade lärt av näcken. Han håller till i vattenfall, där det är mycket stenar.
Näcken
Strömkarlen spelade vid mörkån berättades i min barndom och näcken var en liten häst som många hade sett springa mot Dälderna. Ibland var han förvandlad till en karl med ett lakan om sig och då bådade han död för någon mot den gården han sprang.
Näcken
I Sjöviken höll de på med virke ute i sjön. Då kom det en gubbe upp ur vattnet och häkta sig fast i pråmen. Han var gammal och skäggig. De nämnde Jesu namn, men då blev han borta. Men de tyckte att han grät. Det var näcken.
Sjörå och näck
Far han gick allti å fiskade mycke, å tog krabber. Å då hörde han Näcken spela. Så fort han stannte, så teg han, men när han gick, så börjte han å spela igen.
Näcken drager badande i vattnet.
Näcken, ett slags små djävlar i gestalt av sälar med skarpa tänder, drager människan vid benen i vattnet, såsom han för några år sedan [från 1855] gjorde en man vid Kertell. Han drunknade sedan också i Kertells bäck.
Vattenväsen
Näcken. Vid en skola i Småland hade barnen fått se en mycket from häst som tilltalade dem. De beslutade sig för att rida på honom. Hästen befann sig då vid en sjö. När de fick fatt hästen, började de krypa upp på häst- ryggen. Till sin förvåning fick de se att hästen blev längre och längre, så att alla barnen fick plats. I det samma kom en gammal gumma gående och fick se den långa häs- ten med alla barnen på. Då utropade hon: "Å kors, tocken lång häst!" Men då slog hästen av alla barnen och försvann ner i djupet i sjön, för näcken, som var för- vandlad till häst, ville inte höra ordet kors. En man vid namn Karlström på Eckersholm fick löfte av greve Carl att få låna en häst av honom. att harva sin åker med. Hästarna gick då i bete vid sjön / Eckern. Han fick då se en stor vit häst som var god att få tag i, vilken han då tog och harvade sin åker med. När det var gjort, gick han och släppte hästen vid sjön, men då hoppade hästen i sjön och försvann. Då förstod Karlström att han haft näcken till låns. Greve Carl hade ingen vit häst.
en sägen om Näcken.
I Det berättas, att de sett Näcken vid den där lilla bäcken, som slingrar sig här strax nedanför mitt hem. där spelade han om kvällarna sittande på stranden, då det var vackert väder. Han spelade fiol, och mången ung pojke hade honom att tacka för sin konst att kunna spela - Ty de hade lärt sig av Näcken. Å de kunde spela de, som lärt sej av honom. II Berättat av Anders Johansson, Rosenborg - född år 1842 i Eskilsäter Vid Åkershus går en bäck. Där har Näcken hållit till i forna da'r. Sägnen berättar, att en spelman, som hette Karlsson brukade som barn leka vid bäcken. Ingen människa visste hur han lärt sig spela. Vid 8 år var han utlärd spelman. Det underliga var att ingen fiol fanns i hans hem. En dag kom en av traktens spelmän till hans hem eller till Ekenäs och hade fiolen med. Pojken fick fatt i den och spelade låtar som ingen annan någonsin förr hört så vackra voro de. När de frågade var han lärt spela, sade han att han fått lära av den gamle vitskäggige gubben vid bäcken. Han blev en mönsterspelman.
Näcken
Vid en bäck som flyter genom nämda socken, syntes ofta nattetid ett ljusken, stående stilla på ett och samma ställe. En man av dett mera modiga slaget, beslöt att undersöka, varifrån detta ljus kom. Han gick då en natt dit som ljusskenet visade sig, och blev då varse en liten mann hållande en lykta i handen, och lyste med denna i en stor kista, som till brädden var fyld med guld och silver. Mannen som icke blivit observerad skyndade tillbaka hem, och fylde en kista full med järnskrot, och bar den och ställde den en bit ifrån där näcken stod. Sedan tog han en lykta och ställde sig att lysa i kistan. En stund därefter hadde han observerats av näcken, denne kom då bort till honnom och frågade vad han stod och lyste över? / Kom hit får du se, svarade mannen. Åhå, det var väl ingenting att lysa över! tyckte näcken. Kom då med mig får du se på något annat, när de framkommit till näckens kista passade mannen på och kastade sin fällkniv i kistan näcken försvann då men kistan stod kvar med sitt inehåll som mannen blev ägare till. K. O. bidrag till Tro sed och sägen