Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om någon mördade ett barn, så blev det "gast" av det barnet till dess att det blev så gammalt att det skul- le ha dött en naturlig död. Det blev "gast" för att inte det kommit i vigd jord. Å "gasten" skrek som en onge om nätterna. "Gasten" var också farlig för små- barn, för han ville ta dem. Sådant hörde en mycket talas om av de äldre här. De hade allt hört både ett å annat men det är omöjligt att minnas att tala om.
Gastar
På ett ställe i Björred fann man en knalle död. Man lade honom på en kärra och körde honom därifrån och begravde både knallen och kärran vid Risbäcken. Sen dess har man hört gasten ropa därifrån. Knallen hade begått självmord. Detta har min morbror (född 1865) berättat för mig. Det är ju inte otroligt att gastar i många fall helt enkelt varit en berguv.
Gastar.
Gastar var något slags spöke efter någon, som omkommit; de hörde att han ropade i skogen. Det var en sådan som höll till här i närheten. Många blev så illa krammade av honom i mörk- ret och blev så illa sjuka. Härmade man honom, blev man sjuk. Jag tror det var den gasten jag såg en gång, när jag skulle gå åt skogen efter en börda bränne. Jag fick löske. Då fick jag se en karl som hade en så förskräcklig säck på ryggen.
Gastar
Gastar, det var spöke. Det var sådana, som hade kommit illa om'et, sådana som hade drunknat. – Där var några pojkar, som var utgångna och gå, det var säkert borta i Tummared. De fick höra gasten, och den ene tog till att härma efter honom. De hann in, men sen slog det till i väggen, så de trodde den sprack. Här var en från Istorp, som drunknade ute i sjön, och den hörde jag mångfaldiga gånger. Dalbopojken kallte de honom.
Gasten
Gasten skulle vara en som var mördad, som aldrig fick ro, som inte blev saliga. De kunde få örefilar av gasten. Det var på sina ställen den höll till. Nattslag av gasten var inte så farligt, sa de, men dagslag det var döden, sa de. Ute vid Ekänga (Gunnarp) var en gammal gubbe. Han och gubben på Ekänga, där jag tjänte, hade vart på Sjönevads marken. Där hade de handlat kreatur, handlat oxar och drev hem. De kom hem fram efter midnatt. De var inne och fick mat där jag tjänte, och sen skulle den andre fortsätta och köra hem. Han är inte rädd för mörkret, sa han, så han kunde gott köra. Han bodde i Gåsekila. När han hade vart å en stund, kom han fram igen; han kom springande barhuvad. Det var en gast, som hade strukit till honom, så han flög å vagnen och mössan flög å honom, sa han. Han sprang ifrån oxarna och sprang fram igen. Vi gick å med en lykta och lette upp oxarna och tog fram dem, och sen blev han där över natten.
Gast
Gasten var här uppe i desse skogarna vid vägen som går till Rydal. Det talte mor om. Hon var inne i Apelhult och skulle gå till Kinna en kväll. När hon kom ett stycke hitom Rydal, börja gasten ropa så förskräckligt inne i skogen. Så var här såna här kinesare som hade björnar med sig och det hade de för sig en björn hade rymt för dem. Så hon var rädd att det var björnen som var där upp i skogen. Hon la i och springa och sprang ända från Rydal till Kinna. Men det var gasten som ropa. Han bruka hålla sig där i skogen. Jag har också hört gastar. Jag arbeta på Kinna Sand, jag var torpare där. Jag skulle göra dagsverken och skulle vara där klockan 6 på morgnarna. Så var jag hemma i lagårn och skulle ge kreaturen en morgon, innan jag gick fram. Som jag kom ur lagårn fick jag höra någon som grät alldeles vilt i en liten kulle där strax intill. Jag trodde hustrun min hade gått ut, så det var något av barnen. Så jag sprang in och skulle se om de var inne alla. De låg och sov allihop.
Gastar.
Gamle Päar gav sej för att gasten rev ner hans stenmur varenda natt, och alltid var det på en och samma plats. "Där ska han alltid gå över," sa Päar. Han var tvungen att alltid gå samme vägen. Päar sa, att gasten var en landmätare som har gjort orätt, och därför får han gå och bära sin kedja i alla världens tider; Päar hade hört hur kedjan slamra!
Gastar
Gasten har jag hört. Jag och mina syskon voro på väg för att meta i småsjöarna häruppe. Då var gasten uppe på ett högt berg och skrattade och ropade. Först trodde jag det var hästar, som gnäggade, men slutligen var han nästan framme hos oss. Jag till att springa. Vem vet, vad det var, men det kunde vara något annat än gas- ten, för på vägen, som går till Rydal, var det många, som hört honom, men jag har aldrig hört honom varken förr eller senare.
Gast
Gasten gjorde många spektakel. Härmde de honom, fick de sej en snyting (= örfil). Och han förvilla dom så galet. När de inte hade annat än furusticker te lyse, rätt som de gick, kunde gasten släcka domses sticka, så den dog. Då skratta'n. Gasten var nå'n sorts andeväsen, som höll sej vid bäckar och träsk. Han kunde inte gå över vatten, utan sprang ikring.
Gasten
När vi var små barn, så skrämde de oss för "gasten". Om inte vi var lydiga, så kom "gasten" å tog oss. Gasten, det var en död människas ande, som inte blivit lagd i vigd jord. Den som inte fick vigd jord måste fara omkring som gast till domedag. Det var väldigt vik- tigt att en människa fick kyrkogård förr i världen. Gasten ropade ibland. När någon dog våldsamt så ro- pade han.
gastar.
Far och jag hade varit ute till Bärön. Vi rodde, för det var stille blek. När vi kom in emot henne, så var det något som jämrade sig utåt sjön. "Det skall du inte bry dig om" sa far, "för en skall inte vara rädd." I môra skall jag tala om för dig vad det är". På morgonen så fråga jag far, vad det kunde vara. Då tala han om, att det var "gasten." "Gasten" ville inte ha någon män- niska", sade han. "Men det är en vålnad ef- ter sådana som drunknat å inte fått jord över sig."
Gast
Det var en pojk, som jag litar på, som skulle gå till en kvarn en kväll, ock när han kom till ett led, så kom det en tvärs över vägen, som var så lång, så huvudet var upp över skogen, ock kluven var han högt uppåt. Ock så skrek han: »Orätt, orätt». Det var en gast, som går till dommedag, ock har ingen vila förr. Så den som flyttar råmärken, det blir en gast av den. Fast det är väl allt bra grymt.
Gastar
En gång var det slåttöl, och då hade tre karlar lagt sej att sova i tuverna. Det var två långa och en kort. Så kom gasten och skrattade åt dem. "Två långa å en korter! Jag ska ta mi lilla hackefila å göra dom lika långa", sa han. Men då kom de upp, och det i en hast, och då flög gasten och skrattade s'att.