Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Intervju med Gustav Svensson (f. 1885)
Intervju med Gustav Svensson född år 1885 i Östra Ingelstads socken, Skåne. Intervjun gjordes 1967 av arkivchef Åke Hansson.
Mara
Jag har haft mara en gång. Det är så löga man kan röra en arm då. Det är som om någonting kom och la sej på bröstet. När de la' sej på kvällen skulle de inte sätta skorna med tårna inåt sängen utan med tårna utåt, så skulle inte mara kunna komma åt dem.
Mara.
Maran var ett övernaturligt väsen som inte al- la kunde se. Det påstos att hon red sådana per- soner som var särskilt elaka. Maran skulle va- ra ett kvinnfolk. Hon hade fasoner av ett kvinn- folk, sade de som sett henne. - Ett träd som var riktigt kvistigt och knotigt el. risigt och videt(?), sa- des vara "marigt."
Vårhalvåret
Tiden strax efter Kyndelsmäss skulle man passa på o tvätta, för då blev kläderna så vita, jungfru Maria "la såpa i vattnet då." Så man be- hövde ej använda något extra till tvätten. Första mars "bär trana ljus i säng" säger de här.
Mara
Mara var ett konstigt djur. Det hade fyra tassar som en katt. Så talade de om det som hade råkat ut för henne. Det var ett ont ting. Hon kom genom fönstret. Lades kvicksilver i fönstret, så tog hon sej inte in. Jag har aldrig råkat ut för henne själv, så jag kan inte säga mer om henne.
Brev
Herr David Arill Som jag i H. T. vekoblad för den 15 Mars läste en gammal låt som var ganska ofullständig det var V vill jag hermed fastän på svenska försöka att fylla i den så långt jag kan Mossviken Wårvik den 24/3 1923 G Nilsson
Mara
”Mara” var av det onda som flög på en å krama. Men om en skulle skydda sig mot henne, så skulle en rita tre kors ovanför huvudkudden, å så skulle en sätta täljkniven i det tredje korset å befalla sig i Jesu namn. Så har de gjort här när de inte fått vara ifred för maran.
Folklig läkekonst
Det var en som fått utslag på kroppen. Han blev lärd att han skulle gå till en plats där det fanns ormar i mars månad, samt infånga sådana. Dessa skulle kokas levande och den sjuke skulle bestryka utslagen med spadet. Ville han dricka av vattnet också, var det ändå bättre.
Mara
Det var en karl, som gifte sej med en mara. Hon hade krupit in genom ett stretahål, och han hade en plugg och slog i hålet. Det var ett fint fruntimmer, och de var ihop och rätt som det var så gifte de sej. Men en gång sa han till henne: "Vill du se vilken väg du är kommen hit?" Då, rätt som han öppnade den lille gluggen, for hon ut genom den och kom aldrig igen. En dräng observerade att märren stod så snett i stallet varje morron. "Mara måtte ri märra", sa han. Han hängde en lie med eggen upp över ryggen på märren. Men nästa morron låg drängen död i stallet och var avskuren på mit- ten. (Ja, över magen) Om varulv vet A. K. intet.
Maran
Maran red både människor och djur, särskilt hästar. På hästarna brukade den fläta samman manen, så det var omöjligt att få upp den. På morgnarna var hästarna våta av svett. På människorna förhöll det sig som en stor tyngd på bröstet, så att de knappast kunde andas. Det var en lantbrukare som band en lie på sin häst, som reds av maran. Om morgonen därefter häng- de hon själv död på hästryggen. Som bot mot maran hängdes en hästsko in- nanför dörren och ritades ett kors utanpå dörren. Maror var i de flesta fall människor, som någon trollkäring fått makt med. Då en kvinna fått ett barn fick hon ej gå bort, förr än hon var kyrktagen och barnet var döpt. Gjorde hon detta, hade trollkäringar makt med henne och barnet och kun- göra dem till maror.
Den förvandlade maran
En kvinnlig mara kom en gång in i en stuga där en ensam man bod- de. Hon kom in genom ett "tollahål" i väggen och strax var mannen kvick att slå en tapp i hålet. Maran stannade sedan hos mannen både länge och väl, varför han trodde att hon skulle stanna hos honom för alltid. Så en gång drog mannen ur tappen ur väggen – han trodde att det inte var farligt längre – och sa till kvinnan: "Det var härigenom du kom in till mej". Då blev kvinnan mara igen och försvann genom hålet och kom sedan aldrig igen. (Tollahål kallades det genom väggen borrade hål, där den staken setat, som uppbar ställningen, när huset byggdes).
Vår och höstarbete, slåtter, skörd, tröskning
När den torre är våter, mången man gråter. Februari sa det att om han hade den makta som januari så skulle hon frysa kalv i ko. Göja lånar elva dar av mars te att rusta på. Så då blir det dåligt väder en bit in i mars mä. De darna kallade de gamle för "Göje rumps." Mars med sitt skägg lockar barna utan vägg, men om mars tar på sig luva, så blir barna inne ve gruva. Om det var någon som inte hade något att fodra med i korsmässeveckan så kvittade det, vad de hade gett kreaturen under vintern. Den veckan var alltid kall och det är den i denne dag. Kyndelsmäss var lilla jul. Marsakråkor dög att äta. "Olsmässe sken." Då var det så varmt så rågen rann. Kristi hirnmelfärdsdag skulle de börja fiska och så skulle de gå till kyrkan och vara vitärmade. Då hade fruntimmerna så fina, vita silkesschaletter på sig. Nej, det var inga eldar vid Kristi himmelfärdsdag. Det var bara vid påsk. Då alelövet var som ett musöra så gick ålen. Frost gamla vaffrenatt, frost i sju veckor. Marsagroen kommer sällan åt laa . Om det regnade på bönesöndag så blev det ett vått år. "Kråkevintern" var i mars. Då brukade det bli "a kaller snärja." Göken kommer i nionde veckan. Det är gökaveka eller korsmässeveka. Kreaturen släpptes merendels den förste maj. Om det blir rim före jul, det betyder gott år. Då blir det regn före mesummer. Dagarna i påskveckan är svarte måndag, vite tisdag, dämmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och påskafton. Påskdagen på morgonen skulle de gå ut på en kulle och se solen dansa. Långfredagsris hade fru Johansson aldrig hört talas om. Ej heller arbetsförbud i samband med påsken. Marsormen var det medicin i. Den skulle de koka och använda. Så talade de om marsabocken, vad det nu var för en bock. Om kyndelsmäss är lärkan så högt som oxen bär oket.